Ruta 1

Ja jag vet att jag inte skall gnälla, det finns dom som har det mycket värre, men när man inte är van vid skador är det frustrerade att inte kunna springa som man vill. Nu har det gått exakt 4 veckor med total löpvila sedan Bislett, det har blivit en hel del annan nyttig träning men ingen löpning mer än en testrunda på julaftons tomtejogg.

I dag har jag börjat på "ruta 1", börjat en lugn och stadig återuppbyggnad av löpformen. Inför 2013 är målet ovanligt klart och tydligt utstakat, det ligger för att vara noggrann exakt 245 dagar fram i tiden. Fredagen den 30 augusti går starten för UTMB på torget i Chamonix, då gäller det att alla de följande 245 rutorna fram tills dess har fungerat bra utan allt för stora störningar. Det kan vara OK att få "stå över ett kast" någon gång på vägen, men det är blir inte bra om man får "gå tillbaka till gå" och börja på ruta 1 igen. Skulle man missa UTMB nu när man har en plats blir det lite som för OS kandidaterna, man har en chans nu, lyckas det inte då kanske man i bästa fall får en till om 4 år.

Planen fram tills dess blir helt och hållet fokuserad på att bygga upp träningen mot UTMB. Fortsatt mycket cirkelfys och annan F&S träningen för en bra grund med allmän styrka i hela kroppen. Successivt ökad löpning nu i början, men i små steg. Det blir mycket trail och mycket backar framöver.

Lite tävlingar är planerade också, för att det är kul och som motiverade träningar men ingen fokus på att toppa formen någon gång. Dom får bli led i träningen mot UTMB.

Första loppet blir Eco Trail de Paris den 16 mars, 80 km trail lopp in mot Paris med mål i Eiffeltornet  Jag, Per J och Sandra åker dit. Vårsol i Paris?

Nästa lopp är inte definitivt än, beror på hur det känns efter Paris bl.a., men ganska troligt blir det 6 timmars i Borlänge den 6 april. Ett bra långpass på vägen.

I början på maj var det tomt i tävlingsplanen men jag fick tips om ett riktigt trail lopp som verkar hur kul som helst på banbeskrivningen. Kullamannen, nere på Kullen den 11maj. Det var fullt i anmälan, men jag står på väntelista så vi får se.

1 juni är det dags för Stockholm Marathon, har inte så mycket med trail träning att göra men jag är anmäld och det blir nu min 10:e raka start där. Efter 10 får det vara bra tills vidare, det finns ju så många andra lopp att upptäcka, varför kuta runt på samma gator i Stockholm varje år.

Sista tävlingen innan UTMB lutar åt att det blir Vansbro Marathon den 4 juli. Vekar vara en lagom trail variant på marathon. Om det blir start där eller något annat lopp beror lite på semesterplanen i övrigt.

2012 på väg mot slutet och nya tider

Ännu ett löparår har passerat, det har blivit mycket löpande, mycket resor och en hel del lopp, men det var också mycket det här året som inte blev som det var tänkt. Trots allt, det är en hel del man hinner med på ett år när man plockar fram backspegeln.

I januari var det riktiga kontraster. Den 14 januari sprang vi Train&Run från Enköping hem till Västerås, vintrigt och kyligt även om det var en ganska snöfattig vinter i år.

Depåstopp på vägen hem från Enköping

Lördagen efter var jag på jobbresa till Argentina. På den lediga lördagen passade jag på att ta ett långpass i Buenos Aires stora park, det blev 31 km i 33 graders värme, kontrast inom en vecka minst sagt. Samma vecka kom årets första motgång, jag fick en nitlott till UTMB, ingen start där 2012 alltså.

Buenos Aires +33 grader

Ingen start i UTMB, då var det dags att leta upp en plan B, i februari anmälde jag mig därför till Trail Ticino i Schweiz, ett premiärlopp på en tuff bana. I VLK hann vi med ett litet specialpass, "Rocklunda Ultra", vi startade kl 05 och sprang runt Rocklundaskogen totalt 7 varv, det blev ett lagom pass på 55 km.

Kl. 05.00, dags för start av Rocklunda Ultra

I början på mars var det dags att spana in Chamonix och Mont Blanc. Vi åkte dit för en veckas skidåkning och som omväxling hade vi extrem tur med vädret, strålande sol hela veckan. Det blev några morgonpass i löparskorna, plus lite spanning på bergen utmed UTMB banan.

Mont Blanc och Chamonix - 2013 är det dags för min UTMB start här

April. Någon riktig vinter hade vi inte i år men lagom till TEC kom den, i varje fall lokalt i Täby. När vi vaknade där på morgon var det snöstorm, starten blev framflyttad och sen blev det 100 miles i snö, lera och is. Loppet gick efter omständigheterna bra för min del, men vädret var årets andra motgång.

TEC - 100 miles i snö och lera

Lämnade den sena våren i Sverige för en långweekend i Budapest, vi firade Ann's 50-års dag där. Inga lopp denna gången, men några morgonpass på ön ute i Donau fick det bli.

Lyxigt med 5 km tartan bana runt Margeriteön mitt i Donau

I början på Maj, ännu en motgång, vänster vrist svullnade upp och blev stel utan jag vrickat eller gjort något som borde motivera det. Det fick bli ett par viloveckor och lite testlöpning med tejpning, lyckligtvis gick det problemet över fort, jag kunde t.o.m vara med på ett fint men blött trailpass ute vid Asköviken.

Lördagspass vid Asköviken

Juni, sommaren är här, eller?? Den 2 juni var det Stockholm Marathon och dags för min 9:e start där, det är ofta en ganska het tillställning, men inte i år. Efter start kröp temperaturen ned till bara 4 grader, det ösregnade och blåste 18 m/s. Vädermotgång 2 i år.

Stockholm fixade en andra mara denna sommar i mitten av Juli när Jubileumsmaran startade exakt 100 år efter starten på OS maran 1912. Lagom varmt och en kul tävling med mycket publik, jag sprang lugnt för att inte slita för hårt med bara 3 veckor kvar till Trail Ticino.

