Nedräkningen fortsätter

Nu är det inte ens en månad kvar till start i Dragons Back Race. Om precis en månad är vi mitt ute i Wales någonstans efter att förhoppningsvis ha klarat av 3 av de 5 dagsetapperna. Träningen fungerar fortsatt bra och nästan alla prylar är införskaffade, men ju mer starten närmar sig ju mer funderar man på om det är något mer man kunde gjort eller planerat.

Den senaste veckan har jag kört några pass med lite mera fart, inte för att det blir högfartslöpning i Wales precis, men när benen vant sig vid lite fart så känns det så mycket lättare när man håller normal crusing fart, jag fick detta bekräftat redan i dag.

I går hade jag planerat ett lite tempopass på VLK träningen istället för en vanlig långlördag, alla skulle få chansen att köra 10 km i tänkt tävlingsfart inför Stockholms maran nästa helg. Jag tog det lite lugnare än sub 3 löparna men snittade ändå mina 10 km i 4.27 tempo, med lite extra uppvärmning och nedjogg blev det ett bra 20 km pass som grund inför dagens långpass.

Så till beviset på teorin om nyttan med fartträning. I dag avslutade jag helgen med ett långpass  på 33 km runt stans västra halva, hälften på stig och Bruksleden och hälften på asfalt eftersom det inte finns mycket nog skog runt stan. Efter veckans fartpass kändes det mycket lätt och ledigt att hålla runt 5.30 tempo där det inte var för tekniska stigar eller knöliga ängar. Det var ett helt perfekt väder med lagom temp och sol. Nu är det också i stort sett torrt överallt, men tyvärr har både myggen och fästingarna vaknat så sommaren är väl här kanske. Lite bilder från Bruksleden i Västerås utkanter.

Visserligen är det 4 veckor till start men det är mycket annat i kalendern innan dess så redan nu i helgen började jag med lite praktiska förberedelser. Många portioner energi behövs det till 5 dagar och 300 km i bergen.

Det är som sagt mycket i kalendern, nästa helg är den fulltecknad i löpningens tecken. På lördag blir det premiär för mig i Stockholm, OK jag har visserligen sprungit maran där 10 gånger på raken (2004 till 2013) men jag har aldrig varit publik och support förut. Det skall jag vara nu när Sandra skall göra sin andra start, med målsättningen att få ett bättre lopp än hon hade i "iskylan" 2012. På söndag drar sedan jag och Henrik upp i Bergslagsskogarna för att göra ett genrep inför Dragons Back på Malingsbo-Kloten rundan. Det blir den sista "Long Day in the Hills" innan start, sedan börjar lite lagom nedtrappning under 3 veckor.

50 dagar kvar till start

I går var det 50 dagar kvar till start i Dragons Back Race, nu börjar det kännas riktigt nära och det är hög tid att börja finslipa formen och packlistan. Den senaste veckan passade jag på att göra lite av både och...

Omväxlande väder senaste veckan

Det har varit tyst på bloggen sedan påsk, mest eftersom det inte hänt så mycket på löparfronten under dessa veckor, men trots att det har varit en del annat på agendan så har träningen flutit på bra i stort sett enligt plan. Visserligen har jag ingen hårt hållen och nedskriven plan, man har ju hållit på att springa några år nu, även riktigt långt, så det funkar oftast bra med en grov plan mentalt som man sedan får anpassa lite efter omständigheterna och annat.

Nu tillbaka till den sensate veckan. Den mentala planen tyckte att nu var det dags för en vecka med mycket höjdmeter. Att få till mycket höjdmeter i Västerås utan längre resor kräver lite fantasi om man vill ha variation och det går faktiskt. Jag har ju klarat av både UTMB och en del andra bergslopp med nästan enbart Västerås "höjder" i benen. Den här veckan fick jag ihop sammanlagt 3000 höjdmeter på 4 helt olika pass. Två olika löppass i Rocklundaskogen med mycket backar gav 500 hm vardera, en lång non-stop backe på löpband gav 1000 hm på maxlutningen 15% och så en avslutning igår med 25 backintervaller á 40 m som då också gav 1000 hm ute i "verkligheten". Det enda som saknas här är de riktigt långa kontinuerliga backarna ute i verkligheten, men man få ta det man har. Trots mycket höjdmeter blev det dessutom ett långpass med fart, ett kort distanspass och ett cirkelfyspass under veckan. En bra träningsvecka och det känns helt OK inför nästa.

