Ruta 1

Ja jag vet att jag inte skall gnälla, det finns dom som har det mycket värre, men när man inte är van vid skador är det frustrerade att inte kunna springa som man vill. Nu har det gått exakt 4 veckor med total löpvila sedan Bislett, det har blivit en hel del annan nyttig träning men ingen löpning mer än en testrunda på julaftons tomtejogg.

I dag har jag börjat på "ruta 1", börjat en lugn och stadig återuppbyggnad av löpformen. Inför 2013 är målet ovanligt klart och tydligt utstakat, det ligger för att vara noggrann exakt 245 dagar fram i tiden. Fredagen den 30 augusti går starten för UTMB på torget i Chamonix, då gäller det att alla de följande 245 rutorna fram tills dess har fungerat bra utan allt för stora störningar. Det kan vara OK att få "stå över ett kast" någon gång på vägen, men det är blir inte bra om man får "gå tillbaka till gå" och börja på ruta 1 igen. Skulle man missa UTMB nu när man har en plats blir det lite som för OS kandidaterna, man har en chans nu, lyckas det inte då kanske man i bästa fall får en till om 4 år.

Planen fram tills dess blir helt och hållet fokuserad på att bygga upp träningen mot UTMB. Fortsatt mycket cirkelfys och annan F&S träningen för en bra grund med allmän styrka i hela kroppen. Successivt ökad löpning nu i början, men i små steg. Det blir mycket trail och mycket backar framöver.

Lite tävlingar är planerade också, för att det är kul och som motiverade träningar men ingen fokus på att toppa formen någon gång. Dom får bli led i träningen mot UTMB.

Första loppet blir Eco Trail de Paris den 16 mars, 80 km trail lopp in mot Paris med mål i Eiffeltornet  Jag, Per J och Sandra åker dit. Vårsol i Paris?

Nästa lopp är inte definitivt än, beror på hur det känns efter Paris bl.a., men ganska troligt blir det 6 timmars i Borlänge den 6 april. Ett bra långpass på vägen.

I början på maj var det tomt i tävlingsplanen men jag fick tips om ett riktigt trail lopp som verkar hur kul som helst på banbeskrivningen. Kullamannen, nere på Kullen den 11maj. Det var fullt i anmälan, men jag står på väntelista så vi får se.

1 juni är det dags för Stockholm Marathon, har inte så mycket med trail träning att göra men jag är anmäld och det blir nu min 10:e raka start där. Efter 10 får det vara bra tills vidare, det finns ju så många andra lopp att upptäcka, varför kuta runt på samma gator i Stockholm varje år.

Sista tävlingen innan UTMB lutar åt att det blir Vansbro Marathon den 4 juli. Vekar vara en lagom trail variant på marathon. Om det blir start där eller något annat lopp beror lite på semesterplanen i övrigt.

2012 på väg mot slutet och nya tider

Ännu ett löparår har passerat, det har blivit mycket löpande, mycket resor och en hel del lopp, men det var också mycket det här året som inte blev som det var tänkt. Trots allt, det är en hel del man hinner med på ett år när man plockar fram backspegeln.

I januari var det riktiga kontraster. Den 14 januari sprang vi Train&Run från Enköping hem till Västerås, vintrigt och kyligt även om det var en ganska snöfattig vinter i år.

Depåstopp på vägen hem från Enköping

Lördagen efter var jag på jobbresa till Argentina. På den lediga lördagen passade jag på att ta ett långpass i Buenos Aires stora park, det blev 31 km i 33 graders värme, kontrast inom en vecka minst sagt. Samma vecka kom årets första motgång, jag fick en nitlott till UTMB, ingen start där 2012 alltså.

Buenos Aires +33 grader

Ingen start i UTMB, då var det dags att leta upp en plan B, i februari anmälde jag mig därför till Trail Ticino i Schweiz, ett premiärlopp på en tuff bana. I VLK hann vi med ett litet specialpass, "Rocklunda Ultra", vi startade kl 05 och sprang runt Rocklundaskogen totalt 7 varv, det blev ett lagom pass på 55 km.

