Lite inspiration

I dag damp det ned lite inspiration i postlådan. 2 nya böcker att sätta tänderna i.
Började läsa långloppsinspiration i julas när jag fick Dean Karnazes, Ultra Marathon Man, hemskickad i julklapp från Sandra i USA. Intressant bok med mycket galna utmaningar som visar att man kan flytta sina gränser rätt mycket. Kul läsning om många händelser, men det märktes att den är skriven av en amerikan. Det sparas inte på superlativen precis, speciellt inte om de egna prestationerna. Om man tar detta med en lagom nypa salt så är det läsning att rekomendera för en långlöpare. (finns att låna om ni hör av er)

På Vertex fick jag tips om en ny bok "Born to run" så nu har jag varit på nätet och shoppat lite. Av bara farten hittade jag en annan bok av Karnazes där han berättar om sin genomförda utmanning att springa 50 marathon i 50 delstater på 50 dagar i sträck. Återkommer med recensioner när jag plöjt igenom dom.

Flytta gränsen

Nu börjar det närma sig även för mig, att flytta gränsen en liten bit till alltså! Vertex förra helgen var en kul och utmanande tävling på en tuff bana, men det blev inte någon gräns flyttad. Varken km, höjdmeter eller timmar blev mer än förrut, men nu är det snart dags.

Nästa fredag kl 12.00 blir det start i Skövde 24h RM. För er som inte är så insatta i detta tokiga med att spinga långt innebär det kort och gott att kuta runt en 400 meters vanlig löparbana så långt man hinner på 24 h, enkelt, eller hur?

Nu har man ju hunnit lära sig lite under det senate året sen man började springa "bortom" maran, även om man är en ren nybörjare i sammanhanget än. Det är inte bara fysiken och psyket som måste tränas och tränas, det är också mycket praktiskt som skall fungera och som kroppen skall acceptera. Det gäller utrustning och det gäller mat. En sak har jag börjat lära mig efter att ha läst bloggar, artiklar och böcker, efter att ha pratat med folk och efter att ha gjort några egna små erfarenheter (läs, misstag) i Hallsberg och Ursvik. Framförallt har jag lärt mig 2 saker som riktigt viktiga, det gäller att ha en plan och det gäller att äta.

Nu har jag en plan! Skövde 24h är framförallt ett rejält flytt av gränsen, springa i 24h är en helt annan sak än mitt gamla max på 12h och mer vanliga 3-4 h på långpass och maror. Ändå är det bara en bit på vägen för att lära mig mera, UTMB blir närmare två dygn än ett.

Planen är att bryta ned 24 h i 6 delar á 4 timmar, som i sin tur delas i 4 delar á 1 h. Det blir att fokusera på en timma i taget och ha lite delmål var 4:e timma
Skall också fördela ut det kontinuerliga ätandet på dessa delar, så jag kanske får i mig mycket nog och med variation nog så magen och psyket pallar det. Har precis införskaffat en "matlåda" på 31 liter hos Clas Ohlsson, perfekt för syftet, fungerar även i regn. Den skall nu fyllas med ca 12.000 kcal av onyttigheter nyttiga för en ultralöpare. Med ett eget planerat förråd vet man att man får i sig tillräckligt, sen får arrangörens mat och småplock vara bonus och lite variation.

I planen ingår också att hålla lagom låg och jämn fart så det håller hela vägen, varvat med lite gåvila varje timma och helst lite längre gåvila var 4:e. Drömmålet är 20 mil, men det är kanske orealistikst så här en första gång, ett basmål att falla tillbaka på får vara 16 mil.

Det kommer mera om detta senare, nu gäller det att ladda kroppen och ge den lite återhämtning.

Lite bilder från Vertex också

Ja då har man jobbat en hel dag igen då och lite extra också naturligtvis när allt skall vara gjort på en gång efter semestern, men klart blir det såsmånigom. Det blir ingen träning i dag, får vänta tills i morgon i varje fall.

Tänkte bjuda på lite lockande bilder från Vertex också nu när jag kommit hem till kamerasladdarna.

Dags för start, alla verkar väldigt fokuserade på sitt!


Väggen upp på Ottfjället väntar efter matstopp i Nordbotten.


Värsta branten passerad, men det är långt kvar...


...13 km kvar närmare bestämt, och fortsatt uppför på det stiglösa fjället


Det är så otroligt vackert när man tar chansen och lyfter blicken från de närmaste stenarna


Anders Blad i mål efter att ha besegrat de Jämtländska fjällen.


Kan man ha det bättre efter målgång i ett tufft lopp?

Vertex, klart.. för den här gången

Vilken grymt härlig tävling. En riktigt tuff bana i en helt underbar miljö både under och efter loppet. Att sen solen sken, det var lagom varmt och bara en lätt svalkande vind på fjällen var en extra bonus.

För att ta det från början så höll faktiskt SJ tiden på tåget upp så jag fick en hel dag i Vålådalen på fredagen, tog det lugnt, gick en kort tur och träffade andra som också kom upp tidigt med tåget. På kvällen blev det pastamiddag och dags att fixa ordning på lilla packningen.

