söndag 27 september 2015

Långa Natten på en ny nivå

Efter Dragons Back infann sig det stora tomrummet i löparplanerna, men nu börjar lite planer ta form. För tredje gången sedan jag började springa marathon och senare ultra så infann sig efter Dragons Back känslan av...YES det gick vägen, men nu då? Ett långsiktigt mål var uppfyllt och inget nytt fanns på horisonten. OK, det finns massor av lopp man vill springa men vad skall man välja och finns det något nytt STORT mål eller något med lite annorlunda utmaning?

Redan innan Dragons Back hade jag spanat in Shane Ohly's nya expeditions/äventyrslopp, Cape Wrath Ultra, 8 dagar genom Scotlands mest avlägsna berg med ett liknande upplägg som Dragons Back. Ville vänta tills efter Dragons Back med ett beslut för att se om det var möjligt och det skulle det ju vara, men nu har jag velat till och från, skall jag eller skall jag inte? Det blir inte, det är i varje fall 99% säkert nu av flera skäl. Det tar för mycket tid, det är relativt dyrt och det tar på kroppen, i år blev det i princip bara Dragons Back men nästa år vill jag springa flera lopp igen, lopp av olika slag och kunna bestämma mig med lite kortare varsel.

Niklas höll på att locka med mig till Lakeland 100 som går i slutet av Juli, men det är inget lopp för beslut i sista minuten. För Engelska 100 miles lopp är det hysterisk hänga-på-låset anmälning som gäller och jag var inte villig att bestämma mig 11 månader i förväg. Dessutom är slutet på juli inte speciellt lyckat med annan semester.

Började istället snegla på lopp tidigt på året för att sedan ta det som det blir framåt våren, sommaren och hösten, då får det bli lopp som det passar med annat. Några "lagom" lopp hemma i Sverige, gärna något bergslopp i Norge, kanske något på annat håll om man har vägarna förbi, men vad finns det då att väja på tidigt på året?

Plötslig föll pusselbitarna på plats. Efter målgången på Bergslagsleden Ultra stod jag och snackade med Cristoffer Stockman, han hade anmält sig till Marmot Dark Mountain, ja visst ja det har jag ju sneglat på förut, skulle vara kul att testa. Någon vecka senare kastade jag ut frågan i vår GL3D/Dragons Back grupp på Facebook om någon mer var sugen, det är ju Mountain Marathon så man måste vara två. Kerstin som funderat på det redan förra året hakade på direkt så nu är vi anmälda.
Starten i Januri 2015  Photo: Ian Coreless
Vad är då Marmoth Dark Mountain? Jo i "princip" en vanlig brittisk Mountain Marathon, dvs orientering i bergen med full packning, men där slutar likheten. Istället för 2 dagar med övernattning ute på fjället så är det nonstop och istället för dagsljus så går hela loppet på natten och för att spetsa till det lite ytterligare så är det mitt i vintern, sista helgen i Januari, i Lake District i norra England. När vi nu åker dit så tar vi naturligtvis utmaningen fullt ut och kör elit banan, det innebär ca 55 km med en bedömd segrartid på 11 timmar. En gång i tiden var det alltid jag som fick långa natten sträckan på 10-mila, nu lyfter vi begreppet långa natten till en helt annan nivå ;-)

The weather in January could throw absolutely anything at the competitors and this is a major appeal of the Marmot Dark Mountains™ challenge. However, this does mean that competitors need to be suitably equipped and they must carry most of the usual mountain marathon kit (including tent, sleeping bag, stove etc) so that if a team has a major problem we know that they can make themselves safe and warm until help arrives.

Så inleder Shane listan med utrustningskrav, det gäller att kunna hantera en natt ute i Lake Districts berg även om det skulle komma en vinterstorm. En ny utmaning att hantera.

lördag 26 september 2015

BRR från insidan

Nu har det varit totalvila från träningen under 2,5 vecka, förutom en mils cyklade per dag för att komma till jobbet och hem igen, inte ett löpsteg och inte ett enda cirkelfyspass. Efter DNF'n och höftsmärtan på Bergslagsleden Ultra bestämde jag mig för totalvila för att ge höften en chans och det passade bra veckorna inför BRR när det ändå är fullt upp med förberedelser, därför har jag ingen vanlig race rapport att skriva tänkte istället vända på det hela och ge en race rapport från "insidan".