Kl. 05.00, dags för start av Rocklunda Ultra

I början på mars var det dags att spana in Chamonix och Mont Blanc. Vi åkte dit för en veckas skidåkning och som omväxling hade vi extrem tur med vädret, strålande sol hela veckan. Det blev några morgonpass i löparskorna, plus lite spanning på bergen utmed UTMB banan.

Mont Blanc och Chamonix - 2013 är det dags för min UTMB start här

April. Någon riktig vinter hade vi inte i år men lagom till TEC kom den, i varje fall lokalt i Täby. När vi vaknade där på morgon var det snöstorm, starten blev framflyttad och sen blev det 100 miles i snö, lera och is. Loppet gick efter omständigheterna bra för min del, men vädret var årets andra motgång.

TEC - 100 miles i snö och lera

Lämnade den sena våren i Sverige för en långweekend i Budapest, vi firade Ann's 50-års dag där. Inga lopp denna gången, men några morgonpass på ön ute i Donau fick det bli.

Lyxigt med 5 km tartan bana runt Margeriteön mitt i Donau

I början på Maj, ännu en motgång, vänster vrist svullnade upp och blev stel utan jag vrickat eller gjort något som borde motivera det. Det fick bli ett par viloveckor och lite testlöpning med tejpning, lyckligtvis gick det problemet över fort, jag kunde t.o.m vara med på ett fint men blött trailpass ute vid Asköviken.

Lördagspass vid Asköviken

Juni, sommaren är här, eller?? Den 2 juni var det Stockholm Marathon och dags för min 9:e start där, det är ofta en ganska het tillställning, men inte i år. Efter start kröp temperaturen ned till bara 4 grader, det ösregnade och blåste 18 m/s. Vädermotgång 2 i år.

Stockholm fixade en andra mara denna sommar i mitten av Juli när Jubileumsmaran startade exakt 100 år efter starten på OS maran 1912. Lagom varmt och en kul tävling med mycket publik, jag sprang lugnt för att inte slita för hårt med bara 3 veckor kvar till Trail Ticino.

Snart dags för start, lite bättre väder än 2 juni

Mellan Jubileumsmaran och Trail Ticino hann vi med en semester i Krotatien också, som vanligt blev det fina morgonpass på semestern, i Split, ute på Brac över bergen och till Smrka.

Morgonpass i Split...

...och ute på Brac

Dags för Augusti och en intensiv månad. Först var det Trail Ticino, premiäråret för det loppet. Banan var mycket tuffare än väntat med nästan obefintliga stigar, blockterrräng mm. Terrängen gick att hantera även om det tog mer tid än beräknat, värre var det med vädret, ösregn och åska som blev värre framåt natten. Under natten blev loppet därför stoppat, det var bara att övernatta i en bergshytta. En lång historia i 3 delar, del 1, 2, 3 och årtets tredje vädermotgång.

Trail Ticino - efter några mil när vädret ännu var OK

När jag kom hem hem från Schweiz blev det fortsatt mycket jobb när vi skulle arrangera Black River Run för första gången. Det blev riktigt lyckat och uppskattat, lovar gott inför kommande år. I slutet av augusti var det också dags för UTMB som jag inte fick vara med på i år, men lotten som jag fick i januari visade sig vara vinstlott istället för nitlott, extremväder även där. Arrangörerna valde en alternativ och mycket kortare bana som mest gick nere i dalgångarna.

När Trial Ticino och BRR var passerade och det blivit september, var det dags att planera lite för hösten och även kommande vår. Blev anmälan gjord till Bislett 24h i sista minuten innan dom fick fullt i startfältet. Jag, Sandra och Per J anmälde oss också till Eco Trail de Paris i Mars, förhoppningsvis skall vi möta våren i Paris.
September avslutade vi med ett specialutmaning jag hittat på. Start vid midnatt på Västerås C för att springa till Stockholm C. Lyckades locka med några galningar till och vi blev 3 som sprang hela sträckan på 11,7 mil.

