GL3D - Day 3

Då var det dags igen att ge sig ut. Det har inte regnat i natt, vad jag har märkt i varje fall, men allt är fuktigt ändå, värre än efter första morgonen. Mobilen ringer 5.20 i dag också, lika bra att komma iväg så man har dagen på sig även om det är kortare i dag. Benen känns otroligt stela, framförallt låren har fått sig en rejäl omgång efter 2 dagars utförslöpande, stegen bort från mitt tält till bajamajan och stora "umgängestältet" är otroligt staplande. I det läget är det svårt att begripa att man skall ut i bergen och springa 3-4 mil, hur skall man kunna springa när man knappt kan gå? Men man har lärt sig, den värsta stelheten försvinner när man kommer igång bara man gör just det, kommer igång. Man har också lärt sig att det går att springa så här långt i bergen, man vet att kroppen fungerar bara huvudet låter den försöka.

In med en omgång frukost, skippar att koka gröten i dag, äter frö- och grynmixen jag blandat till och tagit med som müsli istället till den uppblandade torrmjölken, blir väl samma energi av det skulle jag tro och det är ju enklare. På med de blöta löparkläderna, ned med tältet och packningen sen är det bara att starta.

Skorna blev ju inte direkt torra på
stubben under natten, men vattnet rann ut

Bara att riva campen igen då, ner med den i säcken!

Kommer i väg strax efter 7 i dag, det regnar inte och molnen är inte lika låga och kompakta som igår men dom ligger tungt över bergen. Prognosen lovar att det skall spricka upp fram på dagen men att det skall börja blåsa ganska rejält. Startar samtidigt som Kerstin, Niklas och Henrik i dag men jag känner direkt att dom för löpa, mina ben behöver lite längre startsträcka för att komma igång. Det börjar med en dryg kilometer asfaltsväg, sen är det 650 höjdmeter klättring uppför en grässlänt till första kontrollen på första berget. Molnen ligger tungt en bit ned över toppen så det är svårt att välja väg mellan en del fält med blockterräng, men upp kommer jag. Ett litet röse på toppen men ingen skärm!?
Vad nu då jag kan omöjligt vara på fel topp, tittar runt men det är bara "mjölk" åt alla håll. Det sluttar lite utför åt vänster men verkar planare åt höger så jag får testa åt höger. Yes, efter 50 meter dyker ett större röse upp i mjölken och där sitter skärmen.

Nästa sträcka är också ganska kort och som omväxling skall vi inte ända ned igen, bara ca 200 meter ned till ett pass, förbi den lilla fjällsjön Grisedale Tarn och sedan upp på bergskammen St. Sunday Crag. Det blir den högsta punkten på alla 3 dagarna, 841 möh, och det ser också ut att bli den häftigaste terrängen. Vi blir inte besvikna, tack vare vädret blir det en magisk passage. Först en liten stig som slingrar sig på skrå upp mot kammen, lagom brant så att det går att springa en hel del på vägen upp, men det är däruppe det blir magiskt. Det var en dryg kilometer löpning på kammen fram till toppen och kontrollen. Vinden svepte in mycket kraftigt och i byar från sidan, ibland helt stilla, nästa sekund långt mer än stormstyrka. Molnen "rann" över berget i vinden, går inte att fånga på bild, möjligen på film men mobilkameran vågade jag inte ta upp, den skulle blåst ur händerna, höll istället i krampaktigt i stora kartan, hårt hoppvikt, med båda händerna. Vid ett tillfälle fick jag kasta mig ner på marken för att inte blåsa ned från kammen. "Feet in the Clouds" är en klassisk bok om Fell Running, jag tror jag fått uppleva känslan nu.

