Dragon's Back Race - nu börjar träningen

YES, det lyckades!!
I tisdags kom det ett mail från Shane Ohly redan tidigt på dagen. Efter nästan ett års väntan var det klart, jag hade fått en plats till ett av de mest unika och tuffaste loppen i världen. Det blev en nervös väntan för de andra innan allt var klart och alla hade fått sitt mail, lite väl lång väntan för Tomas och Peter, men nu är allt klart vi är nu 7 svenskar som har knappa 9 månader på oss att bli klara för start. Den 22 juni kommer vi stå uppställda för start i Conwy Castle i norra Wales. Om det är lite pirrigt nu så är det inget mot vad det kommer vara då. The Guardian gjorde en liten fotoartikel från det förra loppet 2012, "Is the Dragon's Back Race the toughest mountain run ever?" Mäktiga vyer som väntar oss.

Dragon's Back Race 2012     Foto: The Guardian

Nu är det bara att lägga upp träningen inför detta. Jag är i dagsläget inte anmäld till några andra tävlingar innan dess, det kommer nog bli några men då bara som ett led i träningen för att få lite roligare rejäla ultrapass men inte något som orsakar avbrott i träningen för återhämtning.

Jag frågade Race Director Shane Ohly i somras om sannolikheten att jag skulle kunna få en plats. Baserat på resultatet i GL3D fick jag bl.a. följande till svar "you should be capable of having a dam good go at the Dragon's Back Race but you should definitely come prepared from very long days out on the hills".

Very long days out on the hills var det alltså. Västeråstrakten är ju inte direkt känd för sina "hills" så nu gäller det att smida planer för träningen. Lika bra att börja med lite "long days" på en gång när tillfälle ges så får man jaga "hills" vid andra tillfällen. I dag var ett tillfälle för lite "long day", jag sträckte ut VLK's långlördag till en heldag i lugnt tempo med några depåstopp, fick ihop 50 km på strax under 5 h löptid. Perfekt höstväder, lagom temperatur och vindstilla men tyvärr ingen sol. Kul att delvis springa i marker som jag faktiskt aldrig varit i trots att det bara är ett par mil utanför Västerås.

Sprang ut mot Gäddeholm med Marcus, Micke F, Tim B och Roger, när de andra vek av hemåt före Gäddeholm fortsatte jag dit. Framme i Gäddeholm var det en halvtimma kvar tills fiket skulle öppna men det gick bra ändå. Tjejen som börjat ställa iordning hade redan kaffet klart och hon hade själv sprungit dit ut från stan och skulle springa hem också efter jobbet så hon förstod behovet med ett depåstopp och tyckte inte det var märkligt att någon kom springande.

Fika och koll av kartan vid Gäddeholm

Riktigt fin höst

Efter ett litet fikastopp fortsatte jag i för mig helt orörda marker till Fröholmen och en liten stig över till Harkie och vidare till Frösåker. Fin grusväg ned till Fröholmen och riktigt fin stig genom skogen men på andra sidan var det asfalt på vägen. Stannade på golfklubben och käkade en rejäl och riktigt prisvärd lunch. Här var det däremot lite mera unikt att det kom löpare från stan, men servisen var perfekt :)

Lagom liten skogsstig efter Fröholmen

Mälaren vid Harkie, solen kommer inte riktigt igenom

Frösåker Golfklubb

Riktigt prisvärd lunch för en ultralöpare på golfklubben

Lunchstoppet kom efter ca 25 km, precis halva vägen av de planerade 50. Efter god mat och en knapp timmas paus var det bara att fortsätta förbi Kärrsta till Irsta och vidare till Anundshög. Hela denna sträcka var det asfalt så inte lika fin löpning. I Irsta tog jag ett nytt kort fikastopp på Statoil macken.

Slingrande väg vid Kusta

Hill ....size XXXS ?   Blev i varje fall en "bestigning" efter precis 40 km

Efter Anundshög blev det skogsstigar igen utmed Badelundaåsen fram till Malma innan de sista kilometrarna asfalt över Finnslätten och hem till Gryta tog vid. En bra dag med 50 nyttiga kilometer i benen. Blev en hyfsat "long day" även om det inte blev så mycket "hills", hills får vi återkomma till. Nu är jag i varje fall på gång och på väg mot Wales och....

I morgon avgörs det...

Ja i morgon avgörs det om ribban får ligga kvar däruppe på den nya nivån jag prövat att lägga den på. I morgon avgörs det vilka de lyckliga? är som får en startplats i det legendariska Dragons Back Race.

Ett av det mest legendariska loppen som finns, det har bara arrangerats 2 gånger tidigare. Första gången var 1992 och då ansågs det vara världens tuffaste löpartävlingen. Sedan dess har det kommit många andra lopp som gör anspråk på den titeln och är tuffare på olika sätt, men det var så pass tufft att det tog 20 år innan någon vågade arrangera den igen. 2012 var andra gången och i Juni 2015 är det dags igen.

