Winter Night on The Northern Fells

Marmot Dark Mountains 2016 - kan inte beskrivas bättre än med denna bild.
Photo: Steve Ashworth

Marmot Dark Mountains, jag sneglade lite på detta förra året men kände att det kanske var lite i mesta laget när det gäller utmaning. Tänk nattorientering, tänkt minst 5 mil, tänk öppen, stiglös, vattensjuk och kuperad fjällterräng och tänk dig mitt i vintern i England med allt vad det kan innebära i väder, då har du inramningen för vad Marmot Dark Mountains innebär, Shane Ohly gillar att skapa tävlingar som testar gränserna. Jag hade inte så mycket tankar på denna tävling i början av september men vid målet på Bergslagsleden Ultra pratade jag med Christoffer Stockman som nämnde att han skulle springa just detta, en tanke började gro igen. Varför inte, efter Dragons Back har ju Comfort Zone blivit betydligt större än tidigare. Jag kastade ut en fråga om någon ville haka på, man måste springa två och två, Kerstin nappade direkt, anmälan blev gjord.

Vi som åkte för att utmana väder och Engelsmän i deras berg blev jag och Kerstin i ett lag, Christoffer Stockman och Jan Kalander i ett annat. Vi springer alla i Elite klassen, den längsta banan som är på 52 km och 3200 höjdmeter med optimalt vägval.

Dagarna innan start och vår resa till England är vi ofta inne och kollar vädret på nätet, lite smått nervöst. Den ena stormen efter den andra passerar och när det är dags utfärdas det "Sever Weather Warning". Den sista prognosen från Mountain Weather Information Service, lovar storm, med orkanvind i byarna, snö, hagel, wind chill ned till -20 grader och kanske åska. Det är med en pirrande känsla vi åker norrut från Manchester till Lake District, vi passerar en liten snöby och det fryser på.

Sista prognosen innan start

När vi närmar oss bergen i tävlingsområdet tittar solen fram och vi stannar för ett fotostopp, men får knappt upp dörren pga blåsten utanför. Fotostoppet blev blixtsnabbt i iskylen så vi åker vidare till Keswick för att fördriva lite tid med mat, fika och shopping.



I Keswick finns det ett oräkneligt antal outdoor butiker, perfekt för både lite planerade inköp och några smått akuta inför nattens väder. När vi handlat oss nöjda blir det en lååååång fika innan det är dags att åka ut till den lilla byn Mungrisdale bakom det mäktiga berget Blencathra. Vi får inte komma till tävlingscentrum förrän kl 17, jag och Kerstin är lite småstressade eftersom vi startar som andra lag redan 19.10, då skall vi hinna äta, få utrustningen kollad, checka in, bestämma vad vi skall ha på oss och så göra oss klara för en stormig vinternatt på fjället.

Incheckning pågår

Snart klara för start

Kläderna ja, vad har vi på oss för att klara en hel vinternatt i snöstorm på fjället, inte för mycket för att att kunna springa, men tillräckligt för att ha marginal att inte börja frysa och även klara ett nödstopp om något skulle hända, marginalerna är små. Min utrustning blev till slut...
- På fötterna - ett par knälånga halvtjocka vattentäta strumpor från Sealskinz och orienteringskor VJ Integrator med dobb.
- På benen - långa superkalsonger, halvtjocka kompressionstights och regnbyxor från Inov-8.
- På kroppen - en lite kraftigare meriontröja, en lite tjockare långarmad funktions T-shirt, en kort T-shirt och en Kamleika Race Jacket från OMM
- På händerna - halvtjocka löparhandskar och ett par Haglöfs överdragsvantar i GoreTex
- På huvudet - en fleece balaklava från Montane, luvan på jackan och SILVA Trail Speed lampa
- Till detta en rygga på knappt 5 kg med alla packning som krävdes för att klara eventuella nödsituationer på fjället med bl.a. sovsäck, liten vindsäck, stor vindsäck, tält, mat, kök, extra klädlager mm.
Det visade sig funka klockrent med klädvalet, jag frös inte en enda gång och blev heller aldrig för varm även om det var på gränsen i 300 metersbacken direkt efter start innan vi kom upp i vinden.