Per, Bernt och jag framme vid Stockholms C

Nytt besök i Stockholm i oktober för att spinga SUM. Perfekt höstväder och bra förhållanden. Allt var nästan identiskt med för 2 år sedan och jag fick nästan exakt samma tid. Avslutade oktober med en weekend i Dublin som inte var tänkt för något lopp. För sent upptäckte jag att just då gick Dublin Marathon, det gick inte att snacka sig in så det blev lite tröstshopping på mässan och några morgonpass i stället.

Dublin Marathon, när man missade anmälan så blev det chans att kolla in täten istället.

I november började den största motgången under året, jag började få ont uppe på vristen och framsidan av höger ben. Försökte med några viloveckor och korta provlöpningar för att eventuellt bli OK inför Bislett, det kändes OK inför loppet men jag var högst osäker.

Den 1 december var det dags för Bislett 24h, tanken var att antingen funkar inte vristen då får jag kliva av eller så funkar den då siktar jag på 20 mil. Mitt vristproblem kom tillbaka mer och mer så efter 5 h och 5 mil bestämde jag mig för att kliva av. Resten av december fick bli hel löpvila men med mycket annan alternativ träning, cirkelfys, spinning och skidåkning. Fick vristen undersökt men där fanns inget konkret fel, så efter några veckors löpvila blir det dags att försöka komma igång igen snart.

Glädjeämnet i december var annars att jag nu har en plats bekräftad till UTMB 2013, inget behov att vara med i lottningen den här gången.

Nu har jag en plats till 2013

Hade siktet instället på att komma upp i 400 mil löpning i år. Det stannar på 343 eftersom det blivit mycket lite springmil under november och december.

Tre vädermotgångar, en nitlott, en kortvarig och en seglivad skada. Mycket utmaning blev det 2012. Nu får vi hoppas på ett bättre år med mindre motgångar både med väder och skador. Hur planen för 2013 ser ut återkommer jag till.

UTMB - nu är det dags

Kom hem från en långväga men kortvarig tjänsteresa i morse. Efter en natt i luften fick det först bli en kopp kaffe för att vakna till sen var det dags för ivrigt knappande på tangenterna.

I dag den 19 december öppnade nämligen anmälan till UTMB 2013, visserligen har jag en prioriterad plats efter nitlotten förra året och man har tid på sig till den 8 januari att fixa anmälan, men varför vänta? Det är drygt 2,5 år sedan jag bestämde mig för att springa UTMB och nu vill man se det svart på vitt så snart som möjligt. Knappandet gick väldigt fort, de flesta uppgifterna fanns kvar från förra året och 2 av 3 kvallopp hade deras datorer redan hittat mig i, uppkopplad värld som vi lever i.

Det var bara att betala hela startavgiften, ingen avgift för föranmälan denna gång, nu är man ju klar utan lottning, bevis kom som en länk att spika upp på Facebook, uppkopplad värld igen.

Lite kul, till en början var de enda svenskarna jag och Jonas Buud som hade platser klara. Tror vi kommer hamna i olika delar av fältet ;-)

Ja då var det klart, nu är det bara att sätta igång med lite bergsträning i Västerås igen. Skall köra alternativt lite till och sen dra igång med löpningen. Vristen/benet känns OK nu så jag hoppas krisen är över och det finns ju tid att öka successivt.

Mycket motivation finns att hämta från många filmer från UTMB, men jag fick nyligen tips om en filmsnutt från Trail Ticino. Riktigt bra liten film som verkligen ger känslan av hur det var både i bild och ord. Känns bra att ha det loppet i bagaget även om det blev avbrutet, alla jag pratade med sa att det var betydligt svårare terräng generellt än UTMB.