Finslipandet av packlistan innebar lite kompletterande shopping i butik och på nätet av en del sakar som behöver kompletteras. Efter GL3D och KEX förra året har jag hunnit skaffa och prova det mesta, men några kompletteringar behövs alltid. Lite recentiorer kommer så småningom när jag hunnit få saker levererade och testade.

Lite av veckans shopping - Salomon S-Lab Sense3 Ultra Soft Ground

Väntar också med spänning på rapport från Wales och England där Kerstin och Niklas ägnat senaste veckan åt lite provlöpning i bergen inför Dragons Back och en start i årets GL3D. Det är inte mycket rapporter ännu västerifrån, mer än att vädret varit riktigt Brittiskt med allt från strålande sol till dimma, regn och snö. Vi får väl se hur mycket det hinner tina upp på 50 dagar.

En påskhelg och två leder

Det blev en påskdubbel med totalt 7 mil på vandringsleder i helgen, på två totalt olika leder i två väldigt olika delar av landet.

Södra Vätterleden

Vi skulle "hem" till Taberg och hälsa på släkten under en del av påsken och när jag är på min gamla hemmaplan blir det alltid något eller några pass upp och ned på berget och i alla raviner som finns in mot stan. I år när det är långa bergsutmaningar på gång i Wales behövs det så mycket "long days in the hills" som möjligt, då gällde det att passa på och få lite mera "hills" än några vändor upp på berget i Taberg. Hade spanat in lite olika vandringsleder runt Jönköping och kommit fram till att en del av Södra Vätterleden  var ett bra allternativ, mycket höjdmeter och lättillgängligt även för ett tidigt morgonpass. Det gäller ju att hinna ut tidigt så man hinner vara lite med släkten när man är på besök.

Sagt och gjort, på påskafton smög jag upp kl 05, käkade frukost och knallade bort till första bussen in mot stan 06.20. Gråkallt och med 2 minusgrader ute så tidigt på påskafton så såg man inte några andra själar, fick bussen för mig själv halva sträckan till stan innan det klev på två till. Byte av buss i Jönköping och på nästa buss mot Huskvarna var det bara ett gäng som var på väg hem från efterfesten. Folk har lite olika dygnsrytm så att säga.

Framme i Huskvarna efter en knapp timmas bussresande var det bara ett ge sig ut på leden som börjar med en 200 meter stigning upp på Bondberget. Kändes till en början riktigt kallt med en isande nordan från Vättern, men i backarna fick man snabbt upp värmen. Efter Bondberget fortsätter leden upp och ned för sluttningar och raviner söder om stan, korsar till slut Tabergsdalen i Norrahammar och kommer upp på mon en kort bit innan sista rycket upp och ned på berget i Taberg. På de 31 km jag sprang blev det ca 1000 höjdmeter totalt, mycket höjd alltså, men inte så mycket teknisk stig, det är mestadels ganska lättlöpta stigar på denna del av leden.

Vädret var lika omväxlande som kuperingen, allt från en snöby som svepte in från Vättern till strålande sol mot slutet av passet. Lite bilder från en omväxlande, kuperad men ändå lättlöpt led.

Öde och kall gryning i väntan på bussen i Taberg

Lite ljusare men lika öde och kallt på Esplanaden i Huskvarna

Jönköping från ovan, i varje fall från sluttningen på Bondberget

Fina lövskogar på sluttningarna söder om Jönköping

Aprilväder!

Inte bara lättlöpta stigar, här var det lite vresigt en bit

Lite nostalgi: Jönköpings OK's gamla klubbstuga som naturen återtar efter
att dom flyttat vidare. Här tillbringade jag massor av tid
 mellan 15 och 21, innan flytten till Västerås.

