SUM

Vilken fin dag det blev i går. Visserligen fick man pallra sig upp tidigt för att hinna äta frukost, packa ihop det sista och cykla ned till stationen lagom till 06.52 tåget. Vädret var klart och fint, som omväxling, men det var lite lätt frostkallt.
Den här gången behövde jag inte åka själv till SUM, vi blev 6 VLK'are på tåget, Per, David, Tim, Tim, Daniel och jag. Vi kom fram til Björkhagen med de första löparna och hämtade ut nr-lapparna, sen var det bara att byta om och ta det lugnt en knapp timma fram till start.

Jag valde att köra med Salomon ryggan, framförallt för att få så mycket vana som möjligt att springa med den. Naturligtvis blev det långt ifrån full packningen, men det var bra att kunna ha jackan på till starten och sen ta av den strax före. Temperaturen höll sig fortfarande bara precis över 0'an, det skulle dröja en stund till innan solen värmt upp några grader till.

Bjuder på lite bilder från före start, sen blev det inga fler tagna. Det är synd egentligen när det är en så fin bana, speciellt de 2 första milen är helt fantastiska.

Jag hade ingen speciell plan eller något mål med loppet i år, skulle ta det mest som ett bra träningspass, möjligen kunde man ju försöka slå tiden jag hade för 2 år sedan, 4.36 blev det då. Det kändes riktigt bra under de första lättsprungna kilometrarna och det fortsatta gå lätt när vi svängde in på själva leden.


Det är alltid lika kul att träffa gamla och nya bekanta före, under och efter loppet, alltid finns det något att prata om. Under första halvan av loppet är det alltid någon i närheten som håller ungefär samma tempo och då blir det en hel del prat, sen blir det glesare och glesare ju längre man kommer.


Rötter, stenar och berghällar var naturligtvis samma som för 2 år sedan men det blev lite extra utmaningen i år med all lera efter höstens regnande. När jag kom ut på vägarna efter dryga 2 mil kändes det fortsatt bra. När asfalten tog slut och det var dags att spring upp mot Tyresta by hade benen precis som förra gången stelnat till efter en mil med väglöpning, men denna gång gick det bättre, benen hann mjukas upp och började fungera skapligt igen innan jag passerat byn och det var dags för en halvmil med den värsta sträckan på leden.

När jag passerade Tyresta hade jag en tanke att det kanske skulle gå med sub 4.30, även om jag visste vad som väntade i skogen. Benen hade mjukats upp som sagt så det gick att springa trots stenar och rötter, men det var extremt lerigt och halt på många ställen så farten blev inte hög. När jag äntligen kom ut på mera lättsprunga spår mot slutet var chansen till sub 4.30 borta. Funderade att det kanske skulle bli ett SUM-pers, men jag mindes inte då om jag hade lite över eller lite under 4.40 för 2 år sedan.

Från 42 km fram till de sista backarna såg jag inga andra löpare, det dämpade säkert farten lite, men i backarna runt sjön vid Rudan fick jag en löpare inom synhåll och närmade mig. Planerade att närma mig lagom för ett ryck i sista backen. Precis innan sista var där en löpare till så med rycket kom jag förbi 2 stycken, sen tog jag det lite för lugnt och höll på att bli omsprungen precis före mål, men det löste sig med en liten spurt. Det blev 4.40 till slut, 4 minuter sämre än för 2 år sedan, men med tanke på leran var det nog ett lite bättre resultat.

Efter dusch och macka tog vi pendeln in till centralen, där hann vi med ett återbesök på O Leary's innan tåget gick hem till Västerås. Jag och Per börjar visst bli stamisar där efter alla Stockholmslöpningar.

En riktigt bra dag och ett perfekt arrangerat lopp, tack till all ni som fixade det.

Till Stockholm igen...

....men den här lördagen tänkte vi ta tåget. Redan 06.52 från Västerås för att ha lite marginal mot SJ's tidshållning.

Nu är det nämligen på nytt dags för start i SUM (Sörmland Ultra Marathon). 50 km traillopp på en riktigt fin bana utmed Sörmlandsleden. Start utanför Nacka och mål vid Rudan utanför Handen, båda ändarna är perfekt lättillgängliga med T-bana och pendel.

Början på banan är den finaste,  "vildmark" mitt i storstan !

Jag sprang loppet för 2 år sedan i perfekt höstväder, den gången var jag själv från VLK, nu blir vi nog 6 st, skall bli kul. Hur det var den gången kan ni läsa om här.  Hur det blir nu, återkommer jag till.