Vilken Sverigereklam!

Vilken grymt bra artikel på I Run Far, Emelie Forsberg är bättre än de flesta marknadsförarna i turistbranchen. Perfekt beskrivning av allt det fina vi har, på ett ställe där det träffar precis rätt målgrupp. Många nya deltagare i våra lopp framöver.

Inget fel funnet

I går var jag för första gången efter 40 år i löparskor på besök inom vården för en löparskada, förutom ett röntgenbesök när jag knäckte stortån på Swiss Alpine för några år sedan. Det blev besök på Fysiokliniken i Västerås och jag fick en i mitt tycke grundlig undersökning.

Först en klinisk undersökning med intervju, klämman, känna, vrida, dra, trycka, osv. Har inte känt någon extra smärta vid tryck på hela tiden och inte haft någon nedsatt rörlighet så det visade inte så mycket nu heller. Efter detta blev det koll med ultraljud, det var inga inflammationer, inga bristningar eller något trasigt. Saker och ting där inne rörde sig som dom skulle.

Slutsatsen blev att det inte är någon konkret skada, en överansträngning som smärtar men inte hunnit bli till skada. Eftersom han förstått att jag tillhör skaran galningar som vill springa ett dygn på Bislett varv efter varv och tycker det är för tidigt att få kliva av efter 5 timmar för att det gör ont tyckte han med glimten i ögat att jag gott kunde sitta i soffan och äta pepparkakor i jul.

Eftersom han insett att jag nog inte skulle sitta still särskilt länge var rådet "aktiv vila", dvs träna allt som inte smärtar eller anstränger den delen. Efter ett tag kan jag börja springa och sen öka öka lite successivt igen. Låter ungefär som jag har tänkt mig, så nu "vilar" jag med annan träning 5-6 dagar i veckan. Det känns bra att ha fått en koll gjord så det inte är något som kräver speciell behandling eller rehab.

Alternativträningen är igång

Nu är alternativträningen igång för fullt och det känns att det finns en hel del olika muskler i kroppen som inte fått jobba ordentligt, trots cirkelfys 2 ggr i veckan under året.

Det började i lördags med lite längdskidor, det är ju bra träning för pump och lungor men lugnt för benen. Vilken kanondag för skidor, -5 grader, strålande sol och vindstilla. Nu funkade det inte att diagonala så bra, det kändes att det sträckte i vristen så det var lika bra att dubbelstaka non-stopp i en knapp timma på den plana 2 km slingan på Rocklundas gräsytor. Triceps fick sig en riktig omgång.

Fortsatte i söndags med ett spinning-pass, det var första spinningen på flera år men jag tog risken och körde ett intervallpass. Det blev ett riktigt svett-pass, 15 tunga och snabba intervaller, kändes som att pulsen var en bra bit över maxpuls. Nu fick låren sig en omgång.

Måndag och nytt besök på Friskis, graderade upp mitt kort till ett all-kort för de närmaste 8 månaderna så nu kan jag köra alla pass och allt på gymmet. På kvällen var det dags för cireklfys med Robban och Therese, det intensivaste CF passet, en tung genomkörare för hela kroppen.

Varför då inte runda av i dag med ett specialpass som än så länge är för hårt för att platsa i Friskis program. Robban körde ett konceptpass med Cirkelfys X, intensiv puls och styrka i 20 olika moment under en dryg halvtimma med pulsen någonstans mellan 85-95 %.

Just nu känns det som att man kommer att ha problem att klä på sig i morgon, tror jag får ta en vilodag, men på torsdag blir det cirelkfys igen. 

Extensor Tendonitis ?