Snart dags för start, lite bättre väder än 2 juni

Mellan Jubileumsmaran och Trail Ticino hann vi med en semester i Krotatien också, som vanligt blev det fina morgonpass på semestern, i Split, ute på Brac över bergen och till Smrka.

Morgonpass i Split...

...och ute på Brac

Dags för Augusti och en intensiv månad. Först var det Trail Ticino, premiäråret för det loppet. Banan var mycket tuffare än väntat med nästan obefintliga stigar, blockterrräng mm. Terrängen gick att hantera även om det tog mer tid än beräknat, värre var det med vädret, ösregn och åska som blev värre framåt natten. Under natten blev loppet därför stoppat, det var bara att övernatta i en bergshytta. En lång historia i 3 delar, del 1, 2, 3 och årtets tredje vädermotgång.

Trail Ticino - efter några mil när vädret ännu var OK

När jag kom hem hem från Schweiz blev det fortsatt mycket jobb när vi skulle arrangera Black River Run för första gången. Det blev riktigt lyckat och uppskattat, lovar gott inför kommande år. I slutet av augusti var det också dags för UTMB som jag inte fick vara med på i år, men lotten som jag fick i januari visade sig vara vinstlott istället för nitlott, extremväder även där. Arrangörerna valde en alternativ och mycket kortare bana som mest gick nere i dalgångarna.

När Trial Ticino och BRR var passerade och det blivit september, var det dags att planera lite för hösten och även kommande vår. Blev anmälan gjord till Bislett 24h i sista minuten innan dom fick fullt i startfältet. Jag, Sandra och Per J anmälde oss också till Eco Trail de Paris i Mars, förhoppningsvis skall vi möta våren i Paris.
September avslutade vi med ett specialutmaning jag hittat på. Start vid midnatt på Västerås C för att springa till Stockholm C. Lyckades locka med några galningar till och vi blev 3 som sprang hela sträckan på 11,7 mil.

Per, Bernt och jag framme vid Stockholms C

Nytt besök i Stockholm i oktober för att spinga SUM. Perfekt höstväder och bra förhållanden. Allt var nästan identiskt med för 2 år sedan och jag fick nästan exakt samma tid. Avslutade oktober med en weekend i Dublin som inte var tänkt för något lopp. För sent upptäckte jag att just då gick Dublin Marathon, det gick inte att snacka sig in så det blev lite tröstshopping på mässan och några morgonpass i stället.

Dublin Marathon, när man missade anmälan så blev det chans att kolla in täten istället.

I november började den största motgången under året, jag började få ont uppe på vristen och framsidan av höger ben. Försökte med några viloveckor och korta provlöpningar för att eventuellt bli OK inför Bislett, det kändes OK inför loppet men jag var högst osäker.

Den 1 december var det dags för Bislett 24h, tanken var att antingen funkar inte vristen då får jag kliva av eller så funkar den då siktar jag på 20 mil. Mitt vristproblem kom tillbaka mer och mer så efter 5 h och 5 mil bestämde jag mig för att kliva av. Resten av december fick bli hel löpvila men med mycket annan alternativ träning, cirkelfys, spinning och skidåkning. Fick vristen undersökt men där fanns inget konkret fel, så efter några veckors löpvila blir det dags att försöka komma igång igen snart.

Glädjeämnet i december var annars att jag nu har en plats bekräftad till UTMB 2013, inget behov att vara med i lottningen den här gången.

Nu har jag en plats till 2013

Hade siktet instället på att komma upp i 400 mil löpning i år. Det stannar på 343 eftersom det blivit mycket lite springmil under november och december.

Tre vädermotgångar, en nitlott, en kortvarig och en seglivad skada. Mycket utmaning blev det 2012. Nu får vi hoppas på ett bättre år med mindre motgångar både med väder och skador. Hur planen för 2013 ser ut återkommer jag till.

UTMB - nu är det dags

Kom hem från en långväga men kortvarig tjänsteresa i morse. Efter en natt i luften fick det först bli en kopp kaffe för att vakna till sen var det dags för ivrigt knappande på tangenterna.

I dag den 19 december öppnade nämligen anmälan till UTMB 2013, visserligen har jag en prioriterad plats efter nitlotten förra året och man har tid på sig till den 8 januari att fixa anmälan, men varför vänta? Det är drygt 2,5 år sedan jag bestämde mig för att springa UTMB och nu vill man se det svart på vitt så snart som möjligt. Knappandet gick väldigt fort, de flesta uppgifterna fanns kvar från förra året och 2 av 3 kvallopp hade deras datorer redan hittat mig i, uppkopplad värld som vi lever i.

Det var bara att betala hela startavgiften, ingen avgift för föranmälan denna gång, nu är man ju klar utan lottning, bevis kom som en länk att spika upp på Facebook, uppkopplad värld igen.

Lite kul, till en början var de enda svenskarna jag och Jonas Buud som hade platser klara. Tror vi kommer hamna i olika delar av fältet ;-)

Ja då var det klart, nu är det bara att sätta igång med lite bergsträning i Västerås igen. Skall köra alternativt lite till och sen dra igång med löpningen. Vristen/benet känns OK nu så jag hoppas krisen är över och det finns ju tid att öka successivt.

Mycket motivation finns att hämta från många filmer från UTMB, men jag fick nyligen tips om en filmsnutt från Trail Ticino. Riktigt bra liten film som verkligen ger känslan av hur det var både i bild och ord. Känns bra att ha det loppet i bagaget även om det blev avbrutet, alla jag pratade med sa att det var betydligt svårare terräng generellt än UTMB.

Vilken Sverigereklam!

Vilken grymt bra artikel på I Run Far, Emelie Forsberg är bättre än de flesta marknadsförarna i turistbranchen. Perfekt beskrivning av allt det fina vi har, på ett ställe där det träffar precis rätt målgrupp. Många nya deltagare i våra lopp framöver.

