UTMB - nu är det dags

Kom hem från en långväga men kortvarig tjänsteresa i morse. Efter en natt i luften fick det först bli en kopp kaffe för att vakna till sen var det dags för ivrigt knappande på tangenterna.

I dag den 19 december öppnade nämligen anmälan till UTMB 2013, visserligen har jag en prioriterad plats efter nitlotten förra året och man har tid på sig till den 8 januari att fixa anmälan, men varför vänta? Det är drygt 2,5 år sedan jag bestämde mig för att springa UTMB och nu vill man se det svart på vitt så snart som möjligt. Knappandet gick väldigt fort, de flesta uppgifterna fanns kvar från förra året och 2 av 3 kvallopp hade deras datorer redan hittat mig i, uppkopplad värld som vi lever i.

Det var bara att betala hela startavgiften, ingen avgift för föranmälan denna gång, nu är man ju klar utan lottning, bevis kom som en länk att spika upp på Facebook, uppkopplad värld igen.

Lite kul, till en början var de enda svenskarna jag och Jonas Buud som hade platser klara. Tror vi kommer hamna i olika delar av fältet ;-)

Ja då var det klart, nu är det bara att sätta igång med lite bergsträning i Västerås igen. Skall köra alternativt lite till och sen dra igång med löpningen. Vristen/benet känns OK nu så jag hoppas krisen är över och det finns ju tid att öka successivt.

Mycket motivation finns att hämta från många filmer från UTMB, men jag fick nyligen tips om en filmsnutt från Trail Ticino. Riktigt bra liten film som verkligen ger känslan av hur det var både i bild och ord. Känns bra att ha det loppet i bagaget även om det blev avbrutet, alla jag pratade med sa att det var betydligt svårare terräng generellt än UTMB.

Vilken Sverigereklam!

Vilken grymt bra artikel på I Run Far, Emelie Forsberg är bättre än de flesta marknadsförarna i turistbranchen. Perfekt beskrivning av allt det fina vi har, på ett ställe där det träffar precis rätt målgrupp. Många nya deltagare i våra lopp framöver.

Inget fel funnet

I går var jag för första gången efter 40 år i löparskor på besök inom vården för en löparskada, förutom ett röntgenbesök när jag knäckte stortån på Swiss Alpine för några år sedan. Det blev besök på Fysiokliniken i Västerås och jag fick en i mitt tycke grundlig undersökning.

Först en klinisk undersökning med intervju, klämman, känna, vrida, dra, trycka, osv. Har inte känt någon extra smärta vid tryck på hela tiden och inte haft någon nedsatt rörlighet så det visade inte så mycket nu heller. Efter detta blev det koll med ultraljud, det var inga inflammationer, inga bristningar eller något trasigt. Saker och ting där inne rörde sig som dom skulle.

Slutsatsen blev att det inte är någon konkret skada, en överansträngning som smärtar men inte hunnit bli till skada. Eftersom han förstått att jag tillhör skaran galningar som vill springa ett dygn på Bislett varv efter varv och tycker det är för tidigt att få kliva av efter 5 timmar för att det gör ont tyckte han med glimten i ögat att jag gott kunde sitta i soffan och äta pepparkakor i jul.

Eftersom han insett att jag nog inte skulle sitta still särskilt länge var rådet "aktiv vila", dvs träna allt som inte smärtar eller anstränger den delen. Efter ett tag kan jag börja springa och sen öka öka lite successivt igen. Låter ungefär som jag har tänkt mig, så nu "vilar" jag med annan träning 5-6 dagar i veckan. Det känns bra att ha fått en koll gjord så det inte är något som kräver speciell behandling eller rehab.

Alternativträningen är igång

Nu är alternativträningen igång för fullt och det känns att det finns en hel del olika muskler i kroppen som inte fått jobba ordentligt, trots cirkelfys 2 ggr i veckan under året.

Det började i lördags med lite längdskidor, det är ju bra träning för pump och lungor men lugnt för benen. Vilken kanondag för skidor, -5 grader, strålande sol och vindstilla. Nu funkade det inte att diagonala så bra, det kändes att det sträckte i vristen så det var lika bra att dubbelstaka non-stopp i en knapp timma på den plana 2 km slingan på Rocklundas gräsytor. Triceps fick sig en riktig omgång.

Fortsatte i söndags med ett spinning-pass, det var första spinningen på flera år men jag tog risken och körde ett intervallpass. Det blev ett riktigt svett-pass, 15 tunga och snabba intervaller, kändes som att pulsen var en bra bit över maxpuls. Nu fick låren sig en omgång.

