Dragon's Back Race - Day 2

Den andra dagen och himlen är blå, det skall bli sol hela dagen, en lång och varm dag i bergen. Väckningen i min telefon piper redan 04.15 eftersom mitt "startfönster" är mellan 06.00 och 06.30, det är så, är man ute lite längre får man starta tidigt, allt för att hålla ihop löparna så mycket som möjligt. Ingen tid att ligga och fundera, på med kläder, iväg på toa, packa ihop nattprylarna, plocka iordning inför dagen och häng sen på låset när frukosten öppnar 05. Det blev flingor och mjölk, plus scrambled eggs och bönor. Efter frukost på med tävlingskläder och löprygga, packa ned det sista i de två dry bagen och strax efter 6 är man klar att ge sig av ut i bergen igen, bara att kliva in i starttältet och få dagens meterlånga karta.

Dagen skall bli lite längre än i går men inte lika extremt bergig, trots det är det lovat 3544 meter stigning på de 53,9 km som skall vara optimala vägvalen. I princip är banan tredelad i dag, först några lite snällare berg i Molwyns, sen en extrem långsträcka på ca 13 km genom farmland med massor av olika vägval. I slutet på långsträckan kommer man upp i Rhinogs som skall ha Wales besvärligaste terräng,  där ligger support pointen innan två tuffa steniga och branta toppar skall bestigas.  Så såg det ut på kartan och det var i princip helt efter förväntningarna baserat på 2012 års upplaga, men nu ger vi oss ut...

Jag kom iväg runt 06.20, men många hade redan gett sig av visade det sig för utmed banans första del, 3 km asfaltssträcka som var "mandatory route" genom farmland, passerade jag 18 löpare som tog det riktigt lugnt i starten. Efter asfalten gav vi oss av upp i bergen för att ta första toppen, Cnicht, som också kallas Wales Matterhorn. Det blev 650 meter stigning direkt på morgon, vi kom upp från sidan så själva Matterhorn vyn (söderifrån) fick vi aldrig se.

Många morgonpigga löpare på väg mot Cnicht, toppen längst upp till höger

John Dove har stämplat på Cnicht,
en i USA duon John & John som både på vårt B&B i Conwy

Bättre vyer i dag, men Snowdon gömmer sig i molnen därborta.
Nattcampen som vi nyss lämnat ligger vid den gröna ängen mitt i bilden

Från Cnicht kör vi ett långt vägval för att runda den djupa dalgången
 (till höger på bilden) mot Molwyn topparna

På vägen mot Moelwyns topparna passerade vi genom en häftig historisk miljö, ett gammal skiffer brott med bara ruinerna kvar. Jag kollade lite på Goggle och Wikipedia nu, där finns ju allt vetande i dag. Det hette Rhosydd Quarry, där bröts skiffer till och från mellan 1830 och 1930. Det var svårt med transporter och svårt med ekonomin pga det avlägsna läget, man bytte ägare flera gånger och olika satsningar gjordes men det lyckades aldrig bra, man försökte bl.a. lösa det med en av Wales längsta kabeldragna järrnvägar, resterna av de branta spikraka backarna där tågen gick sprang vi på flera gånger i området.

Rhosydd Quarry

Direkt från det gamla skifferbrottet tog vi oss upp på de två topparna Moelwyn Mawr och Moelwyn Bach. Baserat på banbeskrivningen från 2012 och baserat på alla branter som var utritade på kartan så trodde jag de skulle vara ganska svårforcerade, men det var de lättaste hittills. Det gick t.o.m. att springa ned i sadeln mellan topparna på en liten stig trots att det var ritat branter på kartan. Efter de två topparna kom en kort sträcka ned till en damm för att styra upp vägvalen lite inför långsträckan.

På väg upp mot Moelwyn Mawr...

...och sen var det bara upp på nästa, Moelwyn Bach

Nu väntade långsträckan, ca 13 km genom låglandet och sen upp i det otillgängliga Rhinogsområdet för att nå fram till dagens support punkt. Det fanns massor av vägval, riktigt lång vänstersväng med ganska mycket väg, rakt på med mycket svårlöpt terräng på slutet eller lite mer höger genom farm land med mycket kartläsning för att inte springa fel. På var och en av dessa tre alternativ var det massor av små varianter, hur skulle man tänka? Jag valde farm land till höger, väglöpningen var för lång för min låga löpfart och terrängen skulle vara tunglöpt. Genom farm land till höger var det också ganska rakt på, men det var mycket att se upp med så man inte sprang på otillåten mark. Jag tycker jag lyckades ganska bra med sträckan, trots att jag gjorde totalt 4 småmissar, alla pga slarvig kartlösning, som nog orsakade 20-30 minuter bortkastad tid sammanlagt. På ett ställe blev det omvägar pga en mur som inte gick att passera, på ett annat hade jag tur och hittade ett "hål" där en större bäck rann där det gick att att krypa genom muren.