Skrålöpningen upp på kammen börjar, vi kommer upp vid passet till höger
och skall följa kammen in i molen till toppen som skymtar i molnslöjan

När jag stämplat på toppen, tagit mig ned några meter och kommit i lä bakom några stenar fick det bli lite andningspaus. In med lite energi och dricka, upp med kameran för några bilder och så kolla in kartan lite inför nästa superlånga sträcka, 10 km till nästa kontroll. Ned från berget är det en lång mestadels löpvänlig utförslöpa ända ned till Petterdale vid sydändan Ullswater.

Feet in the Clouds ned från toppen av St Sunday Crag

Långt till nästa som ligger bortom berget och udden som sticker ut
mitt i sjön Ullswater

Snart nere vid Patterdale

Skönt att komma ned i låglandet ett tag. Här nere blir det först en kilometer asfalt innan det är dags att hitta en stig som går utmed sjön i nästan 5 km fram till nästa kontroll. I Patterdale passerar vägen tvärs över en gårdsplan där det sitter en kontroll. Det är inte vår kontroll  utan en för C klassen "Cafe class" och i sista stund ser jag två löpare som står och käkar glass, får tips att det låg ett litet fik inne på gårdsplanen. Vänder tillbaka 20 meter och tar ett snabbstopp för inköp av en Solero. Mmmm!! Springer på grusvägen utmed sjön och käkar en glass som sällan har smakat så bra, men den tar slut alldeles för fort.

Snabbt glass stopp 

5 km vacker löpning utmed Ullswater

Efter den tredje kontrollen är det slut på finlöpningen, det är tre kontroller och två berg kvar innan målgång. Strax efter kontrollen passerar vi viken där startplatsen var första dagen, korsar vägen vi sprang på då och fortsätter upp på en brant grässluttningen till toppen Steel Knotts. Den är "bara" 433 meter men så här långt in i loppet känns även det. Kontrollen sitter dessutom uppe på en liten klippa när man väl kommit till toppen, bara att klänga upp där och stämpla. Nu skall vi tvärs över en dalgång och upp på sista toppen, Loadpot Hill. Jag skråar ned och in i dalen för att spara mycket höjdmeter och när jag kommer ned till bäcken är det sen bara rakt uppför grässlänten mot toppen på andra sidan.

Kontrollen på Steel Knotts, nu skall vi ned bakom och sedan upp
på toppen till höger, Loadpot Hill

Mycket av dagens tävlingsområde sett från Loadpot Hill
vi var på St Sunday Crag för några timmar sedan, toppen som
sticker upp en tredjedel in från vänster bildkant ungefär

Loadpot Hill, sista toppen var riktigt platt

Stämplar på toppen, känner att YES det är klart jag klarade det. Visserligen är det 8 km kvar och benen är riktigt stumma men det är 8 km som är de mest lättlöpta på alla 3 dagarna, precis lagom mycket utför på fina fjällstigar och lite gräsytor. Hade benen varit piggare hade man kunnat stå på riktigt bra här men nu får det ta den tid det tar. Trots att jag är trött och stum springer jag och njuter. Strax innan sista kontrollen börjar man se Pooely Bridge och målområdet nere i dalen. Sista backen ned och in genom byn, fram till måltältet och stämplar.

Inser nu att det blev visst inga kort tagna på slutet och vid målet, var bara sådan känsla att vara där. Träffa de andra, få lite mat vid målet, eftersnacka en stund med en kaffe och sedan stappla bort till Sun Inn som låg precis bredvid och som vi bokat för hela svenskgänget. En lång varm dusch har sällan varit så skön.

Sista dagen sprang jag 36,0 km exakt den sträcka som banläggaren satt som den optimala vägen, rätt vägval rakt igenom eller en tillfällighet? Tiden blev 6.51 och så fick jag ihop 2050 höjdmeter i dag.

Dagens banprofil

Efter en låååång dusch fick man se till att få lite torka i prylarna innan hemresan, sen satte vi oss på Sun Inn's pub för ett låååångt eftersnack och dubbla middagar med ett par timmars mellanrum.