Det blir lördag morgon mobilen larmar 6.15, går iväg till frukosten. Det är en absolut kristallklar morgon, inte ett moln runt horisonten, vindstilla, ca 10 grader och så tyst det bara kan vara i fjällen. Det ser ut att bli en underbar dag. Klockan 8 går bussen till starten vid Edsåsdalen.

Vi samlas till start på en äng nedanför byn, har egentligen ingen aning om vilken tid jag tror på men ställer mig i bakkant på förta startgruppen (4-5 h). Dom brukar vinna på ca 4 h så jag satsar på 5 eller uppåt 5.30. Vi är totalt nästan 300 som skall ut på fjället så när starten går är det ganska hög fart den första kilometern på en liten skogsväg för att inte hamna i kön. Efter en dryg kilometer börjar stigningen 600 höjdmeter upp på Välliste, den följer en smal stenig och lite lerig stig, men det skall visa sig att det är nästan den bästa stigen på banan. En kilometer före toppen rundar man än flagga för att ta sista toppbiten tur och retur, möter täten precis vid flaggan så jag är ca 2 km eller 15 min efter redan nu.

Från Välliste ned mot Ottsjö är det först en härlig svagt sluttande utförslöpa i lagom blöta myrar, men sista biten är det stenigt, lerigt och delvis löpning i en bäckfåra! Framme i Ottsjö efter 15 km är första matkontrollen och sen någon kilometer grusväg, skönt med lite omväxling. I lilla Ottsjö måste man ha gått man ur huse för här är det publik nästan hela vägen, men snart är det in i skogen igen på en kixig stig. Stigen blir snart bättre och bort mot Hållfjällets sommarstängda turiststation är det härligt och lättsprunget med bara en lätt stigning över berghällar, fina stigar och några myrar. Perfekt utsikt mot söder och Ottfjällets nordväg. Det är dit man skall upp, men först skall man ner...

Stigen från Hållfjället ned till Nordbotten är riktigt bökig, rötter, stenar, lera och bitvis riktigt brant. Här fick man nytta av det lilla man har kvar av orienterarsteget. Det var skönt att komma ut på ängen vid Nordbotten till den stora matkontrollen. Här blev det 5 minuter paus för att stoppa i sig allt möjligt, saltat bröd som var suveränt gott, buljong, bars, sportdryck, chips, mm, men pastasalladen kändes lite för mastig så den fick vara.

Men man kunde ju inte stå där och ha det bra för länge, de tuffaste utmaningarna var ju kvar och 16 km fram till målet med Ottfjället däremellan. En kort bit efter Nordbotten började "väggen" då var det bara att börja gå och det rätt uppåt genom skogen som efter ett tag övergick i kallfjäll. Uppe på fjället planade det ut något men det var fortfarande brant och man såg toppen långt uppe... eller det som man trodde var toppen. När man väl kom upp dit var det en liten kort bit utför och sen fortsatte backen till toppen, eller? Det hade ju inte gått så många kilometer så mycket riktigt, det blev repris med ny kort utförsbacke och sen ytterligare en rejäl stigning innan man kom fram till sista matkontrollen vid Ottfjällets vindskydd. De 8 km som avverkats från Nordbotten var nästan enbart gående, var det inte uppför så var det riktigt stenigt, i stort sett ingen stig utan man spang långa stycken bara bland stenen på fjället. En fördel med att man var tvungen att gå var att man kunde njuta lite av utsikten och inte bara stirra var man satte fötterna.

Efter matkontrollen var det bara en liten sista stigning upp till passet mellan Ottfjällets toppar och banans högsta punkt på 1160 möh, sen var det utför i många kilometer men inte gick det så fort för det. Stenigt, blöta myrar. lerigt och såphala spänger. Det var riktigt skönt att komma ut på grusvägen de sista 2 kilometrarna av utförslöpan, sen var det bara en kilometer elljusspår in i det härliga målet i Vålådalen.

Efter loppet var det rena njutningen. Bara ta det lugnt och slappa i solen i timmar, prata med alla andra, få lite massage och inte minst sitta i badtunnan alldeles för länge. Hur ofta sitter man i en bubblande badtunna i strålande sol med utsikt över fjällen och med den där sköna känslan man har i kroppen efter ett långt lopp? Det är klart en del av helheten som lyfter tävlingen till en egen dimension.

Ingen stressar heller hem efter en snabb dusch utan alla är kvar och umgås, är med på prisutdelning med massor av lottade priser, bildspel från dagens lopp och som avslutning på det hela en bankett där man kan stoppa i sig det kroppen behöver efter en tuff dag på fjället.

Resultatet för min del blev 5.49, lite mer än jag gissat men helt OK så här första gången. Å andra sidan är inte resultatet det viktigaste här utan helhetsupplevelsen med hela arrangemanget. Vädret var perfekt i år precis som dom haft förra året, det bidrar naturligtvis till upplevelsen, det kan vara annorlunda. Pratade med någon som var med ett annat år och han beskrev att det den gången var som "Novemberkåsan utan motorcykel", men även sådan förhållanden kan ju ha sin tjusning.