Måndag och nytt besök på Friskis, graderade upp mitt kort till ett all-kort för de närmaste 8 månaderna så nu kan jag köra alla pass och allt på gymmet. På kvällen var det dags för cireklfys med Robban och Therese, det intensivaste CF passet, en tung genomkörare för hela kroppen.

Varför då inte runda av i dag med ett specialpass som än så länge är för hårt för att platsa i Friskis program. Robban körde ett konceptpass med Cirkelfys X, intensiv puls och styrka i 20 olika moment under en dryg halvtimma med pulsen någonstans mellan 85-95 %.

Just nu känns det som att man kommer att ha problem att klä på sig i morgon, tror jag får ta en vilodag, men på torsdag blir det cirelkfys igen. 

Extensor Tendonitis ?

Efter en hel del surfande och studier av skadebeskrivningar så lutar jag åt att set är så det heter, problemet jag fått på vaden alltså.
Rune Larsson tipsade ju mig på Bislett att det kallades Westfield Ankle i Australien efter att nästan alla fått problemet på loppen som gick mellan Sydney och Melbourne på 80-talet och början av 90. Han nämnde ett latinskt namn också men det kommer jag inte i håg. Goggla på Westfield Ankle var inte så lätt, det utspelade sig ju långt före www så det står nog inte mycket på nätet, hittar bara en massa fotspecialister i orter som heter Westfield.

På svenska sidor hittar jag inget som liknar mitt problem men det finns oändligt med information därute i världen, framförallt alla fotspecialister som erbjuder sina tjänster borta i USA. En del har riktigt detaljerade skadebeskrivningar om massor av tänkbara problem.

Runes förklaring till felet var att man som ultralöpare har lärt sig att springa "bra" och landa på foten men när man springer riktigt långt och saktare än normalt faller man tillbaka och landar på hälen. Senorna som håller upp foten håller då emot lite när framfoten sätts i och blir överansträngda. Nu sprang jag inte extremt mycket eller långt när problemet dök upp i början av november, bara ett vanligt 3-mils pass. Det som däremot var nytt var att skorna, hade köpt mina Brooks Ghost för att få bra dämpning till Bislett, bra dämpning innebar också 12 mm drop.

Har vant mig vid att springa med 0-8 mm drop numera, insåg inte att det kunde vara att problem att gå tillbaka till mer dämpning, men det kanske det är. Det får ju lite samma effekt som i Runes beskrivning, framfoten får "långt" ned till marken och senorna hinner hålla emot lite. Det är i varje fall min amatör teori än så länge.

Det stämmer bra med det jag nu lärt mig om hur foten sitter ihop med alla senor och muskler uppe i benet. Extensor Tendonitis, alltså inflammation i de två senorna som fäster i tårnas uppsida och går över fotryggen och upp i små muskler på benets framsida. En för stortån och en för de andra tårna. Det är dessa senor som håller upp foten så den inte hänger och dinglar helt enkelt. Enda som inte stämmer helt är att de flesta skadebeskrivningarna beskriver problem i den del av senan som är uppe på foten, mitt sitter mer uppe i benet i övre delen av senan.

Vi får se vad expertisen säger, på onsdag har jag bokat tid på Fysiokliniken, första gången under mina 40 år i löparskorna jag behövt söka hjälp. Skall väl egentligen inte klaga, men det är lätt att få abstinensbesvär när man inte är van och tar för givet att det bara är att ge sig ut och springa.

Det har varit några dagars helvila nu, men det är dags att börja med alternativträning och om ett tag börja löpträning i små doser. Det är ju egentligen bra nu med gott om tid en hel vinter att köra rehab och uppbyggnad.

Om det är någon därute som har erfarenhet av detta så hör gärna av er.

Bislett - ännu ett dygn under jorden

Nu kommer det lite mera om vad som egentligen hände där nere under jorden på Bislett den här gången. När SJ till slut med hjälp av NSB lyckats leverera oss till Oslo på fredagseftermiddagen var det bara att checka in, äta middag och sen ta en promenad upp till Bislett för att muta in ett bord till våra "matlådor". Banan låg och väntade på oss, bara att försöka sova några timmar först...