Inget fel funnet

I går var jag för första gången efter 40 år i löparskor på besök inom vården för en löparskada, förutom ett röntgenbesök när jag knäckte stortån på Swiss Alpine för några år sedan. Det blev besök på Fysiokliniken i Västerås och jag fick en i mitt tycke grundlig undersökning.

Först en klinisk undersökning med intervju, klämman, känna, vrida, dra, trycka, osv. Har inte känt någon extra smärta vid tryck på hela tiden och inte haft någon nedsatt rörlighet så det visade inte så mycket nu heller. Efter detta blev det koll med ultraljud, det var inga inflammationer, inga bristningar eller något trasigt. Saker och ting där inne rörde sig som dom skulle.

Slutsatsen blev att det inte är någon konkret skada, en överansträngning som smärtar men inte hunnit bli till skada. Eftersom han förstått att jag tillhör skaran galningar som vill springa ett dygn på Bislett varv efter varv och tycker det är för tidigt att få kliva av efter 5 timmar för att det gör ont tyckte han med glimten i ögat att jag gott kunde sitta i soffan och äta pepparkakor i jul.

Eftersom han insett att jag nog inte skulle sitta still särskilt länge var rådet "aktiv vila", dvs träna allt som inte smärtar eller anstränger den delen. Efter ett tag kan jag börja springa och sen öka öka lite successivt igen. Låter ungefär som jag har tänkt mig, så nu "vilar" jag med annan träning 5-6 dagar i veckan. Det känns bra att ha fått en koll gjord så det inte är något som kräver speciell behandling eller rehab.

Alternativträningen är igång

Nu är alternativträningen igång för fullt och det känns att det finns en hel del olika muskler i kroppen som inte fått jobba ordentligt, trots cirkelfys 2 ggr i veckan under året.

Det började i lördags med lite längdskidor, det är ju bra träning för pump och lungor men lugnt för benen. Vilken kanondag för skidor, -5 grader, strålande sol och vindstilla. Nu funkade det inte att diagonala så bra, det kändes att det sträckte i vristen så det var lika bra att dubbelstaka non-stopp i en knapp timma på den plana 2 km slingan på Rocklundas gräsytor. Triceps fick sig en riktig omgång.

Fortsatte i söndags med ett spinning-pass, det var första spinningen på flera år men jag tog risken och körde ett intervallpass. Det blev ett riktigt svett-pass, 15 tunga och snabba intervaller, kändes som att pulsen var en bra bit över maxpuls. Nu fick låren sig en omgång.

Måndag och nytt besök på Friskis, graderade upp mitt kort till ett all-kort för de närmaste 8 månaderna så nu kan jag köra alla pass och allt på gymmet. På kvällen var det dags för cireklfys med Robban och Therese, det intensivaste CF passet, en tung genomkörare för hela kroppen.

Varför då inte runda av i dag med ett specialpass som än så länge är för hårt för att platsa i Friskis program. Robban körde ett konceptpass med Cirkelfys X, intensiv puls och styrka i 20 olika moment under en dryg halvtimma med pulsen någonstans mellan 85-95 %.

Just nu känns det som att man kommer att ha problem att klä på sig i morgon, tror jag får ta en vilodag, men på torsdag blir det cirelkfys igen. 

Extensor Tendonitis ?

Efter en hel del surfande och studier av skadebeskrivningar så lutar jag åt att set är så det heter, problemet jag fått på vaden alltså.
Rune Larsson tipsade ju mig på Bislett att det kallades Westfield Ankle i Australien efter att nästan alla fått problemet på loppen som gick mellan Sydney och Melbourne på 80-talet och början av 90. Han nämnde ett latinskt namn också men det kommer jag inte i håg. Goggla på Westfield Ankle var inte så lätt, det utspelade sig ju långt före www så det står nog inte mycket på nätet, hittar bara en massa fotspecialister i orter som heter Westfield.

På svenska sidor hittar jag inget som liknar mitt problem men det finns oändligt med information därute i världen, framförallt alla fotspecialister som erbjuder sina tjänster borta i USA. En del har riktigt detaljerade skadebeskrivningar om massor av tänkbara problem.

Runes förklaring till felet var att man som ultralöpare har lärt sig att springa "bra" och landa på foten men när man springer riktigt långt och saktare än normalt faller man tillbaka och landar på hälen. Senorna som håller upp foten håller då emot lite när framfoten sätts i och blir överansträngda. Nu sprang jag inte extremt mycket eller långt när problemet dök upp i början av november, bara ett vanligt 3-mils pass. Det som däremot var nytt var att skorna, hade köpt mina Brooks Ghost för att få bra dämpning till Bislett, bra dämpning innebar också 12 mm drop.

Har vant mig vid att springa med 0-8 mm drop numera, insåg inte att det kunde vara att problem att gå tillbaka till mer dämpning, men det kanske det är. Det får ju lite samma effekt som i Runes beskrivning, framfoten får "långt" ned till marken och senorna hinner hålla emot lite. Det är i varje fall min amatör teori än så länge.

Det stämmer bra med det jag nu lärt mig om hur foten sitter ihop med alla senor och muskler uppe i benet. Extensor Tendonitis, alltså inflammation i de två senorna som fäster i tårnas uppsida och går över fotryggen och upp i små muskler på benets framsida. En för stortån och en för de andra tårna. Det är dessa senor som håller upp foten så den inte hänger och dinglar helt enkelt. Enda som inte stämmer helt är att de flesta skadebeskrivningarna beskriver problem i den del av senan som är uppe på foten, mitt sitter mer uppe i benet i övre delen av senan.

Vi får se vad expertisen säger, på onsdag har jag bokat tid på Fysiokliniken, första gången under mina 40 år i löparskorna jag behövt söka hjälp. Skall väl egentligen inte klaga, men det är lätt att få abstinensbesvär när man inte är van och tar för givet att det bara är att ge sig ut och springa.

Det har varit några dagars helvila nu, men det är dags att börja med alternativträning och om ett tag börja löpträning i små doser. Det är ju egentligen bra nu med gott om tid en hel vinter att köra rehab och uppbyggnad.

Om det är någon därute som har erfarenhet av detta så hör gärna av er.