Klockan blev 19, vi var klara och det var dags att kliva ut till start. Det är becksvart ute och i lampskenet faller snön, vi känner hur bergen ruvar ovanför oss. Känns både lite läskigt och spännande på en gång, långt bortom tidigare situationer, visst har man varit med om allt detta förut, men en sak i taget så att säga, inte alla utmaningar samtidigt.

Lite innan start får vi kartan och snabbt flyttas fokus från alla sådana funderingar, nu blev det koll av banan och diskussioner om vägval. Klockan tickar på, blir 19.10, den piper en sista gång och vi ger oss i väg ut.

Hela banan med GPS spåret vi lämnade efter oss

Det börjar i princip direkt med en stigning på 300 höjdmeter, när vi kommer upp och springer på bergsryggen på Southern Fell känner vi vinden för första gången på riktigt, det blåser hårt från sidan, så hårt att det först rycker i benen och fötterna hamnar fel i steget, men redan efter några hundra meter har man vant sig och kroppen lärt sig att kompensera så det går att springa utan några problem. Det går perfekt i en böljande terräng med några sköna utförslöpor bort mot den lilla loopen vid kontroll 5-7. Redan vid 5'an är vi i fatt det lag som startade 10 minuter före oss, det känns jättebra och vi plockar kontroll 6 och 7 utan problem.

Från 7'an gör vi ett lite extra långt vägval, vi väljer att gå runt det förbjuda området till vänster för att få en kort stigsträcka i lite vindskydd innan det är dags för den långa stigningen upp mot 900 meterstoppen Skiddaw. Vi behöver fylla på med energi, har glömt bort det för länge redan med all fokus på orienteringen och nu vill vi passa på medan vi kan koppla av hjärnan lite. På Skiddaws topp lär det bli tufft.

Upp över Skiddaw och tillbaka igen

Kontroll 9 är grymt placerad, bakom toppen av Skiddaw och ca 150 meter ned. Enda vägen dit och tillbaka är över toppen. Ju högre vi kommer ju hårdare blåser det rakt emot. Uppe på krönet är det de orkanvindar som utlovats. Jag blåser omkull en gång och ibland får man ner på alla fyra och hålla i sig. Lampan blåser av och det blir mörkt, fångar den i sladden innan den lossnar eller slås sönder. Vi skyndar så snabbt det går men det är riktigt brant ned och upp på baksidan och detta med lösa stenar. Till slut är vi i varje fall tillbaka över toppen och får en grymt lång och härlig utförslöpa i det lätt snötäcka gräset och i medvinden.

Från 10'an gick banan inte som på kartan ovan, 11'an sitter istället vid stugan Skiddaw House vid den enda lilla gröna fläcken på kartan. De 400 metrarna mellan 10 och 11 var extrema, nästan flackt, men med tjock, tuvig ljung högt över knäna hela vägen, de 400 meterna tog aldrig slut kändes det som, i verkligheten tog det 10 minuter, en kilometertid på 25 min!

På väg från Skiddaw House (tror bilen är tagen där)  Photo: Steve Ashworth

Det fortsatte att flyta på bra för oss med mer eller mindre rätt vägval och närmast klockren kontrolltagning. Det problem som dök upp först var att vi inte fått i oss alls så mycket energi som vi borde och nu krånglade det lite för mig. Varje gång jag försökte fylla på lite mera ville det upp igen, men jag lyckades häva kräkreflexerna så den energi som kommit ned blev i varje fall kvar. Fick också krampkänningar i låren i ett par tvära uppförsbackar något som jag aldrig brukar få.

Någonstans i natten  Photo: Jimmy Hyland

Efter 14'e kontrollen kommer vi upp i högre terräng igen vid Caldbeck Fells, helt oskyddat från den piskande stormen från väster och inte nog med det, när vi närmar oss 16'e så börjar det hagla kraftigt och sikten krymper rejält för allt blir mer eller mindre vitt i pannlampans sken. Vi tar i varje fall den 16'e också utan problem och sen ser det ut att vara en lätt sträcka som omväxling, bara att följa stig och så vika av lite vid sidan när vi är på rätt höjd.