Så ni som missat detta, se till och planera för nästa sommar så ni inte missar Vertex en gång till. Jag kan inte garantera strålande sol igen, men defenitivt en upplevelse.

Nu sitter man här i Vålådalen och väntar på att åka till tåget hem, men solen skiner i dag också och miljön är så härlig den kan vara, varför skall man hem och börja jobba igen i morgon?

Nystart på F&S

Det blev lite träning till i veckan i varje fall. När jag nu skulle vila från löpning några dagar passade jag på att göra en nystart på F&S Intensivpass i går. Perfekt träning för en löpare för att bygga upp allmänstyrka, smidighet, koordination, you name it!

Jag har mer eller mindre alltid jympat lite vid sidan av träningen, är ganska säker på att det är en starkt bidragande orsak till att jag i princip alltid varit skadefri under mina snart 40 år i löparskorna. Vi höll faktisk på en del redan i slutet på 70-talet med liknande jympa, flera år innan F&S var "uppfunnet", då var det som styrketräning för skidåkningen. När jag sen träffade Ann 1986 var det perfekt att gå med i F&S för lite jympa då och då, hon var aktiv där nästan från början. Har jympat till och från sen dess, mest på intensivpassen, men under våren blev det inget pga tidsbrist.
Nu har jag bestämt att jag skall försöka ta ett pass i veckan igen för att stärka kroppen, det lär behövas också det inför UTMB.
I går blev det alltså ett pass igen och jag inser ännu mer vad det ger, otroligt vad man kan tappa på ett halvår, vart har all styrka i armar och överkropp tagit vägen?

Nu är det också packat ock klart i ryggsäcken för att dra till Vålådalen och Vertex. Bara att lägga sig i hängmattan och vänta på nattåget som inte kommer förrän 22.20, om nu SJ har lärt sig klockan än.

Vertex nästa...

Så var det då färdigtränat för Vertex kan man säga, har i varje fall just kommit hem från ett sista löppass innan lördagens Vertex. Det blev ett litet lätt distanspass med VLK på 14 km med en tempoökning på 4,5 km mitt i. Tog det lite lugnt och allt känns bra i kroppen inför helgen.
I går kväll läste jag igenom all info om Vertex igen för att komma in i rätt mod. Kollade banbeskrivningen, kartan, väderprognosen och gjorde en liten packlista. Känns som att man har koll på loppet rent mentalt. Det blir nog tufft, men med Åreveckan i benen, med bl.a. tur och retur över Skutan till Huså, så känns det ändå rätt bra. Känner inte någon oro för utmaningen, men frågan är hur man lägger upp loppet och vilken tid som är rimlig. Tror på en hyfsat snabb start för att få "plats på stigen upp", men sen ta det riktigt lugnt upp på Välliste. När man nått första toppen är det sen bara att köra med det tempo som känns bra.
Känner mig lite kluven, borde kännas mer som en utmaning än det gör, å andra sidan är det ju bara en 1/4 av UTMB i längd och 1/5 i höjdmeter så det är kanske rimligt att man inte känner av utmaningen nu när man ställt in siktet på UTMB. Det blir ett första delmål på vägen dit och jag hoppas det blir en positiv start på den vägen.
Tar nattåget upp på torsdag, man kan ju knappast lite på SJ och komma med nattåget direkt till start även om arrangörna lovat transport från Undersåker. Det får bli en dag i Vålådalen först, det skall bli kul också, har inte varit där sen 1978 då var det fjällorientering som gällde.
Nu hänger det bara på vädret hur det blir, knappast hett och strålande sol som förra året. Man får hoppas inte molnen och regnskyarna ligger som en filt över fjällen, då blir det inte samma häftiga upplevelse. Om "filten" ligger på så får man se det positiva i det och ta det som en del i pannbensträningen.

Många långa lopp på gång

I dag öppnade anmälan till TEC, eftersom jag ändå satt hemma och knappade på datorn tänkte jag att jag skulle passa på att hänga på låset, platserna har ju tagit slut ganska snabbt och det blir nog inte annorlunda i år.
Sagt och gjort, nu är anmälan till TEC gjord så nu skall man nog vara säker på en plats. Nu börjar UTMB förberedelserna ta lite mer konkreta former, TEC ger ju både poäng och en riktigt bra träning och test.
När jag ändå satt och höll på att knappa in anmälningar så blev det två till gjorda av bara farten.
Skövde 24 h i slutet av Augusti. Ett av loppen jag planerat för att träna och testa hur man fungerar på så långa lopp. Skall bli spännade att se hur det är att knata runt på en löparbana i 24h. Man skulle kunna tro att det är en fruktansvärd pannbennsträning pga sin enformighet, men jag sprang 12h i Hallsberg förra sommaren och det var definitivt en positiv överraskning, riktigt social form av tävling.
Tredje anmälan blev till SUM nu i Oktober. Inte för att det är en ny gräns att testa i UTMB förberedelserna, men ett kul lopp som ger lite inspiration i träningen.