Det går upp och det går ned

Det är toppar och dalar inte bara i terrängen, ibland svänger det riktigt fort på andra sätt mitt under ett lopp. I går gjorde jag tävlingsdebut efter Dragons Back Race, antagligen den enda tävlingen för min del under hösten. När jag satt och valde på nätet i början av augusti fastnade jag för Bergslagsleden Ultra, lagom långt, lagom långt bort och det verkade vara en kul bana på tekniska stigar från en punkt till en annan.

Väderprognosen utlovade regn fram på dagen och på vägen mot Kilsbergen låg morgondimman tät över Närkeslätten. Uppe på berget vid Ånnaboda var det däremot klart och riktgt höstkyligt. I kylan visade sig många olika val av klädsel när alla samlades för avfärd med bussen till startplatsen, allt från linne (typ brynja), till fleece-tröja med jacka. Bussen tog oss till Digerberget söder om Nora där starten gick vid OK Milas klubbstuga.

Incheckning i startfållan

Jag hade inga speciella målsättningar, hade tänkt försöka hålla hyfsad fart och se hur länge det skulle gå. Allt kändes bra på morgon, däremot hade jag känt av lite i min högerhöft dagen innan, något som känts av och till under hela året men inte varit ett problem för det mesta.

Starten gick klockan 9 och en knapp kilometer var det motionsspår innan vi vek av in på Bergslagsleden. Det kändes bra, på en raksträcka såg jag några löpare som drog i väg, sen var det en klunga och jag låg bakom den ungefär kring 20:e plats av de 65 som hade startat. Efter första stigningen märkte jag att det gick riktigt lätt, jag börja plocka löpare efter löpare utan att egentligen ta i. Det gick inte så extremt fort, men när jag till slut efter ungefär 10 km hade tagit mig fram till täten av klungan tänkte jag, vad är detta !?

Klungan på väg att hämtas in !

Det är kanske bara ett par löpare framför och här springer jag med lätta steg mitt i ett lopp och småpratar om UTMB och annat med Johnny Hällneby. Han hade visserligen sagt precis innan start när vi pratade att fart inte var hans starka sida, men springer man t.ex. Black River Run på 15:40 så är det hyfsad fart på långa distanser kan man tycka.

Vi nötte på och klungan spreds ut bakom oss. Strax innan första vätskan vid Mogetorp efter 16,5 km hittade Johnny en växel till och drog iväg, men trots det kändes det riktigt bra. Jag trodde jag låg på plats 5-10 någonstans (det visade sig vara 11:e när jag kollar WinSplit efteråt) och farten höll i sig ut från vätskan, men det skulle inte vara så länge till.

Strax efteråt började jag känna av min höft, det värkte mer och mer och värken spred sig ner i baksidan av låret, till hela rumpan, över ryggslutet och lite i ljumsken. Dels var det värken i sig som blev "större", sen var det väl andra delar som började ömma när  kroppen försökte kompensera. Ju mer det värkte ju mer sjönk farten och precis när detta satte i gång så kom dagens regn. Det började med en häftig skur för att sen bli till ett ihållande dagsregn. Jag blev inte så kall av regnet med det kylde ju mer farten sjönk, dessutom blev allt man sprang på halt och det gjorde inte värken bättre.

Tittar man på Winsplit ser man tydligt vad som hände. Till första vätskan hade jag alltså 11:e bästa tid, på nästa 10 km långa delsträcka till den lilla bergstoppen Rusakullen hade jag 20:e tid, men på de 4,5 kilometrarna som kom sedan fram till vätskan vid Blankhult fick jag bara 42:a bästa tid. Snittfarten på den sista delen var nere i 8:15, visserligen var det en extremt teknisk passage över hala stenblock ned genom en bäckravin men det gick inte fort i övrigt på sträckan. Under sista kilometern till vätskan bestämde jag mig för att kasta in handduken och ta en DNF. Det var 16 tuffa kilometer kvar och höften skulle inte bli bättre men antagligen mycket sämre.

Det syns bra på tempokurvan också när höften började spöka efter 21 km

Jag hade tur och fick lift tillbaka till målet på en gång. Det tog dock en bra stund för med bil är det långt runt ned på slätten och upp igen. Jag kom till målet för att rapportera min DNF precis lagom för att se Erik Anfält gå i mål på helt suveräna 3:46. När jag kastat in handduken, dvs nummerlapp och SI-pinne, så fick jag stappla runt med en stel och värkande höft till dusch och lite eftersnack vid maten som tur var serverades inomhus på skidstation. Ute var det inte någon som ville vara mer än de som måste.

Stämningsbild från målet ;-) i väntan på de flesta ultralöparna

Nu blir det vila och rehab för höften, den har som sagt känts av till och från under året. Det var faktisk den som orsakade DNF i Sandsjöbacka också i januari, men på Dragons Back kände jag inget av den. Det finns faktisk en gemensam nämnare mellan Sandsjöbacka och Bergslagsleden Ultra för min del, i båda fallen lite högre fart än "normalt" på lite längre distanser. I båda fallen på tekniska stigar med mycket lera, blött och halkigt.
Sandsjöbacka hade visserligen långa passager med väg och lättlöpta stigar men där emellan var det extremt lerigt. På Bergslagsleden var det tekniska stigar i stort sett hela tiden och med regnet var det extremt halt på stenar, rötter och spänger.

Med en hel höft och torrare väder är det en grymt fin bana som Bergslagsleden bjuder på, helt säkert måste göra ett nytt försök på den, förr eller senare.