På 5 dagar skall vi springa från norra Wales till södra, 300 km och 17000 höjdmeter och mycket av detta är obanat uppe i bergen längs med bergskammar och över toppar. Det är ingen märkt bana utan orientering via ett antal kontroller varje dag. Övernattning i tält mellan dagsetapperna, som varierar mellan 50 och 69 km. 

Första gången jag hörde mycket om loppet var på middagen före Kullamannen förra året, jag hamnade då mitt emot Rune Larsson vid bordet. Jag kommer inte ihåg varför men han började berätta om Dragons Back Race 1992, han var en av de som var med på premiären och blev 2:a av 7 fullföljande i singel klassen, dessutom var det 16 par som tog sig i mål. 2012 när det var dags igen var det 82 som stod på startlinjen, men bara 30 som fullföljde hela vägen.

När jag för nästan precis ett år sedan på samma dag läste att både Niklas och Henrik siktade mot Wales så tog jag det som ett tecken, jag hade hittat en ny plats att lägga ribban på efter UTMB.

Hur tar man sig då dit? Ja det är lite av ett nålsöga att ta sig igenom. Nästa år finns det 150 startplatser och man kommer ta ut lite fler än detta för att "kompensera" för återbud. För att ens komma med i uttagningen måste man redovisa det tyngsta man har en löpar CV't från de 3 senaste åren. Det måste vara ultralopp, helst i berg, flerdagarslopp (också helst i berg) och Mountain Marathon som givetvis också är i berg. 275 hoppfulla är det som knappat in sin ansökan och bara ett antal fler än 150 blir uttagna.

Vi håller tummarna för att vi blir ett litet Team Sweden på plats. Första gången var det Rune, nu är vi minst 8 svenskar som vill dit. Förutom jag själv, Niklas och Henrik har det blivit, Tomas Albinsson, Peter Juthberg och Jonas Möllare från Team Rockrunners och Per Markus Jönsson från Kalmar. Dessutom Kerstin som är den enda som redan har en plast säkrad genom sin seger i GL3D. 

I morgon är det alltså dags, då avgörs det vad man gör den 22-26 juni nästa år, och som det står på hemsidan...

The legendary Dragon’s Back Race™ follows the mountainous spine of Wales from Conwy Castle to Carreg Cennen Castle. This incredible 5-day journey is approximately 300 kilometres long with 17,000 metres of ascent across wild, trackless, remote and mountainous terrain. It is not a trail race.

The original Dragon’s Back Race™ happened in September 1992 and ever since, it has been whispered about with a mix of awe and trepidation. Its reputation had reached legendary status with fell, mountain and ultra runners the World over by September 2012 when the second Dragon’s Back Race™ happened.

The Dragon’s Back Race™ is one of the hardest mountain races in the World.

  

Lite på gränsen vid Col de Tende

Tänkte bjuda på lite bilder från i söndags också, man kan aldrig få för mycket av berg, eller kan man?

Hade spanat in på kartan att det troligen skulle gå att ta bilen upp till ett pass på 1800 meters höjd, på gränsen mellan Italien och Frankrike, däruppe verkade det gå en liten grusväg som var markerad som cykelled utmed gränsen. Kändes som ett bra val, sparade en massa höjdmeter för att komma upp och var sugen på lite mera lättlöpt underlag efter KEX och en kuperad dag i lördags.
När jag väl insett att jag skulle lite på kartan och inte på den Italienska vägskyltningen, som lurade in mig i den enkelriktade långa tunneln till Frankrike, så kom jag upp i passet. Solen sken i dag också och där fanns ett litet Chalet att äta lunch på innan jag gav mig ut. Det blev perfekt lättlöpt grusväg på Italienska sidan, med lätt stigning uppåt 2200 meter ungefär en mil bort, sedan vände jag och tog småstigar tillbaka i Frankrike. Skön omväxling och mäktiga vyer.

Chalet le Marmotte, perfekt startpunkt efter en tidig lunch

Kommit en bit bort, Chalet ligger därborta vid det gräsklädda passet

Mitt ute i ingenstans låg en lien "fäbod", vad det nu heter på Italienska

Det går lite uppåt...

...och nedåt

Passade på att få en bild tagen efter att ha visat några cyklister utan karta tillrätta ;-)

Col de la Boaira, här vänder jag, men gränsvägen fortsätter

Tar stigen tillbaka på franska sidan istället, lite mer kuperat

Vänder mig om och ser Italien till vänster, Frankrike till höger

Molnen sveper in men lämnar en liten glugg i passet att passera

Lite märklig känsla att stå här, 1000 meter över tunnelmynningen på Franska sidan...

