En påskhelg och två leder

Det blev en påskdubbel med totalt 7 mil på vandringsleder i helgen, på två totalt olika leder i två väldigt olika delar av landet.

Södra Vätterleden

Vi skulle "hem" till Taberg och hälsa på släkten under en del av påsken och när jag är på min gamla hemmaplan blir det alltid något eller några pass upp och ned på berget och i alla raviner som finns in mot stan. I år när det är långa bergsutmaningar på gång i Wales behövs det så mycket "long days in the hills" som möjligt, då gällde det att passa på och få lite mera "hills" än några vändor upp på berget i Taberg. Hade spanat in lite olika vandringsleder runt Jönköping och kommit fram till att en del av Södra Vätterleden  var ett bra allternativ, mycket höjdmeter och lättillgängligt även för ett tidigt morgonpass. Det gäller ju att hinna ut tidigt så man hinner vara lite med släkten när man är på besök.

Sagt och gjort, på påskafton smög jag upp kl 05, käkade frukost och knallade bort till första bussen in mot stan 06.20. Gråkallt och med 2 minusgrader ute så tidigt på påskafton så såg man inte några andra själar, fick bussen för mig själv halva sträckan till stan innan det klev på två till. Byte av buss i Jönköping och på nästa buss mot Huskvarna var det bara ett gäng som var på väg hem från efterfesten. Folk har lite olika dygnsrytm så att säga.

Framme i Huskvarna efter en knapp timmas bussresande var det bara ett ge sig ut på leden som börjar med en 200 meter stigning upp på Bondberget. Kändes till en början riktigt kallt med en isande nordan från Vättern, men i backarna fick man snabbt upp värmen. Efter Bondberget fortsätter leden upp och ned för sluttningar och raviner söder om stan, korsar till slut Tabergsdalen i Norrahammar och kommer upp på mon en kort bit innan sista rycket upp och ned på berget i Taberg. På de 31 km jag sprang blev det ca 1000 höjdmeter totalt, mycket höjd alltså, men inte så mycket teknisk stig, det är mestadels ganska lättlöpta stigar på denna del av leden.

Vädret var lika omväxlande som kuperingen, allt från en snöby som svepte in från Vättern till strålande sol mot slutet av passet. Lite bilder från en omväxlande, kuperad men ändå lättlöpt led.

Öde och kall gryning i väntan på bussen i Taberg

Lite ljusare men lika öde och kallt på Esplanaden i Huskvarna

Jönköping från ovan, i varje fall från sluttningen på Bondberget

Fina lövskogar på sluttningarna söder om Jönköping

Aprilväder!

Inte bara lättlöpta stigar, här var det lite vresigt en bit

Lite nostalgi: Jönköpings OK's gamla klubbstuga som naturen återtar efter
att dom flyttat vidare. Här tillbringade jag massor av tid
 mellan 15 och 21, innan flytten till Västerås.

Slutmålet, berget i Taberg inom synhåll till slut

På väg upp på berget och långt därborta vid Huskvarna och Vättern startade jag

Framme på berget efter 3 mil

Bruksleden

Vi åkte hem till Västerås igen på påskdagen och det blev ett tillfälle till ett litet långpass på Bruksleden också på annandagen. Om passet på Vätterleden var planerat långt innan så blev detta raka motsatsen, beslut kvällen innan när jag fick chansen med lift ut till Sura. Det blev en dag med kanonfint väder för ett löppass och kanonfina 17 km på etapp 8, 7 och början av 2'an, sen kom jag till Bruksledens sämsta del med hyggen och blockterräng under 15 km in mot Västerås.

En total kontrast till led jämfört med i Jönköping, i princip helt flackt jämförelsevis, men istället extremt tekniska stigar, speciellt på de 15 svåra kilometrarna mot Västerås, där det blir träning både för vanliga ben och pannben. Det blev också ett riktigt rejält pass till slut för båda sorternas ben, det slutade på 40 km innan jag var hemma.

Drömterrängen på etapp 8

Rövallsmossen

Rövallskojan

Bonusdepåstopp med kaffe hos Marcus och Sofie vid Toftsjön

Inget att välja på, otrampad stig mot Västerås är det som gäller

Spången över Toftmossen, snart börjar den eländiga delen

0 meters vecka

Ja veckan som gått har inte bjudit på många meter löpning, inte en enda närmare bestämt. Besöket i Montreal veckan innan visade sig få konsekvenser. Jag kom hem på fredagen och redan på söndag morgon kändes det att något var på gång. En stark känsla i kroppen av att en förkylning var på gång så jag ställde in det planerade långpasset. Kändes ännu lite mer på måndagen och efter lunch cyklade jag hem, sen blev det hemmaplan resten av veckan. På tisdagen drog tempen upp till 39 grader och där skulle den stanna i 4 dagar visade det sig. Under torsdagen fick jag min misstanke bekräftad, det var influensa som jag lyckats springa i vägen för därborta, halva vårt kontor i Montreal hade tydligen insjuknat.