Egentligen började det hela redan några veckor efter förra årets lopp, lite smått att fixa då och då under året, men det är under den sista månaden innan loppet som det tar fart och "allt" skall göras klart. Material skall fixas, information skall ut, tusen och en frågor skall besvaras, banan skall märkas upp, funktionärsplanen skall fixas mm mm, men vi har tur som har möjlighet till ett samarbete med Västerås SOK som ger tillgång till Orientalen, tält och annat material, det underlättar mycket och vi har tur som har ett stort gäng som ställer upp och är funktionärer under alla 30 timmar och mer därtill.

Nu tänkte jag inte orda mer om alla förberedelser, race rapporten från insidan får hålla sig till själva tävlingsdagen, eller dagarna rättare sagt, ett litet nätt arbetspass på 36 h blev det, är det ultra man sysslar med så är det länge, långt, mycket som gäller i alla sammanhang.

Lördag morgon, regnet öser ned och har gjort så hela natten och veckan innan också för den delen, det kommer bli blött, det kommer bli lerigt. Jag kommer till Orientalen strax efter 6 för att börja bygga upp "TC", strax efteråt börjar andra VLK funktionärer droppa in. Inne i Orientalen är allt uppdukat för löparna men ute bygger vi allt på morgon för att inte riskera skadegörelse under natten nära stan som vi är. Det är bara att bära ut tält och annat och börja bygga...men det regnar....
Allt är serverat redan kvällen innan
Efter ett par timmar har vi allt på plats och precis då slutar det regna, bra timing...för löparna i varje fall. Folk strömmar in från när och fjärran för att hämta ut sin nummerlapp, men det är många som inte dyker upp. Många "lokala"löpare på den "korta" (32 km) distansen tycks ha dragit ned persiennen igen när dom sett allt regn. De 100 miles löpare som kom till start börjar däremot rigga upp sina "lådor" inför ett långt dygn med många varv.
Ultralöpardepå! Smaken är olika och man måste ha mycket "back-up"
som alternativ när magen eller "smaken" strejkar
Foto: Henrik Ortman
Det finns massor att göra lite här och där innan start men trots det kan man inte undgå att märka att det finns två typer av ultralöpare, vissa går in i sin bubbla och fixar med sitt, vissa går ut och pratar med alla om allt. Alla har sitt eget sätt att göra sig klara för start.
Egna bubblor eller surra med alla, uppladdningen är olika
Foto: Henrik Ortman
Dags att informera lite inför start, först 20 miles löparna som vi släpper iväg en halvtimma innan de övriga, sedan 50 och 100 miles löparna som inte har lika bråttom de kommer hinna njuta av banan ändå.
Lite information inför start...om banan, SportIdent, lajvare i skogen och annat...
Foto: Henrik Ortman
Starten går för 50 och 100 miles, det är mer fokus på att få i gång klockan
än benen, men så småningom har alla pallrat sig i väg
Foto: Henrik Ortman
När alla till slut är iväg infinner sig ett kortvarigt lugn, alla är ute och springer inte mycket händer. Lugnet varar bara några minuter sedan börjar de första tiderna för 20 miles löparna komma in från första kontrollen. Skönt, tekniken fungerar, det rullar på och det går snabbt till varvning och målgång för 20 miles löparna. Speciellt snabbt går det för Jonatan Groop, ett tag tror vi att han skall sätta nytt banrekord men på andra varvet tar leran ut sin rätt och han tappar lite på tiden.
Jonatan Groop - segrare 20 miles på 2:21

Anna Sjöberg segrare 20 miles på 2:51





När 20 miles löparna har kommit i mål en efter en infinner sig ett nytt lugn och Black River Run börjar  svänga över mot "ultra-mode". Det blir mindre publik vid varvningen , men de som är där är desto mera med i loppet på alla sätt. Alla känner alla, mer eller mindre, de som inte kände den eller den innan gör det snart ändå. Alla stöttar alla till 100 %.

