Vertical Kilometer

Det finns inte så stora höjdskillnader i Västerås, men med lite kreativitet från WTRS-gänget så löste det sig och Västerås eget Vertical Kilometer Race föddes i går, Run-Up som trapp race ute i stora världen kallas. Det finns t.ex. ett lopp i Empire State Building, men där springer man bara upp en gång, 80 våningar nånting, inte så mycket i sammanhanget. Skall det bli en vertical kilometer på riktigt så få man ta till lite mer eller vad sägs om 15 ggr upp i vår egen lilla skrapa i Västerås?

Västerås egen lilla Skrapa med 25 våningar

Oändligt trapphus?

1 km rakt upp i skyn, 375 våningar, 6600 trappsteg. Individuell start var 10 sekund i hotellobbyn, då tickade klockan igång. När vi kom ut ur tapphuset på plan 25 så stoppades klockan och det blev hiss ner. Det skulle inte funka säkerhetsmässigt med mötande löpare som rusar ned i samma trapphus. Blev ändå inte mycket vila, för hissen gick fort och nere igen så var det uppåt på ett nytt varv, så höll det på tills man kom ut däruppe efter 15:e gången.

Här kommer ett gäng bilder från Niklas Holmström som var förkyld och fick agera fotograf under loppet, det blev många talande bilder.

Lite info och förmaningar innan start

Först ut i trappan, lyckades hålla undan hela vägen upp

Det känns efter 25 våningar

En del är riktigt pigga även efter 25 våningar :)

Jagad igen

Det är tungt även i hissen...

... ännu tyngre när man väntar på den.

Klart.... 375 våningar senare !!

Räknat som effektiv tid uppåt tog det 47 min och 30 sekunder att ta sig upp i skrapan 15 gånger, de 375 våningarna. Jag lyckades med min målsättning att försöka hålla ett jämt och stabilt tempo, tiden för klättringarna varierade bara 15 sekunder, mellan 3.02 och 3.17. Samtidigt tog jag ingen "extra" vila mellan några varv, bara hissen ned och så in i trapphuset igen. Det blev ett riktigt högintensivt intervallpass, kul och annorlunda.

Det hela toppades sedan med att bastun på 25:e våningen var bokad, där kunde vi återhämta oss, eftersnacka och njuta av svalka och en grym vårkväll ute på "balkongen". När vi kommit ned igen var en lika grym buffé uppdukad nere i lobby-restaurangen.

STORT TACK till WTRS och ni andra som hjälpte till att fixa detta !!

Ultrahelg genom 2 årstider

Redan för ett par månader sedan kastade Niklas och Kerstin fram förslaget om en träningshelg för hela det svenska Dragons Back Race gänget. Vi är 10 svenskar som skall till Wales berg i sommar och 9 av oss var på gång för en helg i de Västmanländska skogarna, tyvärr kom det skador och annat i vägen så nu när det var dags blev vi bara 5, men viken häftig helg vi fick.

07.15 i lördags morse tog vi (Fredrik Elinder, Niklas, Kerstin, Henrik och jag) tåget från Västerås norrut genom skogarna till Fagersta. Riktigt god service på Tågkompaniets lilla "lokaltåg" som hade bemannad kaffeservering, SJ har en del att lära sig. Det satt perfekt med en kopp och en bulle innan vi var framme och gjorde oss klara för att ta oss hem till fots igen.

Det känns alltid lite speciellt att kliva av tåget efter att ha åkt iväg en bra bit och veta att nu skall vi springa tillbaka igen. Vi har gjort det många gånger på Train & Run men nu var det lite mera "extended edition" av Train & Run så att säga, mycket längre och dessutom på stigarna. Det tycktes finnas en del snö kvar också hade vi sett genom tågfönstret, mycket snö kvar skulle det visa sig, första dagen skulle bjuda på den första av två årstider, vinter!

Vi tog oss ut genom Fagersta där inte många själar var ute klockan 8 en grå lördagsmorgon i mars med en råkall kraftig vid från sydväst. På vägen ut bjöd Fredrik på en sightseeing avstickare till kyrkan som vi passerade, där berättade han om sina förfäder för 5-6 generationer sedan som sett både uppgång och fall i bruksorten på den tiden.