Bislett - ännu ett dygn under jorden

Nu kommer det lite mera om vad som egentligen hände där nere under jorden på Bislett den här gången. När SJ till slut med hjälp av NSB lyckats leverera oss till Oslo på fredagseftermiddagen var det bara att checka in, äta middag och sen ta en promenad upp till Bislett för att muta in ett bord till våra "matlådor". Banan låg och väntade på oss, bara att försöka sova några timmar först...

Gick hyfsat bra att sova, utom kl 01 på natten när man plötsligt började bila upp gatan precis nedanför mitt hotellfönster!! Vad i h..te, vem har kommit på att man skall bila upp gatan kl 01 på natten? Antagligen någon som tyckte det var smart att göra det efter att trikken slutat gå. Det kanske t.o.m. var planerat för på hyllan vid sängen låg det hörselproppar, brukar inte precis göra det på hotelrum. Propparna var riktigt effektiva, jag somnade igen medan dom fortsatte bila.

I år fick vi extra tidig frukost på hotellet så vi kunde komma upp till Bislett i god tid och förbereda oss inför starten. Plocka fram mat, byta om, smörja fötterna, dela ut BRR reklam och snacka med dom andra. Allt var klart för start kl 10.

I början rullade det på riktigt bra enligt planen, jag höll nästan precis ett 6.00 min/km tempo stadigt i 15 varv, gick 1 varv och åt, sprang 15 varv till i 6 min fart, osv. Funkade hur bra som helst i 3 timmar ungefär, inga problem med vristen, kändes lite vagt men inget ont. Efter 3 timmar och 3 mil började det kännas mera i vågor och lite värre varje gång det kom tillbaka. Värst var det när jag gick eller nyss hade gått. Bestämde mig efter 5 h att det var lika bra att kliva av för den här gången, innan det blev ännu värre och rehabiliteringen blir ännu längre, jag har ju träningen till UTMB att tänka på. Gick ett par varv för att mjuka upp benen och komma upp i 5 mil sen blev det en lång bastu istället.

Efter bastun skulle jag ut och äta en bit riktig mat, på vägen ut träffade jag Rune Larsson som var på plats under delar av loppet.  Efter att ha beskrivit problemet fick jag en direkt snabbdiagnos. Problemet kallas "Westfield Ankle", i varje fall i Australien, efter att nästan alla fått detta under Sydney-Melbourne loppen på 80-talet. Loppen var sponsrade av Westfield därav namnet. Lär vara att vanligt ultralöparproblem, men mera om det återkommer jag till en annan gång.

Tillbaka på Bislett efter maten fick jag istället förstärka supporten till Per och Robert, faktiskt ganska intressant och lärorikt att vara vid sidan av också och se hur alla beter sig under natten. Några, mycket få, nöter på i stort sett non-stopp i relativt högt tempo. Ytterligare några håller ett mycket lägre tempo, men gör det också non-stop. Detta till synes låga med stadiga tempo räckte för många ända fram till allt mellan 16-20 mil. Vissa satsade hårt och klev sen av när det inte gick, någon kom in på banan igen en stund och körde en bit till, men jag tror alla som klev av och kom tillbaka kom betydligt kortare än lågfartsnötarna.

Oavsett vilken strategi man hade för sitt lopp så var det väldigt många som hade riktigt djupa dippar. En del fysiska dippar där dom knappt kunde stappla framåt, men efter ett tag var dom igång ch sprang igen.     Andra mer psykiska dippar när motivationen försvann. Det märktes att det var mycket svårare att komma igen psykiskt än fysiskt, för att lyckas där behövdes det hjälp utifrån.  Jag hörde inte hela diskussionen men jag tror t.ex. att Frida som avslutade med att slå svenskt rekord i sin 24h premiär efter ett suveränt lopp plötsligt höll på att kliva av med en 5-6 timmar kvar. Många var inblandade i "diskussionen", bl.a. Rune, och plötsligt var hon uppe på banan igen och det gick ju bra som sagt.

I VLK var det Per som lyckades bäst, genomförde sitt lopp nästan exakt som han planerat, med 10 mil på 12 timmar och till slut drygt 100 miles, det blev 16,4 mil. Det var inga jättedjupa svackor för Per, det flöt på bra mest hela tiden, men även han behövde "sparkas" igång efter 5 min power nap som läste lite magproblem.

Inte speciellt trött efter 9 timmar inte, det är ju 15 kvar.

Som alltid ett perfekt arrangemang, tack till Geir och alla som hjälpte till runt loppet. Vi får se om det blir ett nytt försök någon gång för min del, det är trots allt bergen som lockar mer, men man skall aldrig säga aldrig.

Bislett kort version

Den kanske inte blir så lång i morgon heller, det blev ju bara 5 mil i år.
Kändes bra de första 2 milen och 2 timmarna, sen började vristen kännas. Det kom och gick, men kändes mer för varje gång det kom tillbaka. Lika bra att kliva av så det inte blir ännu värre, UTMB är ju det stora målet som kräver mycket träning.
Nu har jag i varje fall fått en diagnos, av ultraexperten själv, Rune Larsson.

En dag med SJ (update 13.30)

07.50: Nu är vi på väg till Oslo, eller...Göteborg blir det visst, kanske. Vi skulle kryssa fram med SJ till Oslo i dag, men redan på Västerås C var det kört, avgångstid 7.02 hade blivit 7.40 så redan första bytet var kört, ombokning via Göteborg. För att komma till Göteborgståget måste vi först till Katrineholm och på väg dit är vi...just det, försenade, marginal just nu 0 min. Det har visst kommit snöflingor den här vintern också, eller vad är problemet SJ. To be continued...
Update 10.00: Vi hann till Katrineholm nästan i tid, före "snabbtåget" till Göteborg som också var lite försenat. Nya besked från konduktören, det blir inte Swebus från Göteborg utan tåget som tar en timma längre tid, och så frågar dom varför vi är försenade!!?
13.30: Nu har vi bytt upp oss till NSB, första tåget i dag som gick i tid. Utflykten till Göteborg gav också tid till en grillbuffelunch på O'Learys och vi kommer nog till Oslo bara 2 timmar sent, men efter en betydligt bekvämare resa, tack SJ.
PS: På SJ kostar wifi 99 kr enkel resa, på NSB gratis. Welcome to the 21st century SJ.