Nu i helgen har febern börjat släppa och sjukkänslan försvinna mer och mer även om det går sakta. Ett par dager till sen får man ge sig ut igen och känna hur benen bär hoppas jag.

Det är ju i dag bara 85 dagar kvar tills vi står där på startlinjen i Conwy Castle i Norra Wales. Då är det dags för Dragons Backs Race, den tuffaste löparutmaningen jag tagit mig ann hittills. 

Crib Goch - en av de troliga passagerna första dagen (Foto - från nätet)

Man kan börja bli lite smått stressad när det är bottennapp i träningsdagboken, det har inte alls blivit den grundträning som det var tänkt i vinter för att sen vara klar för "long days in the hills". Först ett 3 veckors skadeuppehåll i jan-feb och nu influensa med 1 veckas totalstopp och antagligen 1-2 veckor till innan kroppen återhämtat sig helt. Kollade bakåt i träningsdagboken på Jogg och konstaterade att jag inte sprungit så lite under årets 3 första månader något år sedan jag blev ultralöpare 2009. Snittet för dessa 3 månader är 86 mil, med en toppnotering på 103, i år har det bara blivit 68.

Nu är det nog inte så illa som det låter får man hoppas, den under många år uppbyggda uthålligheten, "hållbarheten", löptekniken och styrkan försvinner inte så snabbt. Än finns det tid att bygga vidare från denna grund. Den träning som jag kunnat få till har dessutom varit väldigt bra anpassad för att bygga inför Dragons Back, inte minns 10-mila-helgen på Bruksleden för 3 veckor sedan.

När man nu inte kunnat träna fysiskt så har det fått bli lite mentalt istället, titta på lite lämpliga filmer från brittiska berg, läsa lite brittiska traillöpartidningar och börja fundera mera seriöst på packningen. Packningen blir en utmaning i sig. Allt man behöver för 5 dagar i Wales berg skall rymmas i 2 st dry-bags. En på 59 liter, för sovsäck, liggunderlag, ombyten och vad man behöver i nattlägret och en på 22 liter som används som "drop-bag" ute på banan varje dag. Även om man inte behöver ha med eget tält och mat till lägren så lär det bli en del val att göra innan allt har fått plats. Visserligen är det högsommar, men i Wales är det definitivt ingen vädergaranti, man lär vara utrustad även för en vecka i non-stop regn. 

Mont-Royal

Tillbaka till vintern blev det den här veckan och då menar jag inte den lilla vinterknäppen som slog till här hemma i natt utan tillbaka till en riktig vinter. Jag var på jobbresa till Montreal och som vanligt var skor och kläder med för lite löpning. Hade kollat in väderprognosen så hela vinterkittet var med, för löpning i både snö och kyla, alldeles för mycket grejer för handbagaget och detta höll på att ställa till det lite. Resväskan kom inte fram på bagagebandet i Montreal, den dök inte upp förrän framåt 6 på morgon så jag höll på att helt missa det första morgonpasset, synd när man ändå vaknar jet-laggad kl 3 på morgon.

Vinterkänslan infann sig redan på vägen över Atlanten när vi passerade Grönland i riktigt fint väder, det kändes som man var riktigt nära isvidderna trots att vi passerade på 11.000 meters höjd.

Passerar in över Grönlands östkust

Arsuk glaciären på sydvästra Grönland ser ut att producera isberg

Solsken på västkusten!

Till slut var i varje fall både jag själv och väskan framme i Montreal och jag hann med ett litet kort morgonpass på Mont-Royal som ligger precis bredvid centrum, bara en dryg kilometer från hotellet. Det är här man springer i Montreal, alla som springer gör det, eller så promenerar man, åker skidor, cyklar eller vilken uteaktivitet du vill. Trots att det var massor av snö och kallt så var det alltid folk ute, t.o.m kl 05.30 med 17 minusgrader. Mont-Royal är som Central Park i New York men mycket mera kuperad med en högsta punkt 234 m.ö.h. eller ungefär 200 meter över stan. Den skapades t.o.m. ,för ca 140 år sedan, av Frederic Olmsted som också skapade Central Park.