Middag nr 1: Vi är ju i England - Fish & Chips och en Pint

Middag nr 2: Hela "Team Sweden" utom Marcus som blev hämtad av familjen

Hur summerar man nu detta då? Ja det går egentligen inte, måste upplevas på plats och till det kommer det en ny chans nästa år. Resultatmässigt är jag nöjd, mitt mål var att komma runt elit banan alla 3 dagarna utan att behöva välja bort den själv eller bli nedflyttad pga att jag var ute för länge. Totalt kom jag på 28:e plats av 50 startande i elit, det var 37 som kom runt alla 3 dagarna. Sammanlagt tid blev 24.29 h och sammanlagt hade jag en marginal på 15 minuter till "gränsen" +50% på segrartiden.

Marcus kom 9:a, Peter och Tomas 10:a, Kerstin och Niklas 14 och 15. Henrik kom 4:a på A banan. Inte nog med det, Kerstin vann damklassen, alla var nog riktigt nöjda med sina insatser.

Om ni nu inte tröttnat på att läsa om GL3D så finns det mycket mera...

Från Niklas och Kerstin på Niklas blogg

Från Tomas och Peter på Team Rockrunners blogg

Kompletta resultat

Massor av coola bilder från Lorraine Humms på flickr

GL3D - Day 2

Vaknar någon gång mellan 3 och 4 på natten av att regnet knattrar lite lätt mot tältet. Påminner mig om att det är ju England vi är i så det är inte så mycket att fundera över, normaltillstånd så att säga. Lyckas somna om utan att få behov av att krypa ut en vända och hjälpa regnet väta växtligheten. Det är inte lång stund ytterligare jag får sova, 5.20 ringer mobilen det är dags att gå upp, klä på sig lite fuktiga löparkläder, koka gröt på köket, packa ihop sina prylar och stoppa ner allt i sjösäcken igen.

Det är visserligen fri starttid mellan 7 och 9 som gäller, men det är utlovat en lång och tuff dag så det är lika bra att ge sig iväg så tidigt som möjligt. Klockan hinner bli halv åtta ungefär innan alla morgonbestyr är avklarade och det är dags att kliva in i Race HQ för att "stämpla ut" på dagens bana.

Tomas riggar klart Peter för att ge sig ut i regnet,
men Niklas har bara kommit till morgonkaffet. 

Dags att kliva in till Race Director Shane Ohly och stämpla ut för dag 2

Tomas och Peter ger sig iväg an knapp minut före mig, dagen börjar med en riktig mjukstart nästan 5 km lätt uppför på en asfaltsväg innan vi skall vidare uppför den steniga vägen vi sprang nedför i går, vid toppen av "stenvägen" sitter den första kontrollen. Jag har Tomas och Peter inom synhåll hela vägen upp till ettan och strax efter är jag i kapp, slår följe med dom när det bär av ned i en dalgång och upp igen mot tvåan. Hela vägen från start har det varit lätt duggregn och på väg upp mot tvåan passerar vi in i molnen ungefär vid 300 meters höjd. Det kommer bli mycket in i dimman i dag när molnen är ända här nere och vi som skall upp över 700 meter flera gånger.

Peter och Tomas försvinner in i molnen på väg upp till andra kontrollen

Vid andra kontrollen får jag "hjärnsläpp" börjar titta på kartan vid första kontrollen igen och får det inte att stämma naturligtvis. Jag såg inte i dimman att de andra stämplat, dom drar iväg och jag tappar kontakten. Lätt panik börjar sprida sig, men då räddas jag av en turist som plötsligt står där i dimman och säger att det sitter en kontroll där bland stenarna. Jag rusar dit och tror först att det är fel kontroll eftersom jag fortfarande läser vid första, men inser i sista stund vad jag håller på med, jag kan stämpla pusta ut och dra vidare nedför backen mot Ambleside där vi har en kontroll mitt i stan.