Going Down Under

Ja ända till Australien skall jag inte i helgen, men "Down Under" blir det ändå, ett nytt besök under Bisletts läktare i Oslo.

Förra året, medan löpsteget var starkt

På lördag är det dags för ett nytt försök med 24 h, det blir 4 gången nu. Senast var på Bislett för ett år sedan, den gången hade jag det riktigt tungt mot slutet men lyckades ändå sätta pers på 17,4 mil. Vi får se hur det går nu, målet är naturligtvis 20 mil men efter 3 veckor med näst intill helvila p.g.a. vristproblemen så känns det osäkert. Dels om problemen kommer tillbaka och dels vilken effekt så mycket vila har. Jag missade i princip 1,5 mängdvecka och sedan 2 veckor vettig nedtrappning, men vem vet vilan kanske ger positiv effekt, riktigt löpsugen är jag i varje fall.

Kl 10.00 på lördag går i varje fall starten under Bislett. Så mycket av den fina stadion får vi inte se, det blir några varv i träningstunneln under läktaren i stället.

Foto: Kjetil Ree, Wikimedia

Nu blir det inte direkt en tyst och öde tunnel vi skall springa i, vi är 130 stycken som startar så det är många att prata med och Heming Leira kör non-stop speaker och "rock konsert" i 24 h så somnar är det ingen risk att man gör.

Inte är vi avskurna från omvärlden heller, snare är vi mer on-line än någonsin så vill ni hålla koll på oss, skicka en hälsning eller önskelåt så finns det många sätt.

- Liveresultat finns här.

- Live webcam finns här.

- Hälsningar och önskningar skickar ni till Heming Leira, helst på twitter eller med SMS.

Twitter:  Hastag   #Bislett24

tekstmelding:  +47 48496699

e-post: heming.leira@gmail.com

- Nytt för i år blir det också web-sändning "Hangout on Air"några gånger, dessa lär ni hitta här.

Vi får väl se om nätverket där pallar för trycket, förra året blev det för mycket i bland men kapaciteten är kanske förbättrad.

Nu är allt i varje fall klart, vristen återställd (hoppas jag), sista "skaka liv i benen" rundan avklarad, "matlådan" planerad (behövs inte mycket i den med det stora utbud som erbjuds på plats), fötterna badade och Spotifylistan fixad. Nu hänger det bara på SJ på fredag morgon, vädret har ju ställt till det på alla mina stora lopp i år. Inne på Bislett är det vädergaranti, men SJ är ju inte direkt kända för att hantera väder och nu kommer det några snöflingor!

Priority !!

Det kom ett litet mail från Chamonix i dag, nu var det bekräftat...

"The draw for the UTMB® race was not favourable for you last year, 2012, so as promised you may register for the 2013 event without being entered in to the draw."

Bara att invänta den 19 december och klicka i sin anmälan, inget lotteri att vänta på efter det. Sen är det bara att ladda och träna mot den 30 augusti 2013. Kl 16.30, mitt i Chamonix, då är det dags...

Läget är bättre

Det har blivit lite väl lång och definitiv vila inför Bislett 24h i år, det blir i princip 3 hela veckor utan löpning. Förra veckan blev det vila för att se hur det skull gå med problemet i höger ben/vrist. Det blev tydligt bättre varje dag, i lördags blev det därför en lugn 2 mils runda på de mjuka spåren och det funkade bra, kändes i princip inget när jag sprang eller efteråt. På söndagen var ömheten däremot tillbaka ganska rejält igen, bestämde mig då att det får bli helvila 2 veckor fram till Bislett. Träning nu ger ju inte så mycket inför det loppet ändå.

Ett problem är däremot att jag inte hunnit springa in några nya skor, varken Kinvara eller Ghost. Det får nog bli ett par gamla på Bislett för säkerhets skull med tanke på problemen just nu.

Har skippat all löpning och cirkelfysen, bara cyklat till jobbet, börjar bli lite abstinensbesvär nu kan man säga när man inte kan ta en runda. I morgon får det nog bli lite cirkelfys i varje fall, utan hopp.

Nu är det snart dags att försöka ladda lite mentalt inför Bislett i varje fall.

Tillfälligt avbrott

Tillfälligt avbrott i träningen, det kommer lite olämpligt så här sista veckan med mera mängdträning inför Bislett. Förra veckan blev ju inte heller helt optimal men en släng av halsont.

Problemet nu är lite mera svårtolkat, kraftig ömhet på nedre delen av smalbenets framsida och uppe på foten. Den vanliga gissningen skulle vara benhinneinflamation eller början till det, men inte helt säker på det. Det kom ganska tydligt i söndags kväll och kändes rejält i måndags, sprang ett mycket försiktigt kort pass i måndags kväll och körde cirkelfys utan belastning på vristen för att känna efter. Det var riktigt ömt, men blev varken bättre eller sämre.

Lika bra att dra i nödbromsen direkt och ta några vilodagar med Voltaren Gel. Nu är det onsdag och det har blivit mycket bättre, känns bara lite diffust ibland och på ett mindre område en bit upp på benet. Det blir vila några dagar till och sen är det dags att känna efter om nödbromsen drogs i tid.

Varför nu detta då, jag har ju inte ökat träningen mer än tidigare? Det finns nog ett antal olika saker som spelar in.
- Det har blivit större andel asfalt i träningen ganska snabbt nu, för snabbt?
- En del av detta dessutom med mera odämpade skor än normalt.
- Har varit mycket kraftiga hopp på alla cirkelfyspass senaste tiden, för mycket, för ofta?
- Gick väldigt mycket i Dublin för 2 veckor sen med inte optimala skor. Så här efteråt har det känts lite stelt i vristen efter det.
- I helgen blev det nya skor köpta på Löplabbet, Brooks Ghost5, supersköna och jag tror perfekta för mitt behov, men dom var nog för sköna och gav ett annorlunda "slarvigare" steg på en för lång premiärrunda i söndags.
Slutsats: Vristen var "sliten" av flera skäl och sen blev måttet rågat med en för lång premiärrunda i "för bra"skor. Vad felet är är svårt att säga men orsaken känns rimlig. Finns tydligen fortfarande saker att lära sig och eftersom jag nästan aldrig är skadad så blur man kanske lite oförsiktig.