Efter den korta morgonturen så hade jag som tur var fått koll på att det var "vinterdäck" som behövdes, det fick bli mina Spikecross på de kommande passen. Det var grått, rått och 0 gradigt när jag kom till Montreal men lagom till första kvällen började det klarna upp och temperaturen började falla. Jag tror den sjönk 10 grader medan jag var ute på en 15 kilometer lång runda i solnedgången, det blev lite kyligt mot slutet.

Downtown Montreal

Chalet du Mont-Royal

Utsikt över stan från Chalet

Chemin Olmsted nära toppen

Många trappsteg uppför branten från centrum till Chalet

Plötsligt kom det en kort men intensiv snöby

Sentier de l'Escarpment och Chemin Olmsted är två fina men helt olika löpsträckor på berget. "Stigen vid branten" går utmed branten med en fin utsikt över stan. Helt oplogad men vältrampad nu på vintern var det en riktigt kul och kuperad trailslinga. "Olmsteds väg" å andra sidan passar perfekt om man vill träna slakmota, promenadvägen slingrar sig med nästan konstant lutning under 5,5 km de ca 200 höjdmetrarna upp till toppen. Andra kvällen provade jag två olika vägar upp på berget, både trappvägen rakt upp från centrum och den slingrande Chemin Olmsted, slakmotan tog helt klart mer av energin.

Utsiktsplatsen framför Chalet

Fin vintertrail utmed Sentier d l'Escarpment

Sista dagen i Montreal med ett flyg hem på kvällen, då fick det bli ett tidigt morgonpass istället. Tidigt (05.30) upp på berget en sväng i snö och kyla (-17 grader), men inte var man själv ändå. Det var folk ute både på träningsrundor och promenader. -17 är väl inte riktigt vinter för en Montrealbo, det skall nog till 30 minusgrader för att kallas riktig vinter här.

Samtidigt som jag fick lite bonusvinter i Montreal lär vårsolen ha flödat här hemma med 12 plusgarder i flera dagar, känns ju kul när man kommer hem igen och snön faller och kylan sätter in igen även här hemma.

Vertical Kilometer

Det finns inte så stora höjdskillnader i Västerås, men med lite kreativitet från WTRS-gänget så löste det sig och Västerås eget Vertical Kilometer Race föddes i går, Run-Up som trapp race ute i stora världen kallas. Det finns t.ex. ett lopp i Empire State Building, men där springer man bara upp en gång, 80 våningar nånting, inte så mycket i sammanhanget. Skall det bli en vertical kilometer på riktigt så få man ta till lite mer eller vad sägs om 15 ggr upp i vår egen lilla skrapa i Västerås?

Västerås egen lilla Skrapa med 25 våningar

Oändligt trapphus?

1 km rakt upp i skyn, 375 våningar, 6600 trappsteg. Individuell start var 10 sekund i hotellobbyn, då tickade klockan igång. När vi kom ut ur tapphuset på plan 25 så stoppades klockan och det blev hiss ner. Det skulle inte funka säkerhetsmässigt med mötande löpare som rusar ned i samma trapphus. Blev ändå inte mycket vila, för hissen gick fort och nere igen så var det uppåt på ett nytt varv, så höll det på tills man kom ut däruppe efter 15:e gången.

Här kommer ett gäng bilder från Niklas Holmström som var förkyld och fick agera fotograf under loppet, det blev många talande bilder.

Lite info och förmaningar innan start

Först ut i trappan, lyckades hålla undan hela vägen upp

Det känns efter 25 våningar

En del är riktigt pigga även efter 25 våningar :)

Jagad igen

Det är tungt även i hissen...

... ännu tyngre när man väntar på den.

Klart.... 375 våningar senare !!

Räknat som effektiv tid uppåt tog det 47 min och 30 sekunder att ta sig upp i skrapan 15 gånger, de 375 våningarna. Jag lyckades med min målsättning att försöka hålla ett jämt och stabilt tempo, tiden för klättringarna varierade bara 15 sekunder, mellan 3.02 och 3.17. Samtidigt tog jag ingen "extra" vila mellan några varv, bara hissen ned och så in i trapphuset igen. Det blev ett riktigt högintensivt intervallpass, kul och annorlunda.

Det hela toppades sedan med att bastun på 25:e våningen var bokad, där kunde vi återhämta oss, eftersnacka och njuta av svalka och en grym vårkväll ute på "balkongen". När vi kommit ned igen var en lika grym buffé uppdukad nere i lobby-restaurangen.

STORT TACK till WTRS och ni andra som hjälpte till att fixa detta !!