Kommer dock inte så långt. Alltid där det går springer man bredvid stigen för att slippa alla trixiga stenar, men det är brant och halt på det gröna frodiga gräset. En första incident, båda fötterna halkar iväg och jag kanar på höften 10 meter innan jag får stopp, som tur är utan att slå i några stenar. Hinner sen bara några meter till sen är det dags igen, men nu blir det värre. Bara ena foten halkar fram, vänsterbenet hamnar istället bakåt, uppåt under mig. Under den halva sekunden hinner hjärnan tro att både fot och knä skall gå ur led, benet gå av och jag skall få transporteras ned till byn. Ställer mig upp och känner att allt är helt men vristen öm, det blev ett lugnt trippande ned till Ambleside för att inte riskera fler halkningar och för att låta vristen återhämta sig.

Efter Ambleside börjar dagens utmaningar på allvar, en klättring på 750 höjdmeter upp längst en U-formad bergskam för att ta två kontroller och sedan ned på andra sidan U't, hela vägen ner i dalen igen till Rydal. På vägen upp är det ganska lätt orientering, bara att följa kammen och en stenmur, men på sina ställen blev det ren klättring bland sten och klippor, ibland var det svår att följa den lilla stigen när den passerade över blockterrängen.

Inte direkt snabblöpt, det var ren klättring upp i "klyftan"
mellan stenmuren och bergsbranten

Dagens fjärde kontroll satt där den skulle på High Pike
men syntes bara på 10 meters håll i dimman

Fortsätter upp på kammen för att runda U't, det blåser mer och mer från sidan upp från dalen i U't och över kammen. Ju högre man kommer ju starkare vind och desto tätare dimma. Däruppe vid högsta toppen, Hart Crag på 822 meter, fick jag ännu en bild av vilket märkligt släkte engelsmännen är. När jag rundar en klippa och kommer in i lä sitter där 3 engelsmän och njuter av sin pick-nick!!! Dagens utflykt hit upp i blåst, regn och dimma och sen pick-nick med 10 meter sikt. Inser dock att det finns nog en del som tycker att vi är ett märkligt släkte vi som springer här också, dag efter dag.

Lyckas orientera mig ned på rätt kam utan kompass och missöden genom att hålla mig nära rätt bergskant när jag rundar U't högst däruppe. På stigen ned mot Rydal blir det härlig löpning, lagom brant och lagom tekniskt, det gick att springa på bra, bara den sista kilometern blir det lite för brant och stenigt och farten stoppas upp.

Från Rydal är det en lång sträcka genom dalgångarna och flera byar, här blev det lite vägvalsorientering med flera alternativ på stigar och vägar. Molnen lättar lite och det är nästan att solen kommer fram. Området här nere är hur vackert som helst och det är massor med turister som vandrar på stigarna.

Otroligt fina vyer när vi passerar Grasmere

Slutet på långsträckan genom dalgångarna är ett ganska beskedligt litet fjäll och kontrollen sitter som omväxling inte ens riktigt på toppen. Nu är det bara ned i dalen och upp till sista kontrollen på sista berget för dagen. Nere i dalen ser jag att jag varit ute i 7,5 timma, samma tid som i går då det var nästan en mil kortare. Det är bara ca 7 km kvar så det borde bli 9 h i dag. Men ack vad jag bedrog mig, det är skillnad på avstånd och avstånd i bergen. Klättringen upp från dalen börjar med en klättring på stenblock upp genom en bäckravin, vi skall upp 500 höjdmeter på en dryg kilometer. Efter att vi rundat den lilla sjön Stickle Tarn fosrtsätter det på en grässluttning 200 höjdmeter till upp till toppen av Sergent Man. På vägen upp genom ravinen passerar Henrik på sin A bana och även Kerstin och Niklas som startade senare kommer i kapp.