Så snart vi lämnar Fagersta och ger oss ut i skogen  möter vi vintern. Redan den lilla skogsvägen upp mot Jättåsarna är helt täckt av blöt is. Det är bara jag och Kerstin som kör med vinterdäck (=metalldubbat) de andra tre får ett första tillfälle att träna in Bambi på is tekniken, det skulle komma många fler.

När vi efter ungefär en mil passerat den sedan länge nedlagda och öde slalombacken vid Högbyn var det dags att lämna civilisationen för att fortsätta 4 mil genom de djupa skogarna. Någon enstaka gård finns det till en början, men sedan ingenting. Tyvärr är det på många ställen just "ingenting" eftersom den stora skogen inte finns kvar heller, den är ersatt av rejält stora hyggen. Vi lärde oss när vi sprang här på sommaren för 1,5 år sedan att det kan vara snärjigt på hyggena med allt sly som växer upp, nu fanns det inget sly, istället låg snön halvmeterdjup. Tung snö med skare som precis inte bar utan man sjönk ned till knäna och på många ställen var det inte fasta marken under utan bara vatten. Det skulle bli en dag med ett träningspass utöver det vanliga, väl värd epitetet "a long day in the hills".

Var det inte djupsnö så var det is.....

...eller vatten...

...eller is och snö på blöt spång med djupt vatten bredvid ;)

Ensam över myren!     Foto: Henrik

...och mera djupsnö!    Foto: Henrik 

Ute i skogarna tog vi oss upp på Landsberget med sitt utsiktstorn. Med Västmanländska mått mätt ett riktigt högt berg, men med skogen på toppen behövs utsiktstornet för att se något alls.

Ett riktigt "luftigt" utsiktstorn att klättra upp i...

...och lite vindpinat när man väl är uppe, men utsikten är fin

Från Landsberget ned till de gamla ruinerna vid Trummelsberg är det en riktigt fin sträcka, kuperat och med det mesta av skogen kvar. När det fanns lite skog kvar så var det också lite mindre snö på marken, en skön omväxling där det gick att springa lite mera normalt.

De gamla ruinerna vid Trummelsberg har fått "kläder" för att inte vittra sönder

I gränslandet mitt ute i skogen

Foto: Niklas

Det fanns andra hinder än snö också   Foto: Henrik

Till slut kom vi fram till paradiset Ulvsbomuren, som visserligen också ligger mitt ute i skogen men som var en riktig oas. Suveränt boende och suverän service. Efter 49 km snöpulsning och islöpning var det otroligt skönt att komma fram, det tog oss totalt ca 8 h med en effektiv löptid på 6.45. Bara att ta det lugnt, duscha, äta, snacka och fixa med prylarna. På kvällen dök Micke och Clare upp på besök, då blev det ännu mera snack.

Middag på gång

Kartor över bergen i Wales var med för lite vägvalsplanering i god tid

Det var inga problem att sova efter den dagen även om det var lite varmt uppe på loftet. Vi slocknade nog alla före kl 21 tror jag. En ny dag med 5 nya mil väntade ju på oss, förhoppningen var att få sol, värme och mindre snö. Den förhoppningen infriades över all förväntan, vi fick bokstavligen springa våren till mötes rakt in i en ny årstid. De första kilometrarna ut från Ulvsbomuren "fuskade" vi lite och sprang på grusvägen istället för över snötäckta hyggen, vi ville inte börja dagen för tungt.

Hej då Ulvsbomuren, nu sticker vi!    Foto: Niklas

Efter grusvägen blev det några kilometer asfalt fram till och genom Ramnäs innan det var dags att ge sig in i skogarna igen och plötsligt..... på andra sidan Ramnäs var det inte vinter längre. Visst, det fanns en och annan snöfläck, men nu var det mest vatten istället.

Inte nog med att snön försvann, när vi närmade oss Sura kom solen fram och det blev nästan stekande hett, en plötslig rejäl vårvärme med bra mycket mera än 10 plusgrader. Vi hade planerat in en liten avstickare till OK macken i Sura för ett fikastopp och det passade perfekt, fika fanns och tvätthallen funkade bra för klädbyte och byte till "sommardäck" (=Fellcross, ingen metalldubb).

Dags för shorts, tunntröja och "sommardäck"    Foto: Niklas

...och lite fika efter servicebesöket!

