Björnön all in

Nu har det blivit dags att bojkotta asfaltlöpning ett tag. Foten som jag stukade i Thailand återhämtade sig snabbt och det gick att springa fullt ut efter en veckas vila ungefär, men men, i början av den här veckan kom ett bakslag. Efter ett dubbelpass med cirkelfys och HIT på F&S förra torsdagen som stressade foten, målning av Sofies lägenhet i helgen med mycket klättrande på trappstege och sen ett 20 km asfaltspass i måndags med mjuka skor så var det riktigt illa i tisdags. Varje steg som belastade foten gjorde ont.

Det blev lite bättre så i torsdags kväll testade jag med ett lugnt pass lätt snöpulsning med stadiga Spikcross på fötterna, det funkade perfekt, kändes nästan bättre efteråt. Blev ett nytt lite längre och lite snabbare morgonpass på fredagen och det gick lika bra, på dagen i går kändes i stort sett inget i foten. Det blev ett beslut taget för de närmaste veckorna, ingen CF som stressar tålederna, ingen asfalt som "slår" hårt mot foten och inga mjuka skor som låter foten röra och böja sig för mycket. Nu blir det bara mjuka stigar i skogen och det passar ju bra, det är precis vad som behövs inför årets bergslopp.

I dag blev det därför ingen långlördag med VLK, stack istället ut till Björnön och körde ett "all in", ett varv på vart och ett av alla 5 spåren. Började med milen, där var det bara att klafsa fram i 5 cm blött snöslask hela vägen, perfekt underlag för mig i dagsläget. Sen kom 5'an och 2,5'an, och som vanligt på Björnön var 2,5'an plogad så det blev lite renare spår en bit. Efter dom "vanliga" spåren testade jag den lilla vandringsledan på 2 km som jag aldrig sprungit förut, den var riktigt fin i början men efter 1,5 km försvann plötsligt stigen, någon hade t.o.m. satt upp en liten skylt med frågan "vart tog stigen vägen"? 1 km rundan blev det sista spåret och med ett par hundra meter extra på slutet visade det sig att ett Björnön all in är lika med en tuff halvmara i kuperad terräng.

Under tiden jag var ute och sprang gjorde solen några tappra försök att ta sig igenom molnen, men det blev molnen som vann och det kom lite lätta regnstänk också. Våren är inte riktigt här än.

 

Sista pusselbiten på plats i årets planering

Det var inte helt självklart att hitta den biten och att sen få den på plats. 4 lopp var redan inbokade för året, Ursviks Ultra, GL3D, Kullamannen och Kiruna Extreme. Det som har saknats var en riktig bergsultra och helst då en som kan ge en ny lott till nästa lottning för Western States. Just det med Western Staes gör det inte lätt, det finns bara 14 lopp i Europa som räknas som kvallopp nu, det har minskats ned rejält. TEC är det enda loppet i norden och det ligger för nära i tiden för GL3D, sen faller 5 lopp i England bort, dom var fulltecknade redan när jag började kolla i december, och så faller 3 lopp bort i UTMB veckan med de svårigheter det är att få plats där. 2 kändes väl anonyma på nätet i december och 1 verkade ha omständlig anmälningsprocedur.

Återstod alltså bara 2 lopp och båda var lopp som jag redan sneglat på, X Alpine i Schweiz eller Lavaredo Ultra Trail i Italien. Eftersom båda är knappt 12 mil är är det satt en tidsgräns för WS kvalet, det räcker inte att fullfölja på loppets normala tidsgräns. X Alpine vore kul, men med dess extrema kupering känns WS tidsgränsen väl tuff så valet föll till slut på Lavaredo.

Sista helgen i juni blir det några dagar i Dolomiterna. Anmälan dit funkade nästan bra, den öppnade i fredags och med bara 800 platser och okänt tryck i anmälan var det lika bra att hänga på låset vid datorn. Det var det fler som gjorde, servern kraschade och det tog Italienarna hela dagen att få ordning i elektroniken men till slut hade jag en plats bokad. Riktigt sådan panik var det visst inte, jag såg på Facebook nu att det fortfarande finns det 50 platser kvar, nu efter en vecka, men dom lär nog försvinna snabbt. Om någon skulle bli sugen finns det ingen tid att förlora. Ser riktigt fint ut där.

Bilder från loppets hemsida

Löparnas ultimata utmaning

I går kväll fick jag ett tips på facebook i sista minuten om ett program på Kunskapskanalen, "Löparnas ultimata utmaning", det kunde ju vara intressant så det blev ett snabbt byte från OS studions ändlösa repriser på TV3 till Kunskapskanalen.