Bäckravinen, ser inte så farlig ut i början, men däruppe blev det värre
glömde ta kort där mitt i allt klättrande och en energidipp

Kerstin och Niklas passerar över bäcken vid utflödet från Stickle Tarn

Från Sergent Man är det i varje fall en lång skön utförslöpa ned mot dagens mål. Mycket var på lagom mjuka gräs och träskytor, även om det bitvis var lite klättrande ned också. Till slut kommer campen inom synhåll och det känns så skönt, kommer i mål efter 10.02 h och i dag blev det en sträcka på 53,5 km med cirka 3300 höjdmeter. Det blev 2,5 km längre än banläggarens optimala vägval så det blev lite fel vägval i dag också. De där sista 7 kilometrarna upp genom ravinen och ned igen tog 2,5 h.

YES - campen inom synhåll!!

Kritiskt granskande av morgondagens vägval

Dricksvatten uppströms och tvätt nedströms

Dagens höjdprofil, fin liten topp på slutet

GL3D - Day 1

Första kontrollen är tagen (Foto: Kerstin)

Klockan i mobilen ringde klockan 5, nu var det dags. Bara att kliva upp, sätta på sig löparkläderna och gå ut till bilen för att hämta frukosten som stod där på kylning. Det lilla stället vi bodde på fixade inte frukost så tidigt så istället för en Full English Breakfast före start blev det youghurt, müsli och mackor som vi köpt på affären i går och det kanske passade våra svenska magar bättre. Efter frukosten, in med allt i bilen och vi rullade ned till Pooley Bridge.

Vi lämnade in våra sjösäckar direkt innan kön blev för lång sedan var det bara att vänta. Vi satt mest i bilen och diskuterade vägval det var lite kyligt ute på morgon, helt igenmulet men ganska höga moln som höll sig ovanför bergstopparna. 7.15 gick starten, eller rättare sagt det blev en gemensam avmarsch genom Pooley Bridge ned till kajen vid sjön. Som vi misstänkt under resan hit var starttiden så definitivt satt eftersom vi skulle åka båt över halva sjön till den egentliga startplatsen vid Howtown.

Inlämning och kontrollvägning av sjösäckar, med allt man behöver för
3 dagar på fjället, max 13 kg fick dom väga för att vara rättvist.  

Lugn start med promenad till båten förbi Sun Inn
där vi skall bo efter loppet, men först skall vi ut och springa lite

Dags för en båttur till starten

Framme vid bryggan i Howtown (som inte är en "town" utan bara en liten gård) var det bara att komma av båten och ställa sig i kö i startfållen. Alla släpptes iväg med fri starttid och lite lagom mellanrum, startstämpling med SI-pinnen gjorde ändå att man fick sin rätta tid. Kul och samtidigt lite spännande att stå där, nu var det ju definitivt dags.

Trångt i startkön, nästan alla är ivriga att komma iväg

Gänget från västra Mälardalen är startklara
(mina nya glasögon med "gubblins" i kanten för att kunna läsa kartan
fungerade perfekt, även i dimma och regn skulle det visa sig)

Eftersom Henrik valt A banan startar jag tillsammans med Kerstin och Niklas, har tänkt haka på så länge tempot känns OK och dom kan kanske behöva lite hjälp med orienteringen till en början. Vi sticker iväg och ungefär 500 meter går det lätt på en plan asfalterad väg, sen är det bara att börja tugga höjdmeter. Första kontrollen sitter precis som de allra flesta på en av topparna, vi skall klättra lite drygt 500 höjdmeter från starten vid sjön upp till toppen av Place Fell 5 km bort. Det känns perfekt, vi knatar på i ett bra tempo uppför grässluttningen, det är precis lagom varmt med 10-12 grader, ingen sol och höga moln. Äntligen är vi igång och allt verkar fungera bra så här långt.