Kontroll 16 precis tagen, vädret biter hårt nu Photo: Jimmy Hyland

Jo visst, lätt? Sikten är minimal, stigarna försvinner mer och mer i snön som piskar ned, när vi närmar oss 17'e kommer två andra lag från olika håll och alla går mot samma punkt och hittar en liten sänka, men vad nu? Ingen skärm, den måste ju vara här!! Vi tar om flera gångar och hamnar alltid på samma ställe, ytterligare tre lag dyker upp och har samma problem på samma plats. Vi enas om att skärmen måste blåst bort och efter lite tvekan ger vi oss av mot 18 för att fortsätta. Efter 200 meter dyker en stor sänka upp, hmmmm? Det finns ju inget annat på kartan, är det den. Jag springer upp i sänkan och bingo, där satt ju kontroll 17, sjutton också. Det visar sig att i stort sett alla lag missat denna på liknande sätt och flera skippade den, Christoffer och Janne plus något mer lag klev av helt efter detta.

Det kändes som att natten var räddad, visserligen en halvtimmas bom men vi slapp oron att bli diskade för att vi hoppat över en kontroll vi trott vara bortblåst. Efter 18 väntade två sega sträckor rakt emot vinden med stigning hela vägen. Det kändes tungnt och energilöst men vi malde i varje fall på stadigt framåt.

Årets parallellfel - konsekvensen av att stänga av hjärnan för tidigt när målet är nära
Vi trodde vi i stort sett följde strecket, nere i dalen började vi leta i alla ruiner vi såg :(

Efter 20'e kom nästa totalmiss, årets parallellfel med totalt hjärnsläpp. Vi gick ned i helt fel dal och lyckades hela vägen ned och där nere tolka om allt vi såg så att det stämde med där vi trodde vi var. Vi sprang t.o.m. förbi det lilla huset vid kontroll 16 igen men nu i gryningsljus, inte ens då insåg vi var vi var, något tillfälligt skjul vid stigslutet en kilometer söderut trodde vi. Vi var ju på väg mot mål efter en hel natt, det började ljusna, hjärnan började koppla av. En ny halvtimma bortkastad.

När Kerstin till slut insåg var vi var och lyckades övertyga min hjärna om detsamma så sprang vi upp i rätt dal och tog nr 21. Nu var det i varje fall inte mycket kvar, "bara" ett midjedjupt vad och sedan 350 meter stigning upp på Bowscale Fell innan vi skulle ned igen i sista dalen in mot mål i Mungrisdale.

Några som korsar River Caldew under natten Photo: Steve Ashworth

I mål till slut, vi gjorde det, överlevde natten ute i snöstormen och tog oss i mål utan större missöden än två rejäla orienteringsbommar. I elitklassen var det 4 av lag som lyckades ta sig runt hela banan. Vi blev det 4:e laget, ca 3 timmar efter segrarna. Det finns lite förbättringar att slipa på, tittar man på tiderna skulle det inte alls varit omöjligt att komma 2'a om vi haft koll på orienteringen hela vägen och haft ordning på energiintaget.

Resultaten i elitklassen

Men... det kommer ju nya chanser, kanske nya försök....

Som Christoffer så bra skrev i dag...
Direkt efter tävlingen tänkte jag "det är ju vansinne att springa bergslopp mitt i vintern". Det går liksom inte vara så förbered som jag skulle vilja vara....
Samtidigt lockar det mig! Det är ju just "vansinnet" att det inte går att vara helt förberedd som är en hel del av tjusningen med detta lopp. Plus det faktum att loppet är mycket komplext och svårt i sitt upplägg med så många olika komponenter fysiken, det mentala, vädret, orienteringstekniska osv.
Risken är nog stor att vi har blivit bitna av något därute i bergen, något som drar oss tillbaka till ett mörkt berg någonstans i England den 28 januari 2017.