Efter en hel del surfande och studier av skadebeskrivningar så lutar jag åt att set är så det heter, problemet jag fått på vaden alltså.
Rune Larsson tipsade ju mig på Bislett att det kallades Westfield Ankle i Australien efter att nästan alla fått problemet på loppen som gick mellan Sydney och Melbourne på 80-talet och början av 90. Han nämnde ett latinskt namn också men det kommer jag inte i håg. Goggla på Westfield Ankle var inte så lätt, det utspelade sig ju långt före www så det står nog inte mycket på nätet, hittar bara en massa fotspecialister i orter som heter Westfield.

På svenska sidor hittar jag inget som liknar mitt problem men det finns oändligt med information därute i världen, framförallt alla fotspecialister som erbjuder sina tjänster borta i USA. En del har riktigt detaljerade skadebeskrivningar om massor av tänkbara problem.

Runes förklaring till felet var att man som ultralöpare har lärt sig att springa "bra" och landa på foten men när man springer riktigt långt och saktare än normalt faller man tillbaka och landar på hälen. Senorna som håller upp foten håller då emot lite när framfoten sätts i och blir överansträngda. Nu sprang jag inte extremt mycket eller långt när problemet dök upp i början av november, bara ett vanligt 3-mils pass. Det som däremot var nytt var att skorna, hade köpt mina Brooks Ghost för att få bra dämpning till Bislett, bra dämpning innebar också 12 mm drop.

Har vant mig vid att springa med 0-8 mm drop numera, insåg inte att det kunde vara att problem att gå tillbaka till mer dämpning, men det kanske det är. Det får ju lite samma effekt som i Runes beskrivning, framfoten får "långt" ned till marken och senorna hinner hålla emot lite. Det är i varje fall min amatör teori än så länge.

Det stämmer bra med det jag nu lärt mig om hur foten sitter ihop med alla senor och muskler uppe i benet. Extensor Tendonitis, alltså inflammation i de två senorna som fäster i tårnas uppsida och går över fotryggen och upp i små muskler på benets framsida. En för stortån och en för de andra tårna. Det är dessa senor som håller upp foten så den inte hänger och dinglar helt enkelt. Enda som inte stämmer helt är att de flesta skadebeskrivningarna beskriver problem i den del av senan som är uppe på foten, mitt sitter mer uppe i benet i övre delen av senan.

Vi får se vad expertisen säger, på onsdag har jag bokat tid på Fysiokliniken, första gången under mina 40 år i löparskorna jag behövt söka hjälp. Skall väl egentligen inte klaga, men det är lätt att få abstinensbesvär när man inte är van och tar för givet att det bara är att ge sig ut och springa.

Det har varit några dagars helvila nu, men det är dags att börja med alternativträning och om ett tag börja löpträning i små doser. Det är ju egentligen bra nu med gott om tid en hel vinter att köra rehab och uppbyggnad.

Om det är någon därute som har erfarenhet av detta så hör gärna av er.

Bislett - ännu ett dygn under jorden

Nu kommer det lite mera om vad som egentligen hände där nere under jorden på Bislett den här gången. När SJ till slut med hjälp av NSB lyckats leverera oss till Oslo på fredagseftermiddagen var det bara att checka in, äta middag och sen ta en promenad upp till Bislett för att muta in ett bord till våra "matlådor". Banan låg och väntade på oss, bara att försöka sova några timmar först...

Gick hyfsat bra att sova, utom kl 01 på natten när man plötsligt började bila upp gatan precis nedanför mitt hotellfönster!! Vad i h..te, vem har kommit på att man skall bila upp gatan kl 01 på natten? Antagligen någon som tyckte det var smart att göra det efter att trikken slutat gå. Det kanske t.o.m. var planerat för på hyllan vid sängen låg det hörselproppar, brukar inte precis göra det på hotelrum. Propparna var riktigt effektiva, jag somnade igen medan dom fortsatte bila.

I år fick vi extra tidig frukost på hotellet så vi kunde komma upp till Bislett i god tid och förbereda oss inför starten. Plocka fram mat, byta om, smörja fötterna, dela ut BRR reklam och snacka med dom andra. Allt var klart för start kl 10.

