Trail Ticino - det blev stopp

Har tagit lite lång tid att komma vidare i berättelsen, förberedelserna för Black River Run får gå före.

Åskan rullade som sagt in lagom när vi kom upp i passet. På väg upp trodde jag att det skulle vara OK, att vi snabbt skulle nedför en brant sluttning men nu var det i stället en långsluttande öppen terräng, inte alls särskilt kul att springa över den med åskan på riktigt nära håll. Det började ösregna så jackan åkte på för att hålla värmen, blöt var man ju redan.

Kom ned till nästa matkontroll, som låg vid en gård högt uppe i bergen. Lite mat och dricka satt fint, men det bästa var att man kunde passa på och byta om till torr tröja under jackan innan det var dags att ge sig av ut i regnet igen. Efter den besvärliga sträckan från Acqucalda och hit var jag plötsligt 1.30 efter min tidplan, hade tappat en hel timma.

Ny stigning igen upp till ännu ett bergspass, lagom när vi kom dit slutade det regna och molnen sprack upp, solen strålade långt nere i dalen vid Faido dit vi var på väg för komma till drop-bag och stora matkontrollen halvvägs på banan.

Det såg så nära ut att "bara" springa ned till Faido men jag hade glömt att det först var en 300 meter stigning till innan den branta utförslöpan ned till Faido började. När den väl börjat varade den länge, det var 942 höjdmeter vi skulle ned på en sträcka av bara drygt 4 km, brant med andra ord.

Så mycket mer sol blev det inte, istället började det skymma och det var precis att jag kom fram till Faido utan att behöva sätta på pannlampan. När jag kom fram var det 1.20 kvar tills repat skulle dras, betydligt mindre än jag räknat med, men det kändes OK att sikta på ett 40 minuters stopp. Blev byte av allt, från kalsonger till skor, skönt att få allt torrt igen. Fick i mig en del mat också även om magen satte stopp efter en stund så det sista kom upp igen.

Kände mig redo för andra halvan och en natt i bergen, inga krämpor, torra kläder och nyladdad energi. Gav mig iväg 40 min före repet skulle dras, visserligen var jag nu 2.30 efter min tidplan men det kändes ändå under kontroll. Närmast väntade banans värsta stigning, 1700 höjdmeter non-stop. Så snart jag gett mig iväg började det regna igen, det övergick i ösregn och åskan kom på nytt.

Till en början var det väg, skogsväg och stig, ganska brant men det gick att springa några korta bitar. När jag inte sprang var det snabb gång så jag passerade några löpare på vägen upp. Sista branten upp till passet var riktigt brant och ibland var det svårt att hitta nästa reflex i mörkret. Överraskningen kom efter passet, då övergick stigen i ett "sluttande stenbrott" som vi skulle ta oss snett uppåt genom. På vänster sidan var det "stenbrott", rakt fram i bästa fall en liten reflex (ungefär 2x2 cm stor), till höger ett svart tomrum.

Bilden är tagen dagen efter, passet vi kom upp i till vänster i bild
efter det tog vi oss snett uppåt höger i dimman ovanför branterna.

Kom till slut fram till alphyttan Capanna Leit och hade i backen upp ökat marginalen till repet så den nu var 1.20. Möttes då av beskedet att loppet var temporary suspended !! Mera åskväder var på väg in och man fundera på att avbryta loppet, inte mycket mer än att hänga kläder på tork vid kaminen och börja äta. Efter en halvtimma kom nytt besked, vi kunde fortsätta en bit men mycket osäkert hur det skulle gå. Några fortsatte, det var ett bergspass nära inpå och sen en lång utförssträcka innan det kom nya bergspass. Flertalet av oss valde att stanna, inte riskera mer hala stenbrott med stup, åska och ösregn när det ändå var osäkert om vi skulle komma längre än till nästa kontroll. Passet vi inte klättrade upp mot så ut så här dagen efter.

Vi som stannade tog varsin filt och la oss i lilla sovsalen tills det blev morgon, vaknade flera gånger av kraftigt regn. När vi vakande på morgon var beskedet att loppet hade blivit avbrutet, bara 5 löpare hade hunnit igenom och i mål. När det ljusnat och vi petat i oss lite mera mat och kaffe var det dags för uttåget. Vi gick i några små grupper ned från Capanna Leit, där vi sovit över på 2200 möh.

Baserat på tips från stugvärden tog vi en lättare väg ned än den genom stenbrotten som vi kom upp genom under natten.

Det var fina vyer till och från när molnen sprack upp, vi fick gå en timma ned till en sjö som låg i en bergsklyfta. Det var drygt 400 höjdmeter dit ned, sen kunde vi bespara oss ytterligare 1200 höjdmeter genom att ta den nästan lodräta lilla kabinbanan genom dimman ned i dalen.

Till slut kom vi ned, ringde efter hämtning och kom tillbaka till målet i Airolo. Där var det fest på bytorget, alla bjöds på mat, tävlande, funktionärer och innevånare. Loppet var antagligen årets händelse i byn. Tog mig bort till duschen innan jag satte mig vid festen, men när jag kom ut från duschen var det skyfall på nytt, bara att slita upp Haglöfsjackan igen för att komma någotsånär torr bort till mattälten som nästan säckade ihop av regnmassorna.

Efter mat och prat tog jag mig till hotellet, hämtade mitt förvarade baggage och tog tåget till Zürich. När jag kom dit var det riktigt retfullt väder, strålande sol och 30 grader.

Många erfarenheter rikare har jag hunnit smälta loppet nu efter en dryg vecka, känner större säkerhet nu inför UTMB nästa år, men mera om det senare.