UTMB - The Story

Vilken mäktig upplevelse, det är lika bra att göra klart redan från början att varken orden eller bilderna kommer ge mer än en liten känsla av det hela. Tiden, sträckan, höjderna, vyerna, vädret, solen, mörkret, publiken, alla andra löpare. tröttheten, lyckan att allt fungerar, glädjen att det äntligen är dags, allt detta och mycket mer blandat i en mix ger en obeskrivbar helhet. Det tar sin tid att ta sig runt UTMB, för att göra det lite rättvisa och i varje fall försöka fånga lite av känslan kommer nu "UTMB - The Story", uppdelat i några delar.

Den långa vägen fram till startlinjen börjande egentligen någon gång för 5 år sedan när jag läst om UTMB och knappt vågat tänka tanken "det skulle vara häftigt att satsa på". Det tog ett par år och vi blev till ett ultragäng i Västerås LK, man började våga tänka längre distanser. Definitivt började UTMB för mig i maj 2010, i bussen på väg till start på Munkastigen. Vet inte varför men det var där jag satt och bestämde mig, jag skall dit. Ni som följt mig på bloggen under drygt 3 år sedan dess har läst om jagande av kvalpoäng, oväder i alla lopp, nitlott till förra årets UTMB, en nitlott som byttes till en vinst tack vare förra årets oväder. 3 år är en lång tid, men det är nog också en bra tid för att hinna förbereda sig fysiskt och mentalt och skaffa praktiska erfarenheter. Men nu får det vara nog om historien bakom, nu är det dags för start till slut....

Ungefär en timma före start på fredagseftermiddagen går vi till Place Triangle de l'Amite mitt i Chamonix. Torget är inte stort och de ytor som finns är det nu mest tält och annat till tävlingen på, var skall 2300 löpare och all publik få plats? Svar, man tränger ihop sig bäst det går, nästan ända in i kyrkporten bakom torget.

Dags för start...trångt!

Speakern ger en del information med det är omöjligt att höra, alla pratar med alla och peppar varandra, oavsett varifrån man är från drygt 70 olika länder. När klockan börjar närma sig 16.30 dämpas pratet och ansiktena blir spända och förväntansfulla. 2 minuter före start höjs volymen och Conquest of Paradise rullar ut, ståpälsen är ett faktum. Starten går till musiken och jublet från många tusen i publiken. Den går bokstavligen för de första minuterna finns det knappt plats att flytta fötterna. Efter 7-8 minuter har jag kommit ett par hundra meter och kan börja ta de första springstegen.

Den första kilometern går längst Chamonix gågata som är fylld med folk till bristningsgränsen, farten är inte hög men det går framåt. Ju längre ut vi kommer ur Chamonix ju mer lättar det och jag börjar passera löpare trots ett riktigt lugnt tempo. Jag hade valt att stå långt bak mot kyrktrappan för att inte lockas med för hög fart och det fungerade bra, det gjorde att jag i lagom takt kunde passera folk flera mil framåt, det blev till en långdragen positiv kick. Ut från Chamonix var jag nog på ungefär plats 2000, men 6 mil senare var jag uppe runt plats 900.

Från Chamonix fram till Les Houches är det 8 km och det är i princip den enda sträckan på banan som är hyfsat plan, men i Les Houches börjar det hela, dags för en första liten klättring på 800 meter. Fortfarande är det tätt med löpare men inget som direkt hindrar och hela tiden publik som jublar.

På väg upp från Les Houches, tätt med löpare och med publik

Första stigen avklarat, bara 9 stora kvar.

Från det första krönet är det utför nästan 1000 höjdmeter ned till Saint-Gervais. Det är ganska brant men mestadels en bra stig över ängar i början och sen in i skogen. Till en början tar jag det försiktigt men hittar sen rätt steg och hållning så jag vågar släppa loss, passerar massor av folk på vägen ned. Redan här nere kommer en känsla av att det här kommer gå bra, jag tror att kroppen håller. Jag har tagit det lugnt hela vägen de 21 km det är hit, känner ingen trötthet och framförallt känner inget i fötter, knän eller lår trots den långa utförslöpan, jag ligger redan 40 minuter före mitt försiktiga tidsschema.

Det blev lite smått att äta här nere och sen började en långdragen sakta stigning i 14 km. Nu skymmer det snabbt och pannlampan åker på ungefär 20.30 för i skogen blir det snabbt mörkt och det finns gott om rötter. Trots mörkret är det fortsatt publik överallt, i alla byar, vid alla hus och alla vägar vi korsar. På många ställen sitter man ute med eldar och lyktor, äter och dricker och peppar alla löpare. Till slut är det i varje fall dags att lämna civilisationen vid Notre Dame de la Gorge, en campingplats där vägen slutar och stigen fortsätter brant upp mot det första höga passet, Col de Bonhomme. Kommer upp till passet exakt vid midnatt, har nu varit ute 7,5 timma och avverkat 43 km, ganska precis en fjärdedel av sträckan.

Det känns lite tråkigt att passera här på natten och inte kunna se landskapet, men det kompenseras av "ormen" med ljus. När vi kommit över trädgränsen och man vänder sig om ser man en ändlös ringlande orm av pannlampsljus på väg upp bakom. Ju högre man kommer ju längre bak ser man ormen. Vi passerar Bonhomme och det bär utför igen, men det är ett par kilometer här uppe som är lite mer tekniskt bökiga att springa. Längre ned går det lättre igen med "renare"stig. Kommer ned till Les Chapieux och den första stora matkontrollen. Har tänkt stanna till lite längre men det blir ändå ett kort matstopp.

Trots att vi bara är 15 svenskar som startat har jag på vägen hit redan stött på 3 av de andra som hastigast och nu kommer det flera. Först stöter jag ihop med Björn Norberg som visar sig bo i Kvicksund !!! världen är allt bra liten. Knappt har vi hunnit börja prata så dyker Sandra och Mats också upp. Hinner prata lite med alla tre men vi tappar sen bort varandra i mörker och trängsel. Fortsätter själv ut i mörkret på en lång stigning mot nästa pass, Col de la Seigne, men nu närmar sig gryningen och en ny dag så den fortsätter jag på i nästa inlägg på bloggen.