Bergspasset

Nu har det varit träning utan så mycket trail och berg de senaste 2 månaderna efter Trail Ticino, börjar vara dags att komma igång i "bergen" igen. Visserligen lär det inte vara så mycket berg inne på Bislett i december men det det skadar inte att underhålla och bygga på styrkan för att ha en ännu bättre grund inför nästa år  med UTMB. Igår blev det dessutom vilodag istället för långlördag så då vara det upplagt för ett längre pass idag, när det dessutom är bästa tänkbara höstväder så går det att hålla på länge.

Det fick bli mitt specialdesignade bergspass i Rocklundaskogen, en kombination av MTB-spåret, Davids backrunda och omvända backintervaller. 2 varv ger 25 km och 1000 höjdmeter. Körde med stavar också, det kändes lite i armarna efter 2 månaders uppehåll, trots mycket cirkelfys.

Nu skall jag försöka få till minst ett bergspass per månad under vintern, för att det skall duga som bergpass skall det vara minst 1000 höjdmeter, får väl passa på när jag är på mer kuperade platser för att få lite variation.

Publik i dag

Sandra och kompisen Tea skulle på Tjurruset idag, som omväxling passade jag på att vara publik när jag skulle skjutsa dom dit. Inte så ofta man är publik på en löpartävling, men det var en kul omväxling. Ovanligt publikvänlig löpratävling som det var och dessutom kanonfint höstväder. Det började med säsongens första frostmorgon, men sen strålade solen hela dagen.

Rena och fina före start

När tjejerna gjorts sig klara för start gick jag bort i skogen till det som var utsatt som brant backe på kartan, den kom efter en dryg kilometer av banan. Mitt i skogen dök den branta backen upp, det visade sig vara en väl dold liten slalombacke, bara att knalla upp till toppen, perfekt publikplats med 360 graders vy runt skogarna norr om Stockholm, man såg ända bort till Globen.

När Sandra och Tea passerat toppen var det bara att knalla nedför backen igen och vänta vid nästa publikmagnet, precis nedanför. Vid 9 km var det dags för diket, 500 meter dikeslöpning. Blött, skitigt och alla tyckte det var skitkul.

Snabbt tillbaka till målet för att hinna med målgången också. Som tur var skulle tjejerna springa i dike en stor del av vägen så när man gick motionsspåret raka vägen tillbaka var det inga problem att hinna fram i tid.

Lite skitigare nu, men kul var det tydligen

Västerås-Stockholm

Till slut blev den av, turen jag funderat på i ett par år. Inte som jag tänkte förut som ett ensamt "all night run" utan så mycket bättre, i sällskap med ett gäng andra "galningar". Nu kommer ett ganska långt blogginlägg, men det händer mycket på ett extra långt långpass. Strax för midnatt i fredags kväll samlades vi på Västerås C, vi var 6 stycken som skulle starta här, 4 från stan och 2 som tagit tåget hit från Stockholm.

Jag, Johan, Adam, Tim, Per och Robert klara för start.

Precis när vi skulle ge oss iväg dök Hasse upp som en 7:e deltagare. Samtidigt startade Bernt och Marcus från Stockholms C för att möta oss på halva vägen ungefär. Vi blev alltså 9 totalt som sprang genom natten i månskenet, det hade ju slutat regna lagom till denna natt och klarnat upp. I början sprang vi på cykelbanor ut från stan, sedan tog vi gamla E18 österut. Det var inte mycket trafik där och det var ingen större risk at råka ut för fartdårar, alla saktade in rejält och några nästan stannade, antagligen undrade man vad det var frågan om när det kom en flock pannlampor och reflexvästar mitt i natten.

Efter en halvmara ungefär passerade vi Sagån och kom in i Uppland, i ån var det rena vårfloden efter allt regnande, den var minst 3 gånger bredare än normalt. Vi gjorde ett kort stopp i Hummelsta för att ringa och väcka Jonas och beställa lite frukost, sen hittade Hasse en ny växel och drog upp tempot in mot Enköping. Snittfarten på första etappens 3,5 mil blev strax under 6 min/km.

Enköping, nu blev det fartbegränsning!