Eftermiddagen på BRR är  normalt ganska odramatisk men i år bjöds på på en överraskning. SMHI hade lovat non-stop sol efter veckans regn men ett litet vattensjukt moln hade lyckats smita förbi SMHI's radar. Lagom när molnet smög in över BRR området var det någon som ryckte undan luckan och allt tömdes ut på några minuter. Det som inte var lera innan blev det nu, VSOK's markatält totalhavererade under vattenmassorna och i en vindby fick alla som var där hålla i löpartältet för att det inte skulle lyfta. Men vad gör lite regn, är man ultrapublik så är man tålmodig, det är bara att fälla upp paraplyt och kura en stund.
Publik med ultrastarkt tålamod
Vattenfall från taket
Lite tillsyn av elektroniken så det inte blir för blött
Precis som när man springer en ultra...när det känts tungt ett tag så lättar det plötsligt bara man håller ut och inte ger upp utan fortsätter sätta en fot framför den andra. Precis så är det med vädret, efter regn kommer sol, ibland tar det lång tid och ibland går det fort...
Efter regn kommer sol och fort gick det, Frederic och Gert inne för varvning efter regnet 
Solen kom tillbaka och allt kändes genast lättare, löparna nötte på varv efter varv och framåt kvällen var det dags för målgång på 50 miles. Segrarna hann i mål innan mörkret kom över oss. I herrarnas 50 miles var det ovanligt tätt i toppen, så pass tätt att jag faktiskt lyckades fånga de 3 på "pallplats" på samma bild. Christian hann visserligen duscha innan men det gick ganska fort.
3:a Anders Strömvall (7:42), 1:a Christian Ritella (7:26) och 2:a Jerry Nordgren (7:39)
I damklassen var det betydligt förre kvar på banan så det blev inte lika tätt i toppen men det blev målgång i dagsljus. Elin Jakobsson tog hem segern på tiden 9:05
Elin Jakobsson, seger i damernas 50 miles
När väl de flesta av 50 miles löparna hade tagit sig i mål och mörkret hade lägrat sig över målet så kom det en rapport utifrån som skapade kalla kårar. En av tjejerna ute på 100 miles hade blivit förföljd ute på banan, först var det oklart vad som hänt men det klarnade ganska snart. I mörkret under E18 bron hade någon följt efter och dessutom gjort det trots att hon vände tillbaka. En mötande löpare räddade situationen och i princip skrämde bort förföljaren.

Varför, varför, varför kan vi inte få springa fritt utan en oro att någon skall vara där och vad kan hända. Vi måste stå upp och inte acceptera detta, inte någonstans, inte någon gång, men vad gör vi i just detta nu. Det är 5 tjejer ute på banan vi kan inte riskera något. Robban och Tim får ge sig iväg ned till bron med pannlampor och reflexvästar för att försöka ha koll och skrämma bort, samtidigt försöker vi få koll på var på banan alla är. Alla tjejer har pacer nu utom en, jag kör därför ut en pacer till norra kontrollen för att även hon skall få någon med sig på vägen in mot stan. När vi väl har rett ut läget för 100 miles löparna är det dags för start i 20 miles midnight och vi inser att det behövs pacers även på 20 miles för att vara på den säkra sidan.

Jag är så oerhört tacksam mot alla som ställer upp för andra. Mitt i natten och långt in på småtimmarna ger man sig ut för att springa med någon som man kanske inte ens känner innan, bara för att stötta och ge någon chansen att klara sin målsättning. I något fall offrade man sitt eget lopp för att hjälpa någon annan, det känns sååå bra. TACK alla, ingen nämnd ingen glömd.