På väg upp mot Place Fell, starten längst ut i den bortre dalen syns inte längre

Kontrollen är inga problem att hitta, skärmen är fastsatt mitt på toppröset (bilden i början). 54 minuter tog det upp hit, men när man väl är på toppen är det bara att springa ned igen. Vi skulle ned alla de 500 metrarna igen på det mer lättsprungna vägval vi valt istället för att springa på en troligen kuperad och stenig led på fjället. Ner genom en liten by och sen upp igen, nu var det riktigt brant och ytterligare lite högre upp till toppen av Grey Crag.

Passerade en fin lien by, men vi är på väg till toppen där borta, Grey Crag

Inte direkt lättsprunget när man skall upp 400 höjdmeter på 1 km

Kontroll nr 2 och än hänger jag visst med

Nu skall vi hålla oss mera uppe i bergen ett tag och kan njuta av ett fantastiskt öppet och vidsträckt landskap med berg, sjöar och byar i ett enda virrvarr. Även om vi håller oss uppe i bergen några sträckor så är det ned och upp hela tiden, 300-400 meter ned och så upp igen.. och igen. Efter tredje kontrollen låter jag Niklas och Kerstin dra iväg, känner att jag behöver ta det en aning lugnare om det skall hålla hela vägen. Jag har dom inom synhåll nere vid fjärde kontrollen och på väg upp till 5'an chansar jag med att haka på några britter uppför en brant sluttning med lite klippor och sten istället för att ta den längre vägen upp på en stenig och brant led. Kanske kan komma förbi Kerstin och Niklas igen.

Leden gick upp bakom sjön till passet, min genväg runt klippan till höger,
kontrollen sitter på toppen ovanför klippan

Klättringen går bra, det blev inga stora svårigheter, men när jag kommer upp ser jag dom inte åt något håll så det är svårt att gissa om jag är före eller efter, bara att fortsätta och se om dom kommer i kapp, men det visade sig senare när jag kom i mål att dom vara före. Nu kom dagens härligaste sträcka, en förhållandevis lätt löpning på bergskammarna som mestadels gick lagom mycket utför. Vilka vyer det var.

Lätt utförslöpa på kammen mot toppen Yoke, dagens finaste sträcka 

Efter dagens 6:e kontrollen uppe på Yoke, var det slut med bergen för i dag, men det var en bra bit kvar till mål, ca 13 km och 2 kontroller kvar. Den här sträckan var nog den tråkigaste på alla 3 dagarna, var i stort sett själv hela tiden, en lång sträcka som var lätt utför gick knappt att springa för "vägen" var extremt stenig, sen kom en lång sträcka över en flack hed innan äntligen målet i River Kent Valley uppenbarade sig. 44,6 km sprang jag i dag, en kilometer kortare än banläggarens optimala vägval så tydligen var inte alla vägval de rätta. Det tog mig 7.35 totalt och jag lyckades hålla mig inom gränsen 50% plus på segrartiden, trots att det var en rejält överlägens segrartid.

Dagens resultat för min del och den bergigaste delen av banan.

Dagens höjdprofil

Skönt att vara i mål, tvätta av sig lite i bäcken, dra på torra kläder, sätta upp tältet, äta lite frystorkat, eftersancka och försnacka inför morgondagen, äten en omgång frystorkat till, fixa iordning prylarna lite och göra sig klar för en tidigt start i morgon, då blir det längre och en tuffare bansträckning. Tuffare på många sätt skulle det visa sig, men det återkommer jag till, här kommer istället lite bilder från lägerlivet.

Pre race - början på en lång historia

Nu är jag tillbaka hemma igen, har jobbat en dag, tagit reda på det mesta av packningen och skall här i bloggen försöka smälta ned alla intrycken från en häftig helg i England så det kanske kan ge en liten känsla av alla upplevelser. Men inga ord och inga bilder ger verkligheten rättvisa, den måste upplevas och nästa år finns ju chansen igen för dom som kanske blir lockade. För att försöka få med så mycket av intrycken som möjligt blir det nog som sagt en ganska lång historia så det är lika bra att dela upp det i några delar, så här kommer först en pre race report, dvs lite om resan fram till start.