Inte förrän vi kom in till stan och fick börja orientera genom centrum och ut till Jonas blev det lite lugnare igen. Passerade centrum där dom sista kroggästerna var på väg hem eller satt i rännstenen med huvudet i händerna. Jag tror vi mådde bättre och hade roligare just då ;-)
När vi kom hem till Jonas var värsta frukostbuffén uppdukad, vilket lyft jämfört med det planerade McDonadsstoppet. Stort TACK till Jonas!

Efter en dryg halvtimmas skön paus med mycket ätande blev det dags att ta sig an andra etappen. Nu var det helt andra underlag som gällde, små grusvägar och skogsvägar nästan hela vägen fram till Bålsta. Vi skulle passera Ekolsundsviken på den gamla nedlagda banvallen, det är enda passagen om man inte skall riktigt långt norrut. Tyvärr finns det ingen väg fram dit söder om motorvägen så man får leta sig fram på små skogsvägar norr om den. Hade ingen bra karta här, utan bara en utskriven satellitbild med mycket vaga spår av skogsvägarna. Gjorde naturligtvis ett högervägval för tidigt och till slut stod vi på en vändplan vid motorvägen. "Återvändsgränd", vad göra?

Vi ville inte springa 4-5 km extra genom att vända tillbaka, det går säkert bra att klättra över ett viltstängsel om man gör det vid stolpen och på motorvägen var det ju nästan ingen trafik före klockan 6 en lördagsmorgon.

Vi kom över, sprang ett par kilometer på motorvägskanten och kom till slut ned vid rätt tunnel, efter att först ha klättrat ned vid en tunnel för tidigt. Äventyret slutade bra, det blev varken omväg eller genväg och vi kom ned till Ekolsundviken precis när gryningen kommit så långt så vi kunde släcka lamporna.

Robert och Adam på den gamla banvallen över Ekolsundsviken

Ringde till Bernt och kollade läget, dom var nu på väg in i Bålsta så vi skulle mötas strax väster om Bålsta. När vi möttes hade vi sprungit exakt samma sträcka från var sitt håll, men mötet blev lite bortom mitten eftersom Bernt och Marcus lyckats springa vilse 1 mil inne i Stockholm, Stockholmare som dom är :)  Det blev nytt matstopp i Bålsta, på Shellmacken uppe vid E18, nu hade världen börjat vakna till liv. Precis när vi kommit in välde alla andra morgonpigga in för en snabbfrukost, det var jägare, golfspelare, mm...

I Bålsta valde 4 att kliva av. Tim hade t.ex. redan satt nytt distanspers med god marginal, man måste ju ha möjligheten kvar att kunna öka lite till en annan gång. Tredje etappen blev på nytt mestadels att springa utmed gamla E18, långa sega raksträckor på öppna fält fram till Bro och Kungsängen. På vägen kom vi in i ett det tredje länet för dagen, inte varje gång man springer i 3 län på samma pass.

Efter Kungsängen blev det lite roligare terräng när vägen gick kuperat och krokigt över bergen vid Stäket. Nu kom det också plötsligt en liten regnskur, vad var nu detta, det skulle ju inte börja regna förrän efter kl 14 och nu var klockan bara 11, var regnet i fatt oss nu och skulle det regna resten av dagen? Nej, som tur var slutade det lika fort igen, det blåste visserligen lite motvindar men inget regn. Sista biten in mot Jakobsberg gick på fina cykelstigar men nu var benen riktigt tunga och kilometrarna kändes riktigt långa innan vi kom fram till stationen i Jakan.

Johan och Per utmed Mälaren vid Ulvsättra

Johan som hade fått problem med foten och Adam tog pendeln hem härifrån, men jag, Per och Bernt gick upp i centrum för att leta på lite mat. Vi hittade ett trångt litet Burger King och slog oss ned. Svettiga, lite skitiga, löparryggor och annat konstigt, vi luktade säkert inte nyduschade heller, men Stockholmarna verkar vana vid udda typer, det var inte några som ens stirrade på oss.

Dags för lite fotvård på Burger King

Har man tänkt i flera år att springa till Stockholm och nu kommit 9 mil med bara 2 kvar var det naturligtvis inte läge att kliva av. Hela vägen skulle vi om vi så skulle gå. Det var riktigt stela och stapplande steg i början, men efter ett tag var man igång igen. Gångpauserna kom visserligen ganska ofta men det gick att springa. Ner mot Brommaplan kom jag in i andra andningen, eller var det 102:a, det gick plötsligt riktigt lätt att springa så jag körde på fram till sista kortstoppet vid Brommaplan. Efter lite kaffe och glass på McDonalds var det dags att köra raka vägen in till centralen, över Tranebergsbron och utmed Norr Mälarstrand.