När vi kom ut på leden igen söder om Sura, på väg mot Hallsta, så var det rena njutningen. Barmark, i varje fall nästan, strålande sol och underbar terräng.

Foto: Kerstin

Foto: Kerstin

Man blir törstig i värmen, "mormor" fixar friskt vatten 

Lite snö fanns det trots allt kvar här också

Foto: Niklas

Runda stockar, med alger, is och hinder på tvären,
lite utmanade bro när man har sommardäcken på
Foto: Niklas

Den andra dagen blev nästan precis lika lång som den första, 50 km närmare bestämt. Den effektiva löptiden blev trots det en timma kortare nu när det var vårlöpning istället för snöpulsning. En riktigt bra träningshelg på vägen mot Dragons Back, 10 mil i skogen med betydlig mera utmaningar än vi normalt kan få till i våra trakter och dessutom med härliga variationer i löpningen, inte ett steg var det andra likt skulle man kunna säga. Niklas har fixat till en snygg karta över vår tur genom skogarna, den får avsluta storyn för den här gången, nästa helg blir det ett helt annat äventyr, garanterat snö- och isfritt och inget behov av karta.

Äntligen Mars

Visserligen var det betydligt mera vårkänslor för 2 veckor sedan, men vintern börjar tappa greppet och äntligen har det blivit Mars, nu är det nära våren på riktigt. Nu känns det också att jag är tillbaka helt och hållet i träningen efter skadan. Visserligen har det inte blivit några riktiga långpass ännu, men en rejäl grund med många löppass i skogen och på småstigarna som nu smält fram ur snön. Har också kört mycket mera allmän styrka med 3 pass den sensate veckan, två cirkelfys och ett HIT pass, både HIT-passet och ena cirkelfysen dessutom som dubbelpass med löpning samma dag. 75 och 65 km löpning har det blivit dessa två veckor, lite i underkant mot vad det brukar bli, men eftersom det mesta är i skogen och en del närmast som lite klättring så känns det helt OK.

I går blev det också en bra avrundning på dessa två "grundträningsveckor". Lockade ut den nyblivne Västeråsaren Niklas på lite sightseeing på de fina trailstigar som faktiskt finns precis i stans utkanter. Det blev ett pass på drygt 26 km, det längsta passet sedan Sandsjöbacka i mitten på Januari, och det dessutom nästan helt och hållet på tekniska små stigar. Kände inget alls efter skadan så nu är det dags att släppa efter på begränsningarna.

Lite bilder från de de två veckor som gått, det syns att vinterm trots allt släpper sitt grepp.

Lunchpass den 18 feb, kanske liiiiiite mycket is för odubbad löpning här

Årets första "bad" på morgonpasset den 20 februari. Sprang i spårkanten,
isen brast och jag hamnade raklång i den 2 dm djupa "vaken"

21 februari, det går att köra lite bergsträning i Västerås också

Mitt i barkmarskrunden den 28 februari forcerar vi Västerås "svarta glaciär"
Foto: Niklas Holmström

De närmaste dagarna blir det lite lugnare löpning, men orsaken till det är att nästa helg är det dags för en rejäl träningshelg på vägen mot Dragons Back Race, då skall vi springa Bruksleden från Fagersta till Västerås med övernattning i Ulvsbomuren, ett litet Bed & Breakfast mitt ute i de Västmanländska skogarna. Det blir ungefär 10 mil genom skogarna på 2 dagar, hur mycket snö, is och vatten det är att forcera får vi se, men  det är bara att gå på Shane Ohly's råd...."you better come prepared from long days in the hills"!

En vecka senare är det dags för en helt annan utmaning, garanterat utan snö, is och blöta myrar, men troligen betydligt slitsammare. Det finns en tävlingsgren inom bergslöpningen som kallas "vertical kilometer", det innebär att man springer 1000 höjdmeter uppåt på en sträcka av max 5 km. Nu finns det inte så mycket backar i Västerås som duger till detta, men en kreativ idé har kläckts. För några år sedan sprang man upp i skrapan i ett "lopp" under sommarens festival. OK, om vi gör detta 15 ggr så blir det drygt 1000 vertikala meter, enkelt eller hur? Bara att "springa" 25 våningar upp...15 ggr, så är det klart, bara 375 våningar upp och 6600 trappsteg lär det bli.

Platsen för Västerås Vertical Kilometer den 14 mars