Slutmålet, berget i Taberg inom synhåll till slut

På väg upp på berget och långt därborta vid Huskvarna och Vättern startade jag

Framme på berget efter 3 mil

Bruksleden

Vi åkte hem till Västerås igen på påskdagen och det blev ett tillfälle till ett litet långpass på Bruksleden också på annandagen. Om passet på Vätterleden var planerat långt innan så blev detta raka motsatsen, beslut kvällen innan när jag fick chansen med lift ut till Sura. Det blev en dag med kanonfint väder för ett löppass och kanonfina 17 km på etapp 8, 7 och början av 2'an, sen kom jag till Bruksledens sämsta del med hyggen och blockterräng under 15 km in mot Västerås.

En total kontrast till led jämfört med i Jönköping, i princip helt flackt jämförelsevis, men istället extremt tekniska stigar, speciellt på de 15 svåra kilometrarna mot Västerås, där det blir träning både för vanliga ben och pannben. Det blev också ett riktigt rejält pass till slut för båda sorternas ben, det slutade på 40 km innan jag var hemma.

Drömterrängen på etapp 8

Rövallsmossen

Rövallskojan

Bonusdepåstopp med kaffe hos Marcus och Sofie vid Toftsjön

Inget att välja på, otrampad stig mot Västerås är det som gäller

Spången över Toftmossen, snart börjar den eländiga delen

0 meters vecka

Ja veckan som gått har inte bjudit på många meter löpning, inte en enda närmare bestämt. Besöket i Montreal veckan innan visade sig få konsekvenser. Jag kom hem på fredagen och redan på söndag morgon kändes det att något var på gång. En stark känsla i kroppen av att en förkylning var på gång så jag ställde in det planerade långpasset. Kändes ännu lite mer på måndagen och efter lunch cyklade jag hem, sen blev det hemmaplan resten av veckan. På tisdagen drog tempen upp till 39 grader och där skulle den stanna i 4 dagar visade det sig. Under torsdagen fick jag min misstanke bekräftad, det var influensa som jag lyckats springa i vägen för därborta, halva vårt kontor i Montreal hade tydligen insjuknat.

Nu i helgen har febern börjat släppa och sjukkänslan försvinna mer och mer även om det går sakta. Ett par dager till sen får man ge sig ut igen och känna hur benen bär hoppas jag.

Det är ju i dag bara 85 dagar kvar tills vi står där på startlinjen i Conwy Castle i Norra Wales. Då är det dags för Dragons Backs Race, den tuffaste löparutmaningen jag tagit mig ann hittills. 

Crib Goch - en av de troliga passagerna första dagen (Foto - från nätet)

Man kan börja bli lite smått stressad när det är bottennapp i träningsdagboken, det har inte alls blivit den grundträning som det var tänkt i vinter för att sen vara klar för "long days in the hills". Först ett 3 veckors skadeuppehåll i jan-feb och nu influensa med 1 veckas totalstopp och antagligen 1-2 veckor till innan kroppen återhämtat sig helt. Kollade bakåt i träningsdagboken på Jogg och konstaterade att jag inte sprungit så lite under årets 3 första månader något år sedan jag blev ultralöpare 2009. Snittet för dessa 3 månader är 86 mil, med en toppnotering på 103, i år har det bara blivit 68.

Nu är det nog inte så illa som det låter får man hoppas, den under många år uppbyggda uthålligheten, "hållbarheten", löptekniken och styrkan försvinner inte så snabbt. Än finns det tid att bygga vidare från denna grund. Den träning som jag kunnat få till har dessutom varit väldigt bra anpassad för att bygga inför Dragons Back, inte minns 10-mila-helgen på Bruksleden för 3 veckor sedan.

När man nu inte kunnat träna fysiskt så har det fått bli lite mentalt istället, titta på lite lämpliga filmer från brittiska berg, läsa lite brittiska traillöpartidningar och börja fundera mera seriöst på packningen. Packningen blir en utmaning i sig. Allt man behöver för 5 dagar i Wales berg skall rymmas i 2 st dry-bags. En på 59 liter, för sovsäck, liggunderlag, ombyten och vad man behöver i nattlägret och en på 22 liter som används som "drop-bag" ute på banan varje dag. Även om man inte behöver ha med eget tält och mat till lägren så lär det bli en del val att göra innan allt har fått plats. Visserligen är det högsommar, men i Wales är det definitivt ingen vädergaranti, man lär vara utrustad även för en vecka i non-stop regn. 