När turbulensen lagt sig och läget känns under kontroll igen börjar det bli dags för målgång på 100 miles. Niklas Holmström har gått som tåget (OK det är ingen bra liknelse nuförtiden) och näst intill följt sitt tidsschema och en tuff målsättning, han kommer i mål på 16:31 och blir med det 8:e bäste svensk på 100 miles genom tiderna.
Går det att få ett vettigt uttalande direkt vid målgång efter 100 miles?
Foto: Henrik Ortman
Inte speciellt långt efter Niklas drar det ihop sig till målgång igen. Om nu Niklas gick som tåget så gick Gunilla Axelsson som klockan. Med ett grymt stabilt och fokuserat lopp tog hon sig i mål på 18:53 och blev den 6:e snabbaste svenskan genom tiderna på 100 miles. Det som gör både Niklas och Gunillas prestationer ännu större är att för båda var det premiär på 100 miles, grymt bra premiärer.
Gunilla Axelsson i mål efter sin 100 miles premiär. Verkar inte riktigt ha fattat än vad hon gjort
Det är småtimmar och all dramatik är över, alla segrare har gått i mål och tystnaden lägrar sig över målområdet. Den lilla publik som en gång fanns har försvunnit och några få i supporter teamen försöker stjäla en gnutta sömn inne i Orientalen. Det är nu de verkliga hjältarna kliver fram ur mörkret, de som besegrar sina egna demoner, leran under fötterna, tvivlet, en hel kropp som värker och bara vill stanna. De som vet att bara man sätter en fot framför den andra och fortsätter så...så kommer man för eller senare fram till målet. Det går inte att beskriva känslorna som utspelar sig under morgontimmarna i ord, men Henriks bilder säger en del....
16 mil i Five Fingers - respekt !
Richard Andersson blev den 8:e att ta hem The Swedish 100 mile Challenge
Småtimmarna gick, det blev morgon och solen började värma frusna arrangörer, löpare och supporters. En efter en kom alla till slut i mål och det blev dags att packa ihop för i år. Ned med alla tält igen innan eftermiddagens regn, plocka ihop, plocka undan och städa av Orientalen, sedan är alla spår av ett drygt dygns vedermödor borta. 36 timmar efter start på "ultradygnet" blev det tid att sjunka ned i soffan hemma igen. God Natt, vi ses igen nästa år.

söndag 6 september 2015

Det går upp och det går ned

Det är toppar och dalar inte bara i terrängen, ibland svänger det riktigt fort på andra sätt mitt under ett lopp. I går gjorde jag tävlingsdebut efter Dragons Back Race, antagligen den enda tävlingen för min del under hösten. När jag satt och valde på nätet i början av augusti fastnade jag för Bergslagsleden Ultra, lagom långt, lagom långt bort och det verkade vara en kul bana på tekniska stigar från en punkt till en annan.

Väderprognosen utlovade regn fram på dagen och på vägen mot Kilsbergen låg morgondimman tät över Närkeslätten. Uppe på berget vid Ånnaboda var det däremot klart och riktgt höstkyligt. I kylan visade sig många olika val av klädsel när alla samlades för avfärd med bussen till startplatsen, allt från linne (typ brynja), till fleece-tröja med jacka. Bussen tog oss till Digerberget söder om Nora där starten gick vid OK Milas klubbstuga.
Incheckning i startfållan
Jag hade inga speciella målsättningar, hade tänkt försöka hålla hyfsad fart och se hur länge det skulle gå. Allt kändes bra på morgon, däremot hade jag känt av lite i min högerhöft dagen innan, något som känts av och till under hela året men inte varit ett problem för det mesta.

Starten gick klockan 9 och en knapp kilometer var det motionsspår innan vi vek av in på Bergslagsleden. Det kändes bra, på en raksträcka såg jag några löpare som drog i väg, sen var det en klunga och jag låg bakom den ungefär kring 20:e plats av de 65 som hade startat. Efter första stigningen märkte jag att det gick riktigt lätt, jag börja plocka löpare efter löpare utan att egentligen ta i. Det gick inte så extremt fort, men när jag till slut efter ungefär 10 km hade tagit mig fram till täten av klungan tänkte jag, vad är detta !?
Klungan på väg att hämtas in !
Det är kanske bara ett par löpare framför och här springer jag med lätta steg mitt i ett lopp och småpratar om UTMB och annat med Johnny Hällneby. Han hade visserligen sagt precis innan start när vi pratade att fart inte var hans starka sida, men springer man t.ex. Black River Run på 15:40 så är det hyfsad fart på långa distanser kan man tycka.

Vi nötte på och klungan spreds ut bakom oss. Strax innan första vätskan vid Mogetorp efter 16,5 km hittade Johnny en växel till och drog iväg, men trots det kändes det riktigt bra. Jag trodde jag låg på plats 5-10 någonstans (det visade sig vara 11:e när jag kollar WinSplit efteråt) och farten höll i sig ut från vätskan, men det skulle inte vara så länge till.

Strax efteråt började jag känna av min höft, det värkte mer och mer och värken spred sig ner i baksidan av låret, till hela rumpan, över ryggslutet och lite i ljumsken. Dels var det värken i sig som blev "större", sen var det väl andra delar som började ömma när  kroppen försökte kompensera. Ju mer det värkte ju mer sjönk farten och precis när detta satte i gång så kom dagens regn. Det började med en häftig skur för att sen bli till ett ihållande dagsregn. Jag blev inte så kall av regnet med det kylde ju mer farten sjönk, dessutom blev allt man sprang på halt och det gjorde inte värken bättre.