Vilket program!! Suveränt bra skildrat, inga "skönhetsfilter" pålagda utan rakt ned i den hårda verkligheten. Lyckades verkligen skildra alla fysiska och psykiska utmaningar, alla känslomässiga svängningar, helt enkelt lyckades man förmedla mycket av vad det innebär att springa en extrem ultra. Skildra hur extremt mycket människan kan klara av, långt bortom vad de flesta vågar drömma om, men också att det finns en gräns, bortom den är det ridå. Det gäller att i alla situationer kunna fatta rätt beslut trots alla svängningar.

Helt enkelt ett måste ses program för alla som är nyfikna på ultra eller som redan är fast i "begäret". Det ligger tillgängligt på UR till 9 augusti så det är bara att bänka sig framför datorn och drömma sig bort i 1,5 timma.

Sen får det väl stanna vid bara drömmar den här gången, startavgiften till vart och ett av de 3 varma loppen är 3600 dollar och till Antarktiskt 3 ggr så mycket. Totalt blir det nästan 23.000 dollar sen tillkommer resor, utrustning.....  Bara drömma den här gången alltså, det kostar ju inget.

Koh Chang

Sista stoppet på semestern, en vecka i solen i Thailand för att bara ta det lungt efter en vecka med mycket nya upplevelser och intryck i Vietnam. Vädret var OK i Vietnam trots att vi valde norra delen av landet, ungefär som svensk sommar fast utan regn men inte riktigt så varmt som man hoppas på och mest moln.

Nu har vi varit nästan en vecka i Thailand och det är som man kan vänta sig vid den här tiden på året, sol och 30 grader, varje dag. Det har blivit precis så lugna dagar som det var tänkt, t.o.m. lite för lugnt. Eftersom jag har svårt att bara ligga still hela dagarna hade jag tänkt trappa upp träningen igen efter ett par lugnare veckor, nu med lite rejälare morgonpass och lite oftare, men så har det inte riktigt blivit.

Det började bra med lite barfotolöpning på stranden redan när vi kom hit i fredags, sen blev det ett långpass på lördagen på den enda vägen som finns på ön, 22 km med stekande sol mot slutet. Så långt bra men sen var det stopp, i söndags mer eller mindre knäckte jag "ringtån" på vänsterfoten när jag gick på stranden, en halvt dold gammal stock, täckt av sand, låg i vägen. Resulterde i en helblå tå, haltande och ingen löpning på måndagen. I går testade jag ett morgonpass igen och det gick bra, t.o.m. på den kuperade delan av vägen, kände inte av tån i nedförsbackarna ens. Allt bra igen...eller?

Inte riktigt så, på eftermiddagen hoppade jag med i en beach volley match som spelas varje dag i solnedgången framför vår bungalow. Riktigt kul var det, ändå tills jag trampade foten riktigt hårt i en annans fot, kände hur det knakade till och det var vänsterfoten igen. Kändes OK efter det i går, men i dag har foten svulnat upp rejält. Inget känns trasigt men foten är rund så nu blir det nog vila några dagar.

Två smällar på 3 dagar på samma fot, tydligen farligt med semester, elller är det kanske meningen att man skall ta det lugnt och vila då?



Långlördag på Koh Chang

Gott om depåstopp utmed vägen

Lite mera kuperade vägar norrut på ön... 

...med fin utsikt mot vår bungalow på stranden

Hoi An

Flyttar man om bokstäverna i Hanoi lite blir det Hoi An., en liten och riktigt gammal stad ungefär på mitten av den långa Vietnamesiska kusten. Den ligger några kilometer in från havet vid en flodmynning och började redan på 1600-talet bli en handelsplats mellan öst och väst. En gång i tiden var det en av de störtsa i sydostasien. Det unika är att hela den gamla stadskärnan med alla flera hundra år gamla hus är kvar som den en gång byggdes, trots 100 år som fransk koloni, 20 år av krig, 20 år av stenhård kommunism och nu på slutet 15 år av "modernisering" med öppenhet mot världen har man lyckats bevara allt. Visserligen är allt nu fyllt med turistshoppar, skräddare, restauranger mm och stan är full av tursiter från hela världen, men trots detta känns mijön bevarad och mitt i alltihop pågår det lokala livet, inte minst på marknaden. Stan blev uppsatt på UNESCO´s världsarvslista 1999 och är helt klart ett måste om man reser runt i Vietnam.