Mont-Royal

Tillbaka till vintern blev det den här veckan och då menar jag inte den lilla vinterknäppen som slog till här hemma i natt utan tillbaka till en riktig vinter. Jag var på jobbresa till Montreal och som vanligt var skor och kläder med för lite löpning. Hade kollat in väderprognosen så hela vinterkittet var med, för löpning i både snö och kyla, alldeles för mycket grejer för handbagaget och detta höll på att ställa till det lite. Resväskan kom inte fram på bagagebandet i Montreal, den dök inte upp förrän framåt 6 på morgon så jag höll på att helt missa det första morgonpasset, synd när man ändå vaknar jet-laggad kl 3 på morgon.

Vinterkänslan infann sig redan på vägen över Atlanten när vi passerade Grönland i riktigt fint väder, det kändes som man var riktigt nära isvidderna trots att vi passerade på 11.000 meters höjd.

Passerar in över Grönlands östkust

Arsuk glaciären på sydvästra Grönland ser ut att producera isberg

Solsken på västkusten!

Till slut var i varje fall både jag själv och väskan framme i Montreal och jag hann med ett litet kort morgonpass på Mont-Royal som ligger precis bredvid centrum, bara en dryg kilometer från hotellet. Det är här man springer i Montreal, alla som springer gör det, eller så promenerar man, åker skidor, cyklar eller vilken uteaktivitet du vill. Trots att det var massor av snö och kallt så var det alltid folk ute, t.o.m kl 05.30 med 17 minusgrader. Mont-Royal är som Central Park i New York men mycket mera kuperad med en högsta punkt 234 m.ö.h. eller ungefär 200 meter över stan. Den skapades t.o.m. ,för ca 140 år sedan, av Frederic Olmsted som också skapade Central Park.

Efter den korta morgonturen så hade jag som tur var fått koll på att det var "vinterdäck" som behövdes, det fick bli mina Spikecross på de kommande passen. Det var grått, rått och 0 gradigt när jag kom till Montreal men lagom till första kvällen började det klarna upp och temperaturen började falla. Jag tror den sjönk 10 grader medan jag var ute på en 15 kilometer lång runda i solnedgången, det blev lite kyligt mot slutet.

Downtown Montreal

Chalet du Mont-Royal

Utsikt över stan från Chalet

Chemin Olmsted nära toppen

Många trappsteg uppför branten från centrum till Chalet

Plötsligt kom det en kort men intensiv snöby

Sentier de l'Escarpment och Chemin Olmsted är två fina men helt olika löpsträckor på berget. "Stigen vid branten" går utmed branten med en fin utsikt över stan. Helt oplogad men vältrampad nu på vintern var det en riktigt kul och kuperad trailslinga. "Olmsteds väg" å andra sidan passar perfekt om man vill träna slakmota, promenadvägen slingrar sig med nästan konstant lutning under 5,5 km de ca 200 höjdmetrarna upp till toppen. Andra kvällen provade jag två olika vägar upp på berget, både trappvägen rakt upp från centrum och den slingrande Chemin Olmsted, slakmotan tog helt klart mer av energin.

Utsiktsplatsen framför Chalet

Fin vintertrail utmed Sentier d l'Escarpment

Sista dagen i Montreal med ett flyg hem på kvällen, då fick det bli ett tidigt morgonpass istället. Tidigt (05.30) upp på berget en sväng i snö och kyla (-17 grader), men inte var man själv ändå. Det var folk ute både på träningsrundor och promenader. -17 är väl inte riktigt vinter för en Montrealbo, det skall nog till 30 minusgrader för att kallas riktig vinter här.

Samtidigt som jag fick lite bonusvinter i Montreal lär vårsolen ha flödat här hemma med 12 plusgarder i flera dagar, känns ju kul när man kommer hem igen och snön faller och kylan sätter in igen även här hemma.