Strax före kl 16 var vi framme, dunkade handen i väggen på centralen och gjorde high five med varandra, sen blev det fotografering inför undrande tågresenärer.

Det gick, vi var framme i Stockholm. Totalt med alla matstopp tog det 16 h, men den effektiva löptiden stannade på precis 13 h. Det blev 116,8 km och det märkliga var att Bernt som sprang Stockholm-Bålsta ToR hade sprungit exakt lika långt, det skilde bara 10 meter på våra GPS'er.

Vi sa tack och hej då till Bernt som skulle varva ned genom att gå hem till Söder. Per och jag gick in på centralen för att sätta på oss lite torra kläder, där inne nästan krockade vi med de första VLK'arna på väg hem från Lidingöloppet, märkligt sammanträffande. När vi fått på oss lite torrt var det dags för ett ovanligt välförtjänt glas innan vi tog tåget hem igen.

I dag (söndag) blev det bara en promenad istället för löppass för min del, men snart är man på gång igen. Det är ju bara 2 veckor kvar till en ny Stockholmsutflykt för SUM och Bernt och Johan skall köra ultra igen redan nästa helg i Holaveden, med tuff klättring uppför Grännaberget de första kilometrarna.

Månskensnatt

Nu är det bara 4 timmar kvar sen sticker vi iväg mot Stockholm i månskenet. Ja, det är faktiskt månsken, nästan fullmåne, efter en veckas mer eller mindre konstant regnande så har det plötsligt blivit en lucka i molnen. Det ser ut som att vi kommer hinna till Stockholm lagom innan regnet är i fatt oss igen. Äntligen lite tur med vädret det här året.

Vi blir troligen 6 som springer från Västerås, nu har det dessutom tillkommit minst 3 som springer från Stockholm också. Det blir start vid midnatt vid Stockholms C också, så möts vi någonstans kring Bålsta.

Hur det går för oss hoppas jag ni kommer kunna se på min Facebook sida, det finns ju fortfarande chansen att haka på mot slutet in mot Stockholm.

11,5 mil till Stockholm

För ett par år sedan fick jag en tanke att det skulle vara kul att göra ett riktigt ultrapass och springa till Stockholm. Det blir visserligen många långpass och ultrapass i och runt stan, och under vintern gör vi Train & Run utflykter med VLK med tåget till grannstäderna och springer hem, men det är "bara" träningspass inte riktiga äventyr och det finns få ställen att ta ett mat eller fikastopp på. En helt annan sak att springa riktigt långt, genom flera städer och in genom Stockholms förorter non-stop.

Jag hade tänkt att bara göra det någon gång när det passade, men det har inte riktigt blivit av. Insåg för några veckor sedan att eftersom jag inte tänkte springa Lidingöloppet i år var det en perfekt helg, dags att göra slag i saken alltså.

Det blir ca 11,5 mil från Västerås C till Stockholms C, med mat och fikastopp kommer det ta en stund så för att hinna med något vettigt tåg hem blir det start riktigt tidigt. Lika gärna som att starta vid 2 eller 3 på natten kan man ju starta vid midnatt, bara för att! Då blir det också bra anslutning för dom som vill komma med tåg från Stockholm och springa hem.

Funderade att det kanske är fler som är galna nog, som kanske vill haka på. Pratade med Per och Kerstin, efter det var vi tre. Startade en forum-tråd på Jogg och senare en på Funbeat, i dagsläget är vi 8 som tänker springa hela sträckan, plus några som springer med oss delar av den.

Lite före midnatt på fredag kväll träffas vi på Västerås C, sen sticker vi iväg mot Stockholm och möter gryningen. Det blir längre matstopp i Enköping, Bålsta och Jakobsberg plus säkerligen ett och annat fikastopp när vi känner ett behov. Förhoppningsvis kommer det lite rapporter på Facebook efter vägen, då blir det också lättare att möta upp för dom som hakar på senare.

Just nu ser väderprognosen perfekt ut, lite moln så det inte blir en så kall natt, i princip inget regn och lätt medvind, men en varning.... Väderprognoser kan ändras och med tanke på min väderotur i år vet man aldrig. Skall vädret matcha TEC, Stockholms Maran eller Train Ticino så är det bäst att vara förberedd.