...lika långt ned till mynningen på Italienska sidan.... 

...och bara 3 km tunnel genom berget härunder

Lämningar från när gränsen inte vara lika fredlig

Parco del Marguaries

Är kvar i Piemonte i Italien, en helg mellan två jobbveckor. Det är lördag morgon och vädret är disigt men ser ut att kunna bli bättre, det är 3 mil till bergen och 6 mil till havet, svårt val?   Nej!

En hel dag i bergen utan några gränser i tid eller rum, och inte är det något lopp så man kan stanna så mycket man vill och njuta och ta lite bilder när man känner för det. Valet var lätt och när solen kom fram precis lagom så blev det en fullträff. Jag hade naturligtvis förberett mig lite, shoppade en bra karta i torsdags och lite proviant i går. Hade tagit med mig kläder ut-i-fall-att det skulle bli bergslöpning och även det "extra" som säkerhet om det skulle komma oväder. Enda missen var att jag glömt löpryggan i den hastiga ompackningen hemma efter KEX, men det löste sig. Kollegan från ABB Italien som var här i veckan visade sig vare en själsfrände, en som trivs i bergen, även om han var mer för klättring än löpning. Han kom hit direkt från semestern, med hela utrustningen i bilen, så jag kunde låna en liten enkel klätterrygga eftersom han åkte hem till Milano i helgen, perfekt!

Lite kartstudier i går kväll och jag hade en plan, bara att ge sig ut. Det visade sig bli en liten runda på 17 km, med +/-1500 höjdmeter i naturreservatet Parco del Marguaries, precis på gränsen till Frankrike. Där på andra sidan var vi för en dryg månad sedan på semester, märkligt så det kan bli. 
Det är inte så mycket mer att orda om detta, bilderna får beskriva rundan istället.

På våg upp mot bergen och solen som plötsligt bröt igenom,
på andra sidan bergskammen ligger Frankrike.
(och det är inte skit på linsen, det är flugor och mygg, men inte aggressiva :)

Första vattenhålet

Äntligen ovanför trädgränsen, vid 1800 meter ungefär

Startade längs där nere, nu är jag 1000 meter högre upp, vid Rifugio Garnelli

Lunch polentan skulle koka en timma till i Rifugion så jag tog en salami sandwich,
minst 20 tjocka skivor salami, blev som en hamburgaare :)

Fortsatte in mot bergen efter lunchstoppet... 

...in till Laghetto del Marguareis, längst därinne i GPS skuggan från bergen

Ser lite bekant ut (KEX) men det var bara en kort sträcka och blocken
var delvis tillrättalagda. Det är skillnad på sten och sten!

Inga vägval här, bara följa lilla stigen upp i molnen 

Det är inte ett UFO i bildens överkant, det är en broms som var
ett minst lika påtagligt hot just här.

Upp i molnen och över klipporna vid Colle del Prei Soprano...

...och ner mot skogen igen på andra sidan.

Annorlunda vattenhål vid Gias degli Alpi...

...med frodig grönska på 1400 meters höjd

Hmmm... jag är inte så bra på Italienska,
 men jag skulle tro att det är dags att vända nu!

Stigen hade rasat nedanför stupet så man kom inte fram till grottan
där forsen Torrente Pesio kommer ut ur berget

Fick titta på fallet lite längre ned istället

Tillbaka vid Rifugio delle Gorre och starten, det blev en liten belöning där

KEX - den andra dagen

I dag väntade nya utmaningar, men riktigt vilka utmaningar visste vi inte när vi vaknade, visserligen hade alla suttit och titta upp mot den branta sluttningen till Kebnetjåkka i går kväll, men hur såg det egentligen ut däruppe?

Det blev i varje fall några timmars sömn under en natten på fjället, men det var sömn med många avbrott. När vi kom till lägret var det inte många plana ytor lediga, man fick vara nöjd med att platsen vi valde var hyfsat plan, men lite ojämnheter under det minimala liggunderlaget fick man på köpet. Det kom ingen nederbörd och temperaturen höll sig på plussidan så natten var riktigt bra och molnslöjorna på morgonen lovade hyfsat fint väder.

Morgon i lägret och man ser faktiskt toppen på Tolpagorni.

Lagen som var inom en timma efter täten skulle starta med jaktstart den tid dom var efter i respektive klass, men vi som var mer än en timma efter fick starta först i en masstart kl 8. Om man nu kan kalla det för masstart med bara 4-5 lag på extrem banan. Ett lag hade gått rejält över maxtiden så nu var vi bara 8 herrlag, 2 mixlag och 1 damlag kvar på den längsta banan och bara knappt hälften i masstarten. Efter starten var det en kort snabb sträcka någon kilometer ned i dalen sen var det dags att ta sig rakt upp på Kebnetjåkka. Vi var 3 lag som följdes åt på vägen upp, det var brant och stenigt, bitvis med riktigt stora klippblock som låg i ett virrvarr i den branta sluttningen, det var fokus för att hitta en framkomlig väg och för att inte trampa loss något stort block som kunde rasa.