Tittar man på Winsplit ser man tydligt vad som hände. Till första vätskan hade jag alltså 11:e bästa tid, på nästa 10 km långa delsträcka till den lilla bergstoppen Rusakullen hade jag 20:e tid, men på de 4,5 kilometrarna som kom sedan fram till vätskan vid Blankhult fick jag bara 42:a bästa tid. Snittfarten på den sista delen var nere i 8:15, visserligen var det en extremt teknisk passage över hala stenblock ned genom en bäckravin men det gick inte fort i övrigt på sträckan. Under sista kilometern till vätskan bestämde jag mig för att kasta in handduken och ta en DNF. Det var 16 tuffa kilometer kvar och höften skulle inte bli bättre men antagligen mycket sämre.
Det syns bra på tempokurvan också när höften började spöka efter 21 km
Jag hade tur och fick lift tillbaka till målet på en gång. Det tog dock en bra stund för med bil är det långt runt ned på slätten och upp igen. Jag kom till målet för att rapportera min DNF precis lagom för att se Erik Anfält gå i mål på helt suveräna 3:46. När jag kastat in handduken, dvs nummerlapp och SI-pinne, så fick jag stappla runt med en stel och värkande höft till dusch och lite eftersnack vid maten som tur var serverades inomhus på skidstation. Ute var det inte någon som ville vara mer än de som måste.
Stämningsbild från målet ;-) i väntan på de flesta ultralöparna
Nu blir det vila och rehab för höften, den har som sagt känts av till och från under året. Det var faktisk den som orsakade DNF i Sandsjöbacka också i januari, men på Dragons Back kände jag inget av den. Det finns faktisk en gemensam nämnare mellan Sandsjöbacka och Bergslagsleden Ultra för min del, i båda fallen lite högre fart än "normalt" på lite längre distanser. I båda fallen på tekniska stigar med mycket lera, blött och halkigt.
Sandsjöbacka hade visserligen långa passager med väg och lättlöpta stigar men där emellan var det extremt lerigt. På Bergslagsleden var det tekniska stigar i stort sett hela tiden och med regnet var det extremt halt på stenar, rötter och spänger.

Med en hel höft och torrare väder är det en grymt fin bana som Bergslagsleden bjuder på, helt säkert måste göra ett nytt försök på den, förr eller senare.

torsdag 3 september 2015

Det är dags igen

Tystnaden på bloggen har varit nästan total efter att Dragons Back Race äventyret blev berättat. Det har inte funnits så mycket att orda om, inga speciella utflykter och lopp, inga udda träningar, bara ett sakta nötande för att så igång kroppen igen på en normal nivå. Låta den läka ut utan skador men ändå vara ingång för att hjälpa den på traven. Återhämtningen går bättre och fortare när man är i gång.

Nu är det i varje fall dags igen, måste ut på ett lopp i höst för att hålla motivationen igång. Till helgen blir det start i ett av de små "berg" som finns i närheten nästan på hemmaplan. Bergslagsleden Ultra står på programmet. 47 km utmed Bergslagsleden från trakterna av Nora ned till Ånnaboda. Loppet hade premiär förra året och i år är det ca 100 startande på Ultra distansen. Ser fram emot en fin dag i riktigt fin miljö på ett ställe jag aldrig sprungit på förut. Konstigt nog har jag inte ens varit på orientering i Kilsbergen någon gång under mina 40 år i skogen.

Med bara drygt 1000 höjdmeter totalt och en sträcka som är kortare än den kortaste dagen på Dragons Back låter det inte så utmanande, men skenet kan nog bedra. Stigarna, den mindre kuperingen och den kortare distansen kan locka till farter som man inte riktigt är i form för än, det kan nog bli tufft mot slutet.

Det blir en tidigt start hemifrån klockan 5 på lördag för att hinna till start. Hade tänkt ta en helg i husbilen vid Ånnaboda men väderprognosen ser inte så lockande ut så det får bli en vända dit själv över dagen.

I det motivationsvakum som rått efter Dragons Back har olika idéer om framtida lopp farit runt i huvudet och en del surfande har det blivit för att spä på idéerna. Inget är hugget i sten ännu men några tankar börjar falla på plats, får återkomma till dessa.