Det började någon gång i oktober när jag samma dag såg, först i Niklas blogg och sedan i Henriks jogg.se, att dom skulle springa något som hette GL3D i England, ett 3 dagars Mountain Marathon. Kollade in vad det var och det lät lockande, både ultralöpning i bergen och lite orientering på samma gång plus en flerdagars upplevelse i bergen i Lake District. Lockade med Kerstin också så bi blev 4 som anmält oss, till slut blev det ytterligare 4 svenskar som skulle dit. Under halvåret som gått sedan dess har det blivit mycket prylshopping, lite pryltestande och mycket planering, en del av det har jag redan berättat om på bloggen, men så till slut var det dags, den 1 maj gav vi oss i väg.

Redan vid incheckningen på Arlanda mötte vi Tomas Albinsson och Peter Juthberg från Stockholm så vi blev 6 GL3D-löpare på planet över till Manchester, uppsnacket började redan där. Resan över gick nästan bra, säger nästan eftersom Niklas fick lite panik vid bagagebandet. Hans stora rygga med all packning kom inte! All utrustning borta? Efter att alla väskor och folk var borta och paniken spridit sig i 10 minuter startade bandet igen och en ensam ryggsäck kom åkande...helgen räddad.

Vi sov över utanför Manchester för att ha hela fredagen på oss att köra upp till Lake District och vilken dag vi fick på vägen upp, strålande sol och 15 grader, allt annat än Englandsväder. Vi svängde av M6:an när vi närmade oss Lake District för äta, sportshoppa och kolla in bergen lite, vi hade ju dagen på oss. Det blev ett första stopp i Kendal där vi hann med fyra eller fem outdoor- och sportbutiker för lite sista minuten kompletteringar och även en del inköp för framtiden. Sedan fortsatte vi upp genom bergen och fick en liten liten känsla av hur det skulle bli.

På jakt efter sportbutiker i Kendal och solen skiner!

Spaning mot bergen...

...därborta ligger dom, där skall vi springa i morgon.

Första närkontakten med bergen, på vägen mot Ullswater

Herdwick Inn, vi bodde i verkligt lokal still strax utanför Pooley Bridge
natten före start

Efter en dag med lite turistande på vägen upp kom vi till slut fram till Pooley Bridge, den lilla byn i ändan av sjön Ullswater där tävlingscentrum var. Klockan 18 öppnade dom och man kunde äntligen checka in för start och samtidigt få ut sin karta. Alla var där och hängde på låset kan man säga, ivriga att få se kartan och vad som väntade oss. Det var en liten nätt karta i XXXL format vi fick ut, ett inplastat blad på 70 x 70 cm med alla kontroller utsatta, nu var det bara att rita in den banan man själv tänkt sig. Det bjöds på 4 banor varje dag... Elit, A, B och C... med olika längd och kupering. Om man ville kunde man köra olika varje dag men för ett sammanlagt resultat var man tvungen att köra samma klass alla 3 dagarna. Man kunde också bli "nedflyttat" till kortare bana följande dag om man var ute för länge en dag (om man hade mer än 50% längre tid än segraren).

"Liten" karta med mobilfodralet som jämförelse

Henrik, Kerstin, Tomas och Peter försöker göra sina vägval

Nu var det inte så mycket mer att fundera på, vi skulle ge oss ut på Elit banan var det redan bestämt, Henrik körde dock A eftersom han haft problem med en fot. Elit skulle innebära 133 km och 8020 höjdmeter sammanlagt under 3 dagar om man följde det optimala vägvalet enligt banläggaren. Inte mycket mer att fundera på allstå, vi åkte till vårt Inn för att äta middag, se över packningen ännu en gång och sen försöka sova. Klockan skulle väcka oss redan fem eftersom starten var en definitiv dead line redan kl 07.15. Men där fortsätter berättelsen, med den riktiga race rapporten, inom kort.