Vi får se till helgen om nödbromsen hjälpt. Det blir ingen Train&Run utflykt med VLK, kommer känna efter i Rocklundaspåren istället. Då är det 2 veckor kvar till Bislett, ingen större förlust med missad träning nu, men problemet måste gå tillbaka innan dess.

Får springa in "spökskorna" från Brooks lite försiktigt tills dess också, det är dom som skall funka några varv runt Bislett den 1 dec.

Väder vs. Långlopp

Något är fel, med vädret alltså, eller vad skall man tro efter ett sådant här år. Efter 2 riktiga vintrar så började det här året med ingen vinter alls, i varje fall ingen snö att tala om, men sen blev det annat av...

Väder vs. Långlopp 1 - TEC
Det började den 14 april, hade åkt till Täby kvällen innan för att springa TEC 100 miles, vaknar upp på hotellet tidigt och tittar ut, snöstorm!! I april? Det fortsatte hela förmiddagen, starten blev framflyttad ett par timmar och sen blev det 16 mil löpning i snö, lera och på is.

Väder vs. Långlopp 2 - Stockholm Marathon
Det var snart dags igen, Stockholm Marathon har blivit känt för värmeböljor på senare år, 25-30 grader varmt, men inte i år inte. Den 2 juni var det 7 grader och duggregn vid starten, under loppet kröp det ned till +3 grader, det blåste 18 m/s och ösregnade, kallaste Junidagen i Stockholm sen 1928.

Väder vs. Långlopp 3 - Trail Ticino
Jag förlorade i lottningen till UTMB i år, hittade istället ett nytt lopp i Ticino. Lite kortare än UTMB, men tuffare bana. Den 4 augusti var det dags, soligt och fint dagarna innan men inte den dagen. Duggregn blev till ösregn, dimma och åska i bergen, på natten blev det ännu värre och arrangören beslutade att avbryta loppet för säkerheten. Blev till att övernatta i en bergshytta på 2300 meters höjd och vandra ned morgonen efter.

Väder vs. Långlopp 4 - UTMB
Jag hade som sagt förlorat i lottningen till UTMB i år, men det kanske blev en vinstlott. För tredje året i rad kom det svårt oväder lagom till UTMB-dagen och i år värre än tidigare. Några timmar före loppet beslutade man att korta av loppet till drygt 10 mil och följa en alternativ bana i dalarna utan några höga bergspass. Risken skulle vara för stor att släppa upp alla i bergen med mycket snöpulsning och ned till -10 grader i wind chill factor.


Väder vs. Långlopp 5 - New York Marathon
Till slut kom den värsta av dom alla. Orkanen Sandy svepte in över New Jersey kusten och New York i början av veckan, värsta orkanen någonsin i USA säger man. Runt 100 döda och en enorm förstörelse i dess spår. Efter lite vacklande bestämde man sig till slut i går för det enda rimliga, att ställa in New York Marathon som skulle gått i morgon.

I dag gick vintermaran i Stockholm. Vinter?
Bara för att bevisa för oss att något är fel med vädret så var det i dag, den 3 november, 7-8 grader varmt, lite sol och vindstilla. Det var varmare och bättre väder nu i november än i den 2 juni när stora maran gick.

SUM

Vilken fin dag det blev i går. Visserligen fick man pallra sig upp tidigt för att hinna äta frukost, packa ihop det sista och cykla ned till stationen lagom till 06.52 tåget. Vädret var klart och fint, som omväxling, men det var lite lätt frostkallt.
Den här gången behövde jag inte åka själv till SUM, vi blev 6 VLK'are på tåget, Per, David, Tim, Tim, Daniel och jag. Vi kom fram til Björkhagen med de första löparna och hämtade ut nr-lapparna, sen var det bara att byta om och ta det lugnt en knapp timma fram till start.

Jag valde att köra med Salomon ryggan, framförallt för att få så mycket vana som möjligt att springa med den. Naturligtvis blev det långt ifrån full packningen, men det var bra att kunna ha jackan på till starten och sen ta av den strax före. Temperaturen höll sig fortfarande bara precis över 0'an, det skulle dröja en stund till innan solen värmt upp några grader till.

Bjuder på lite bilder från före start, sen blev det inga fler tagna. Det är synd egentligen när det är en så fin bana, speciellt de 2 första milen är helt fantastiska.

Jag hade ingen speciell plan eller något mål med loppet i år, skulle ta det mest som ett bra träningspass, möjligen kunde man ju försöka slå tiden jag hade för 2 år sedan, 4.36 blev det då. Det kändes riktigt bra under de första lättsprungna kilometrarna och det fortsatta gå lätt när vi svängde in på själva leden.


Det är alltid lika kul att träffa gamla och nya bekanta före, under och efter loppet, alltid finns det något att prata om. Under första halvan av loppet är det alltid någon i närheten som håller ungefär samma tempo och då blir det en hel del prat, sen blir det glesare och glesare ju längre man kommer.


Rötter, stenar och berghällar var naturligtvis samma som för 2 år sedan men det blev lite extra utmaningen i år med all lera efter höstens regnande. När jag kom ut på vägarna efter dryga 2 mil kändes det fortsatt bra. När asfalten tog slut och det var dags att spring upp mot Tyresta by hade benen precis som förra gången stelnat till efter en mil med väglöpning, men denna gång gick det bättre, benen hann mjukas upp och började fungera skapligt igen innan jag passerat byn och det var dags för en halvmil med den värsta sträckan på leden.