Samling för start vid bron nedanför nattlägret

Upp genom molnen bland stenen på Kebnetjåkka

Ovan molnen och stenblocken har blivit större

Kilometertiden blir lite längre än vanligt i den här terrängen

Det börjar plana ut lite på väg mot toppen...
(sydtoppen döljer sig i molnen därborta i dag också)

...men det är en bit kvar

Uppe på Kebnetjåkka till slut

När vi till slut nått toppen är det bara att ta sikte på nästa kontroll borta på andra sidan av Tarfalladalen som vi skall springa tvärs över. I början är fjället flackt och nu har man börjat vänja sig vid stenen så nu går det riktigt bra att springa en kort bit, men det blir svårare igen när vi skall ned i sluttningen mot Tarfalla strax nedanför Storglaciären. Nere i dalen skall vi över jåkken på en liten bro och sen upp igen på andra sidan ut mot lite flackare fjäll.

Vi passerar nere i Tarfalladalen

Uppe ur Tarfalladalen igen med fin utsikt över forskningsstationen,
och de krympande Storglaciären och Isfallsglaciären,
 man ser t.o.m. nordtoppen ovanför Storglaciären

Uppe i passet...det är visst sten här också! Nästa kontrollär nere vid sjön.

Nu väntar 3 sträckor över flackare fjällvidder med sten och en del gräsytor bort till den södra toppen på Kåkitttjårro som är det sista fjället ut mot Vistasdalen. Det lag som kom i mål precis efter oss första dagen har gått ifrån oss i början i dag i den branta stenterrängen, dom låg nog nära 15 minuter före ett tag, men nu när det blivit lite mer löpbart har vi knappat in. I den ganska flacka 400 meters stigningen till toppen ligger vi strax bakom och jag känner på mig att på vägen ner kommer vi gå förbi och ifrån.

Nu ser vi ned till Nikkaluokta, men det är en dryg mil kvar

Det var stenigt i själva toppbranten men sen väntade den mest löpbara sträckan på hela tävlingen, en lång och lagom brant, mestadels gräsbevuxen, sluttning hela vägen ned till Cievrrajohka. När vi närmar och botten på dalen lyckas vi läsa av terrängen och undvika de canyonbildningar som kunde gjort det svårt att ta sig ned, vi hittar en passage med grässluttning hela vägen. Nere vi jokken blir det ett lite rejälare vad över till andra sidan och sen en lång skråsträcka upp till tävlingens allra sista lilla topp. Vi vänder oss om flera gånger men det andra laget är som uppslukade av jorden, måste ha gått in i väggen helt. Istället kommer vi ifatt tjejerna i enda damlaget.

Stenigt ned från näst sista toppen...

...men längre ner var det fin och lättlöpt sluttning

Vad över Cievrrajohka

Sista kontrollen på fjället, nu skall vi bara till Nikkaluokta därnere.

Vi stämplar på toppen och nu ser vi målet, ja vi ser Nikkaluokta långt där nere 7 km bort, men det är svårt att urskilja själva målet. Vi tar oss ned för en sista stenbrant och där får jag plötsligt en liten dipp och känner mig lätt yr, har slarvart med dricka och energi nu när det gick att springa en del. Snabbt in med 2 elektrolytkapslar, en nötcreme och en halv flaska tailwind, några minuter senare är det full fart igen. Vi springer ned från fjället på samma stig som vi sprang upp på efter starten första. Näst sista kontrollen är nere vid den stora vandringsleden och sen är det bara ledan 3 km in till sista och målet. Men nu blev vi för ivriga, när vi kommer in till Nikkaluokta sitter inte sista där som det ser ut på kartan, vi får istället springa tillbaka en halv kilometer utmed en väg. Det blev en liten extra sväng på 6 minuter, men trots detta lyckades vi precis ta oss i mål under 9 timmar.

Slutet gott, allting gott, när man väl är i mål!

Vi kom i mål till slut, det blev nästan 19 timmar "löpning" sammanlagt på 2 dagar. Ungefär 80 km och 5000 höjdmeter totalt. Vi lyckades hålla 2 av de 8 herrlagen på extrembanan bakom oss så vi blev 6:a till slut. Ett av lagen bakom var laget vi sprang ifrån på slutet, det blev 40 minuters lucka på sista milen, det svänger snabbt när det tar stopp. Nu har man fått pröva på Mountain Marathon i extremt stenig terräng, vi får se vilket värde det har när ribban skall placeras för nästa års utmaningar.