Även på en ställe som detta måste man pröva löparskorna, men det är inte så mycket plats att springa på i stan så det blir i stället över risfälten och ut till stränderna vid kusten. Bara att leta sig fram på känsla utmed vägarna mellan risfält, bebyggelse och vattnet bakom sandbanken som stränderna ligger på.

Hoi  An by Night

Starka vindar och röd flagg, det är lite tidigt på säsongen här



Vattnen bakom kustremsan



Risfälten



Tillbaka i stan, svårframkomligt på marknaden



Hanoi running

Guideboken börjar sin beskrivning av Hanoi med texten "Hanoi provides a full-scale assult on the senses" och efter drygt 2 dagar i stan kan vi bara konstatera att det är en klockren beskrivning av Vietnams huvudstad här uppe i norr. Till en början går alla sinnen i läge overload.

Som alltid är ett av de bästa sätten att upptäcka nya platser att ta en mogontur i löparskorna för att se staden vakna. Här i Hanoi är det förståss svårt att riktigt se den vakna, istället väcks man klocken 6 av att alla stadens ljud är på gång igen, det spelar ingen roll att det är söndag, lilla matstället mitt emot har lagt ut en pressenbing på gatan och styckar kött, tuppen bredvid gal och myrstacken av tutande små motorcyklar har börjat strömma förbi. Går inte att sova, bättre att sätta på sig löparskorna och upptäcka.

Efter en dag en stan har man vant sig lite och har lite koll så man kan ge sig ut, man vågar gå tvärs över en 20 meter bred väg mitt i en svärm av motorcyklar, så länge man bara går i jämn fart går det bra. Man har lite koll på riktningarna och vågar ge sig ut lite längre bort.

I morse började rundan med att springa över Red River på Long Bien Bridge, en gammal stålbro från 1902 som fram till 1980 var enda passagen över Röda Floden. Under det "Amerikanska kriget" som Vietnamkriget kallas här var det en av de hårdast försvarde platsena i Vietnam pga sitt strategiska läge, men Amerikanerna lyckades inte, så bron står kvar än i dag. Nu är det bara några tåg, massor av motrorcyklar, lite cyklar och ett fåtal fotgängare som använder bron, att springa över den i morgondiset var upplevelselöpning för ALLA sinnen.

Solen börjar skingra diset och den nyare bron från 1980 skymtar fram

Några cykeltransporter finns det än mitt bland alla motorcyklar

Dags att vända tillbaka över bron, motsröms motorcyklarna

Tur att det fanns små betongplattor att springa på mellan vägbanan
och det låga broräcket, fredad zon från motorcykelsvärmar, men räcket var lågt',
fokas att inte snubbla eller se eventuellt trasiga plattor.

Matmarknad under  brofästet när man kom tillbaka,
nya intryck även för luktsinnet

Efter bron var det bara att fortsätta ned genom myllret i de gamla kvarteren för att komma ned till Hoan Kiem Lake, den lilla sjön mitt i stan som är en oas och en chans att vila alla sinnen, populärt bland turister men ännu mera bland lokalbefolkningen som passar på att ha lite morgon TaiChi och hjälper varandra med massaage.



Efter 10 km med alla sinnen på högvarv är man klar för en dusch, lite frukost och en ny dag i en stad med mycket upplevelser.

Train & Run rekord

I lördags blev det nytt rekord på VLK's Train & Run. Trots att det var den här vinterns första riktiga vinterdag blev vi totalt 18 st som gav oss ut på ett riktigt långt pass. Det var -7 grader och 1 dm nysnö i Sala på lördagsmorgonen men ändå var vi 13 som kom med tågen dit, 11 från Västerås och 2 från Borlänge.

Vi brukar alltid ha motvind på våra Train & Run men denna gång hade vi tur, det var en svag nordanvind som gjorde att vi fick medvind ända hem till Västerås.

I Ransta mötte vi 5 löpare till som klev av nästa tåg från Västerås, det blev ett kort stopp och sedan fortsatte vi söderut.

Det snöande lite lätt till och från hela dagen, men när vi närmade oss Hedensberg blev det riktigt tätt snöfall en stund.

Lite lätt moddigt på slutet när vi kom in mot stan men det är stärkande för vristerna. Efter en skön vinterdag och 47,5 km kom vi fram till Västerås C. Det var tänkt att bli 50 km men vi var inte direkt sugna på att runda av med 2,5 km  till, det blev lite fika istället innan vi tog oss hemåt på olika håll.