Ursviks Ultra

Årets första tävling och det blev en märklig upplevelse för min del. Åkte till Ursvik med Henrik och Rodde klockan 19 i lördags kväll för att hinna sova någon timma innan start, men det blev inte mycket sömn, somnade strax innan klockan ringde och det var dags för ombyte. När vi hämtat ut nummerlappar och skulle byta om dök Göran upp så vi blev fyra Västeråsare i år, kul. När vi kom ut för att gå till starten var det ett lätt duggregn. Lite typsikt efter att ha varit fint hela veckan men inte så farligt regn och skapligt varmt. Fick sätta så Haglöfsjackan en stund och slänga av den precis före start.

Dags för start, Göran, Rodde, Henrik och jag

Starten gick och det kändes lätt och bra. Henrik och Rodde drog iväg i lite för högt tempo för min del, men jag och Göran sprang ett par kilometer ihop. Efter ett tag kom jag ihop med Sandra L som höll precis det 6 min tempo som jag också tänkt hålla, vi fortsatte resten av första varvet i det tempot men mot slutet kändes det att jag nog måste sänka farten lite. Det visade sig senare att Sandra fortsatte i samma tempo de andra fyra varven också och gick i mål på 7:30, segrare i damklassen på nytt banrekord, grymt bra.

Efter första varvet på 1:28 gjorde jag bara ett snabbt refill stopp i depån och körde sedan andra varvet i stort sett själv i lite lägre fart, det slutade på 1:41. Precis som jag tänkt lite lägre fart men mot slutet på varvet började benen kännas lite stumma så jag tappade farten mera.

Tredje varvet blev riktigt tungt, benen stumnade totalt och jag blev öm i höfter och ryggslut när steget inte blev naturligt. Blev bara värre och värre under varvet som drog ut i tiden till 2:05. Hade lite svagsinta tankar på att kliva av efter tre varv men det var ju precis vad jag gjorde för några år sedan i snöpulsningen och nu fanns det ingen snö att skylla på så det var bara att ta till pannbenet. Det benet har fått lite träning sedan jag sprang Ursvik senast.

Fjärde varvet blev rena mörkret, inte bara att det var mörkt i skogen, benen fungerade inte alls. Kunde inte sträcka ut steget alls och med ett kort steg fanns det inga marginaler att parera rötter, stenar och lerfläckar. Det resulterade i ett evighetslångt trippande genom skogen. I den låga farten blev man inte ens fysiskt trött, men mentalt riktigt segt. Många passerade också, en del kom i fatt och en del varvade på sina slutvarv. Sandra sprang t.ex. förbi någon km före sin målgång. Varvet tog nu ännu längre tid, hela 2:21, på nytt kom de svagsinta tankarna att kliva av. Hade ingen lust att vara ute i flera timmar och nu knappt något folk alls kvar i skogen, men nej...

Jag har lämnat varvningen och knallar upp för backen ut på sista varvet

Ladda in lite extra i depån, bit ihop, ta fram hörlurarna till till telefonen för lite musik och ge dig iväg!! Gick uppför långa backen från varvningen medan jag fixade med lurarna och på krönet började jag springa och plötsligt...!!!  All stumhet och ömhet var som bortblåst, kunde springa obehindrat och jag var ju knappt trött. Jag vet ju att man skall härda ut och att det ofta kommer ljus efter mörkret i långa lopp, men jag har aldrig upplevt det så plötsligt och så totalt. Kom ikapp en del löpare och det gjorde att det kändes ännu bättre. Plötsligt gick varvet på 1:51, en halvtimma snabbare än det fjärde.

Skönt att avsluta positivt och ännu en lärdom rikare. Så länge det inte är skador, bit ihop när det är mörkt och tungt, ta dig framåt så gott det går, alla tunnlar har ett slut och plötsligt är man ute i ljuset igen.

Mentalt var det ljust efter målgång, men Stocksvädret var grått.