När jag passerade Tyresta hade jag en tanke att det kanske skulle gå med sub 4.30, även om jag visste vad som väntade i skogen. Benen hade mjukats upp som sagt så det gick att springa trots stenar och rötter, men det var extremt lerigt och halt på många ställen så farten blev inte hög. När jag äntligen kom ut på mera lättsprunga spår mot slutet var chansen till sub 4.30 borta. Funderade att det kanske skulle bli ett SUM-pers, men jag mindes inte då om jag hade lite över eller lite under 4.40 för 2 år sedan.

Från 42 km fram till de sista backarna såg jag inga andra löpare, det dämpade säkert farten lite, men i backarna runt sjön vid Rudan fick jag en löpare inom synhåll och närmade mig. Planerade att närma mig lagom för ett ryck i sista backen. Precis innan sista var där en löpare till så med rycket kom jag förbi 2 stycken, sen tog jag det lite för lugnt och höll på att bli omsprungen precis före mål, men det löste sig med en liten spurt. Det blev 4.40 till slut, 4 minuter sämre än för 2 år sedan, men med tanke på leran var det nog ett lite bättre resultat.

Efter dusch och macka tog vi pendeln in till centralen, där hann vi med ett återbesök på O Leary's innan tåget gick hem till Västerås. Jag och Per börjar visst bli stamisar där efter alla Stockholmslöpningar.

En riktigt bra dag och ett perfekt arrangerat lopp, tack till all ni som fixade det.

Till Stockholm igen...

....men den här lördagen tänkte vi ta tåget. Redan 06.52 från Västerås för att ha lite marginal mot SJ's tidshållning.

Nu är det nämligen på nytt dags för start i SUM (Sörmland Ultra Marathon). 50 km traillopp på en riktigt fin bana utmed Sörmlandsleden. Start utanför Nacka och mål vid Rudan utanför Handen, båda ändarna är perfekt lättillgängliga med T-bana och pendel.

Början på banan är den finaste,  "vildmark" mitt i storstan !

Jag sprang loppet för 2 år sedan i perfekt höstväder, den gången var jag själv från VLK, nu blir vi nog 6 st, skall bli kul. Hur det var den gången kan ni läsa om här.  Hur det blir nu, återkommer jag till.

Bergspasset

Nu har det varit träning utan så mycket trail och berg de senaste 2 månaderna efter Trail Ticino, börjar vara dags att komma igång i "bergen" igen. Visserligen lär det inte vara så mycket berg inne på Bislett i december men det det skadar inte att underhålla och bygga på styrkan för att ha en ännu bättre grund inför nästa år  med UTMB. Igår blev det dessutom vilodag istället för långlördag så då vara det upplagt för ett längre pass idag, när det dessutom är bästa tänkbara höstväder så går det att hålla på länge.

Det fick bli mitt specialdesignade bergspass i Rocklundaskogen, en kombination av MTB-spåret, Davids backrunda och omvända backintervaller. 2 varv ger 25 km och 1000 höjdmeter. Körde med stavar också, det kändes lite i armarna efter 2 månaders uppehåll, trots mycket cirkelfys.

Nu skall jag försöka få till minst ett bergspass per månad under vintern, för att det skall duga som bergpass skall det vara minst 1000 höjdmeter, får väl passa på när jag är på mer kuperade platser för att få lite variation.

Publik i dag

Sandra och kompisen Tea skulle på Tjurruset idag, som omväxling passade jag på att vara publik när jag skulle skjutsa dom dit. Inte så ofta man är publik på en löpartävling, men det var en kul omväxling. Ovanligt publikvänlig löpratävling som det var och dessutom kanonfint höstväder. Det började med säsongens första frostmorgon, men sen strålade solen hela dagen.

Rena och fina före start

När tjejerna gjorts sig klara för start gick jag bort i skogen till det som var utsatt som brant backe på kartan, den kom efter en dryg kilometer av banan. Mitt i skogen dök den branta backen upp, det visade sig vara en väl dold liten slalombacke, bara att knalla upp till toppen, perfekt publikplats med 360 graders vy runt skogarna norr om Stockholm, man såg ända bort till Globen.

När Sandra och Tea passerat toppen var det bara att knalla nedför backen igen och vänta vid nästa publikmagnet, precis nedanför. Vid 9 km var det dags för diket, 500 meter dikeslöpning. Blött, skitigt och alla tyckte det var skitkul.

Snabbt tillbaka till målet för att hinna med målgången också. Som tur var skulle tjejerna springa i dike en stor del av vägen så när man gick motionsspåret raka vägen tillbaka var det inga problem att hinna fram i tid.

Lite skitigare nu, men kul var det tydligen

Västerås-Stockholm

Till slut blev den av, turen jag funderat på i ett par år. Inte som jag tänkte förut som ett ensamt "all night run" utan så mycket bättre, i sällskap med ett gäng andra "galningar". Nu kommer ett ganska långt blogginlägg, men det händer mycket på ett extra långt långpass. Strax för midnatt i fredags kväll samlades vi på Västerås C, vi var 6 stycken som skulle starta här, 4 från stan och 2 som tagit tåget hit från Stockholm.

Jag, Johan, Adam, Tim, Per och Robert klara för start.

Precis när vi skulle ge oss iväg dök Hasse upp som en 7:e deltagare. Samtidigt startade Bernt och Marcus från Stockholms C för att möta oss på halva vägen ungefär. Vi blev alltså 9 totalt som sprang genom natten i månskenet, det hade ju slutat regna lagom till denna natt och klarnat upp. I början sprang vi på cykelbanor ut från stan, sedan tog vi gamla E18 österut. Det var inte mycket trafik där och det var ingen större risk at råka ut för fartdårar, alla saktade in rejält och några nästan stannade, antagligen undrade man vad det var frågan om när det kom en flock pannlampor och reflexvästar mitt i natten.

Efter en halvmara ungefär passerade vi Sagån och kom in i Uppland, i ån var det rena vårfloden efter allt regnande, den var minst 3 gånger bredare än normalt. Vi gjorde ett kort stopp i Hummelsta för att ringa och väcka Jonas och beställa lite frukost, sen hittade Hasse en ny växel och drog upp tempot in mot Enköping. Snittfarten på första etappens 3,5 mil blev strax under 6 min/km.