I början rullade det på riktigt bra enligt planen, jag höll nästan precis ett 6.00 min/km tempo stadigt i 15 varv, gick 1 varv och åt, sprang 15 varv till i 6 min fart, osv. Funkade hur bra som helst i 3 timmar ungefär, inga problem med vristen, kändes lite vagt men inget ont. Efter 3 timmar och 3 mil började det kännas mera i vågor och lite värre varje gång det kom tillbaka. Värst var det när jag gick eller nyss hade gått. Bestämde mig efter 5 h att det var lika bra att kliva av för den här gången, innan det blev ännu värre och rehabiliteringen blir ännu längre, jag har ju träningen till UTMB att tänka på. Gick ett par varv för att mjuka upp benen och komma upp i 5 mil sen blev det en lång bastu istället.

Efter bastun skulle jag ut och äta en bit riktig mat, på vägen ut träffade jag Rune Larsson som var på plats under delar av loppet.  Efter att ha beskrivit problemet fick jag en direkt snabbdiagnos. Problemet kallas "Westfield Ankle", i varje fall i Australien, efter att nästan alla fått detta under Sydney-Melbourne loppen på 80-talet. Loppen var sponsrade av Westfield därav namnet. Lär vara att vanligt ultralöparproblem, men mera om det återkommer jag till en annan gång.

Tillbaka på Bislett efter maten fick jag istället förstärka supporten till Per och Robert, faktiskt ganska intressant och lärorikt att vara vid sidan av också och se hur alla beter sig under natten. Några, mycket få, nöter på i stort sett non-stopp i relativt högt tempo. Ytterligare några håller ett mycket lägre tempo, men gör det också non-stop. Detta till synes låga med stadiga tempo räckte för många ända fram till allt mellan 16-20 mil. Vissa satsade hårt och klev sen av när det inte gick, någon kom in på banan igen en stund och körde en bit till, men jag tror alla som klev av och kom tillbaka kom betydligt kortare än lågfartsnötarna.

Oavsett vilken strategi man hade för sitt lopp så var det väldigt många som hade riktigt djupa dippar. En del fysiska dippar där dom knappt kunde stappla framåt, men efter ett tag var dom igång ch sprang igen.     Andra mer psykiska dippar när motivationen försvann. Det märktes att det var mycket svårare att komma igen psykiskt än fysiskt, för att lyckas där behövdes det hjälp utifrån.  Jag hörde inte hela diskussionen men jag tror t.ex. att Frida som avslutade med att slå svenskt rekord i sin 24h premiär efter ett suveränt lopp plötsligt höll på att kliva av med en 5-6 timmar kvar. Många var inblandade i "diskussionen", bl.a. Rune, och plötsligt var hon uppe på banan igen och det gick ju bra som sagt.

I VLK var det Per som lyckades bäst, genomförde sitt lopp nästan exakt som han planerat, med 10 mil på 12 timmar och till slut drygt 100 miles, det blev 16,4 mil. Det var inga jättedjupa svackor för Per, det flöt på bra mest hela tiden, men även han behövde "sparkas" igång efter 5 min power nap som läste lite magproblem.

Inte speciellt trött efter 9 timmar inte, det är ju 15 kvar.

Som alltid ett perfekt arrangemang, tack till Geir och alla som hjälpte till runt loppet. Vi får se om det blir ett nytt försök någon gång för min del, det är trots allt bergen som lockar mer, men man skall aldrig säga aldrig.

Bislett kort version

Den kanske inte blir så lång i morgon heller, det blev ju bara 5 mil i år.
Kändes bra de första 2 milen och 2 timmarna, sen började vristen kännas. Det kom och gick, men kändes mer för varje gång det kom tillbaka. Lika bra att kliva av så det inte blir ännu värre, UTMB är ju det stora målet som kräver mycket träning.
Nu har jag i varje fall fått en diagnos, av ultraexperten själv, Rune Larsson.