Gick hyfsat bra att sova, utom kl 01 på natten när man plötsligt började bila upp gatan precis nedanför mitt hotellfönster!! Vad i h..te, vem har kommit på att man skall bila upp gatan kl 01 på natten? Antagligen någon som tyckte det var smart att göra det efter att trikken slutat gå. Det kanske t.o.m. var planerat för på hyllan vid sängen låg det hörselproppar, brukar inte precis göra det på hotelrum. Propparna var riktigt effektiva, jag somnade igen medan dom fortsatte bila.

I år fick vi extra tidig frukost på hotellet så vi kunde komma upp till Bislett i god tid och förbereda oss inför starten. Plocka fram mat, byta om, smörja fötterna, dela ut BRR reklam och snacka med dom andra. Allt var klart för start kl 10.

I början rullade det på riktigt bra enligt planen, jag höll nästan precis ett 6.00 min/km tempo stadigt i 15 varv, gick 1 varv och åt, sprang 15 varv till i 6 min fart, osv. Funkade hur bra som helst i 3 timmar ungefär, inga problem med vristen, kändes lite vagt men inget ont. Efter 3 timmar och 3 mil började det kännas mera i vågor och lite värre varje gång det kom tillbaka. Värst var det när jag gick eller nyss hade gått. Bestämde mig efter 5 h att det var lika bra att kliva av för den här gången, innan det blev ännu värre och rehabiliteringen blir ännu längre, jag har ju träningen till UTMB att tänka på. Gick ett par varv för att mjuka upp benen och komma upp i 5 mil sen blev det en lång bastu istället.

Efter bastun skulle jag ut och äta en bit riktig mat, på vägen ut träffade jag Rune Larsson som var på plats under delar av loppet.  Efter att ha beskrivit problemet fick jag en direkt snabbdiagnos. Problemet kallas "Westfield Ankle", i varje fall i Australien, efter att nästan alla fått detta under Sydney-Melbourne loppen på 80-talet. Loppen var sponsrade av Westfield därav namnet. Lär vara att vanligt ultralöparproblem, men mera om det återkommer jag till en annan gång.

Tillbaka på Bislett efter maten fick jag istället förstärka supporten till Per och Robert, faktiskt ganska intressant och lärorikt att vara vid sidan av också och se hur alla beter sig under natten. Några, mycket få, nöter på i stort sett non-stopp i relativt högt tempo. Ytterligare några håller ett mycket lägre tempo, men gör det också non-stop. Detta till synes låga med stadiga tempo räckte för många ända fram till allt mellan 16-20 mil. Vissa satsade hårt och klev sen av när det inte gick, någon kom in på banan igen en stund och körde en bit till, men jag tror alla som klev av och kom tillbaka kom betydligt kortare än lågfartsnötarna.

Oavsett vilken strategi man hade för sitt lopp så var det väldigt många som hade riktigt djupa dippar. En del fysiska dippar där dom knappt kunde stappla framåt, men efter ett tag var dom igång ch sprang igen.     Andra mer psykiska dippar när motivationen försvann. Det märktes att det var mycket svårare att komma igen psykiskt än fysiskt, för att lyckas där behövdes det hjälp utifrån.  Jag hörde inte hela diskussionen men jag tror t.ex. att Frida som avslutade med att slå svenskt rekord i sin 24h premiär efter ett suveränt lopp plötsligt höll på att kliva av med en 5-6 timmar kvar. Många var inblandade i "diskussionen", bl.a. Rune, och plötsligt var hon uppe på banan igen och det gick ju bra som sagt.

I VLK var det Per som lyckades bäst, genomförde sitt lopp nästan exakt som han planerat, med 10 mil på 12 timmar och till slut drygt 100 miles, det blev 16,4 mil. Det var inga jättedjupa svackor för Per, det flöt på bra mest hela tiden, men även han behövde "sparkas" igång efter 5 min power nap som läste lite magproblem.

Inte speciellt trött efter 9 timmar inte, det är ju 15 kvar.

Som alltid ett perfekt arrangemang, tack till Geir och alla som hjälpte till runt loppet. Vi får se om det blir ett nytt försök någon gång för min del, det är trots allt bergen som lockar mer, men man skall aldrig säga aldrig.

Bislett kort version

Den kanske inte blir så lång i morgon heller, det blev ju bara 5 mil i år.
Kändes bra de första 2 milen och 2 timmarna, sen började vristen kännas. Det kom och gick, men kändes mer för varje gång det kom tillbaka. Lika bra att kliva av så det inte blir ännu värre, UTMB är ju det stora målet som kräver mycket träning.
Nu har jag i varje fall fått en diagnos, av ultraexperten själv, Rune Larsson.