Enköping, nu blev det fartbegränsning!

Inte förrän vi kom in till stan och fick börja orientera genom centrum och ut till Jonas blev det lite lugnare igen. Passerade centrum där dom sista kroggästerna var på väg hem eller satt i rännstenen med huvudet i händerna. Jag tror vi mådde bättre och hade roligare just då ;-)
När vi kom hem till Jonas var värsta frukostbuffén uppdukad, vilket lyft jämfört med det planerade McDonadsstoppet. Stort TACK till Jonas!

Efter en dryg halvtimmas skön paus med mycket ätande blev det dags att ta sig an andra etappen. Nu var det helt andra underlag som gällde, små grusvägar och skogsvägar nästan hela vägen fram till Bålsta. Vi skulle passera Ekolsundsviken på den gamla nedlagda banvallen, det är enda passagen om man inte skall riktigt långt norrut. Tyvärr finns det ingen väg fram dit söder om motorvägen så man får leta sig fram på små skogsvägar norr om den. Hade ingen bra karta här, utan bara en utskriven satellitbild med mycket vaga spår av skogsvägarna. Gjorde naturligtvis ett högervägval för tidigt och till slut stod vi på en vändplan vid motorvägen. "Återvändsgränd", vad göra?

Vi ville inte springa 4-5 km extra genom att vända tillbaka, det går säkert bra att klättra över ett viltstängsel om man gör det vid stolpen och på motorvägen var det ju nästan ingen trafik före klockan 6 en lördagsmorgon.

Vi kom över, sprang ett par kilometer på motorvägskanten och kom till slut ned vid rätt tunnel, efter att först ha klättrat ned vid en tunnel för tidigt. Äventyret slutade bra, det blev varken omväg eller genväg och vi kom ned till Ekolsundviken precis när gryningen kommit så långt så vi kunde släcka lamporna.

Robert och Adam på den gamla banvallen över Ekolsundsviken

Ringde till Bernt och kollade läget, dom var nu på väg in i Bålsta så vi skulle mötas strax väster om Bålsta. När vi möttes hade vi sprungit exakt samma sträcka från var sitt håll, men mötet blev lite bortom mitten eftersom Bernt och Marcus lyckats springa vilse 1 mil inne i Stockholm, Stockholmare som dom är :)  Det blev nytt matstopp i Bålsta, på Shellmacken uppe vid E18, nu hade världen börjat vakna till liv. Precis när vi kommit in välde alla andra morgonpigga in för en snabbfrukost, det var jägare, golfspelare, mm...

I Bålsta valde 4 att kliva av. Tim hade t.ex. redan satt nytt distanspers med god marginal, man måste ju ha möjligheten kvar att kunna öka lite till en annan gång. Tredje etappen blev på nytt mestadels att springa utmed gamla E18, långa sega raksträckor på öppna fält fram till Bro och Kungsängen. På vägen kom vi in i ett det tredje länet för dagen, inte varje gång man springer i 3 län på samma pass.

Efter Kungsängen blev det lite roligare terräng när vägen gick kuperat och krokigt över bergen vid Stäket. Nu kom det också plötsligt en liten regnskur, vad var nu detta, det skulle ju inte börja regna förrän efter kl 14 och nu var klockan bara 11, var regnet i fatt oss nu och skulle det regna resten av dagen? Nej, som tur var slutade det lika fort igen, det blåste visserligen lite motvindar men inget regn. Sista biten in mot Jakobsberg gick på fina cykelstigar men nu var benen riktigt tunga och kilometrarna kändes riktigt långa innan vi kom fram till stationen i Jakan.

Johan och Per utmed Mälaren vid Ulvsättra

Johan som hade fått problem med foten och Adam tog pendeln hem härifrån, men jag, Per och Bernt gick upp i centrum för att leta på lite mat. Vi hittade ett trångt litet Burger King och slog oss ned. Svettiga, lite skitiga, löparryggor och annat konstigt, vi luktade säkert inte nyduschade heller, men Stockholmarna verkar vana vid udda typer, det var inte några som ens stirrade på oss.

Dags för lite fotvård på Burger King

Har man tänkt i flera år att springa till Stockholm och nu kommit 9 mil med bara 2 kvar var det naturligtvis inte läge att kliva av. Hela vägen skulle vi om vi så skulle gå. Det var riktigt stela och stapplande steg i början, men efter ett tag var man igång igen. Gångpauserna kom visserligen ganska ofta men det gick att springa. Ner mot Brommaplan kom jag in i andra andningen, eller var det 102:a, det gick plötsligt riktigt lätt att springa så jag körde på fram till sista kortstoppet vid Brommaplan. Efter lite kaffe och glass på McDonalds var det dags att köra raka vägen in till centralen, över Tranebergsbron och utmed Norr Mälarstrand.

Strax före kl 16 var vi framme, dunkade handen i väggen på centralen och gjorde high five med varandra, sen blev det fotografering inför undrande tågresenärer.

Det gick, vi var framme i Stockholm. Totalt med alla matstopp tog det 16 h, men den effektiva löptiden stannade på precis 13 h. Det blev 116,8 km och det märkliga var att Bernt som sprang Stockholm-Bålsta ToR hade sprungit exakt lika långt, det skilde bara 10 meter på våra GPS'er.

Vi sa tack och hej då till Bernt som skulle varva ned genom att gå hem till Söder. Per och jag gick in på centralen för att sätta på oss lite torra kläder, där inne nästan krockade vi med de första VLK'arna på väg hem från Lidingöloppet, märkligt sammanträffande. När vi fått på oss lite torrt var det dags för ett ovanligt välförtjänt glas innan vi tog tåget hem igen.

I dag (söndag) blev det bara en promenad istället för löppass för min del, men snart är man på gång igen. Det är ju bara 2 veckor kvar till en ny Stockholmsutflykt för SUM och Bernt och Johan skall köra ultra igen redan nästa helg i Holaveden, med tuff klättring uppför Grännaberget de första kilometrarna.