Lagom hål vid bäcken där det gick att ta sig igenom muren

Framme vid support pointen efter långsträckan var det skönt att få en svalkade spraydusch i värmen. Bredvid sitter Tomas och Peter och tar det lugnt, tyvärr beror lugnet på att dom beslutat sig för att kliva av, Tomas har problem med ett knä. Jag har knappt hunnit börja med min Fish n'Chips lunch så ser vi Kerstin, Niklas och Henrik komma in och strax därefter Fredrik och Per, plötsligt är nästan alla svenskar på plats samtidigt. Kerstin, Niklas och Henrik har bråttom, slänger snabbt i sig något och drar sedan vidare, strax efter stickar jag också iväg mot dagens stora utmaning de två Rhinogs topparna.

Nästan alla svenskar vid support point samtidigt

Första stigning upp från supporten följde en ovanligt bra led med delvis tillrättalagda stenar, men det blev värre när vi lämnade leden och skulle börja klättringen upp mot Rhinog Fawr. Här var det brant, stora klippblock och stenar, terrängen påminde mycket mera om de svenska fjällen än vad vi sett tidigare. På leden upp från supporten kom jag ihop med ett gäng med 4 löpare som höll lagom fart, Jenn Gaskell, Richard Leahy, David Larkam och Paula Ijzerman. Tur var det för Jenn och Richard hade varit här förut och hade lite koll på bästa vägen upp och ned för de steniga och branta topparna. Upp på Rhinog Fawr var det inga större problem, men vägen ned i dalen mot Rhinog Fach hade dom bara ungefär koll på, där lyckades jag "läsa" den buskiga och klippiga terrängen och hittade ett bra stråk med delvis minimala fårstigar.

Vällagda stenar på vandringsleden en liten bit

Rasbrant, den lätta vägen upp på Rhinog Fawr

Paus på vägen upp, med havet och Snowdonia långt där borta,
man konstaterade att det inte är många dagar med sådan sikt i Wales

Dagens 6:e check point, Rhinog Fawr, vägvalsdiskussioner i vindsskyddet

Då fick man vara med på bild själv också, 7:e check point, Rhinog Fach bakom min rygg
och 8:e Y Llethr lite till höger, men först skall vid ned och upp igen några hundra höjdmeter

Rhinog Fach lite mera i närbild, med dalen vi skall genom först. Vi rundade till
höger upp till lilla sjön och klättrade sedan upp på baksidan

Stenigt och buskigt på väg ned i dalen från Rhinog Fawr

På vägen ned från Rhinog Fawr började ett problem kännas, insidan på vänster knä började ömma mer och mer så fort det var brant och tekniskt utför med "djupa kliv" för att ta sig ned. Tyvärr hade jag valt att köra utan stavar så jag hade ingen möjlighet till avlastning och hjälp med balansen. Efter 14 timmar med extremt tekniska branter i går och +10 timmar till i dag med en hel det tekniskt utför började knäet signalera problem. Hur skall det här gå med 3 dagar kvar?

Uppåt var det inga problem och när vi väl kom ned i dalen skulle vi upp på Rhinog Fach som är en besvärlig topp från alla håll. Jenn och Richard hade koll på att ett bra vägval, att runda upp i dalen till höger till en liten tjärn och därifrån ta toppen via en extrem rasbrant. Mycket scrambling på nästan lösa stenar i rasbranten, men från baksidan var det bara ca 150 höjdmeter som var riktigt branta.

Framme vid rasbranten, nu skall vi "bara" kravla oss upp

Några är redan före oss på väg upp i stenraset

Check point 7, check!

Vi kommer ihop med fler löpare på toppen och på vägen ned släpper jag "mitt" gäng för dagen eftersom mitt knä bråkar mer och mer, jag försöker ta det lugnt och belasta så lite som möjligt. Tar mig ned i en liten sadel ovanför tjärnen och sen upp igen mot Y Llethr. Plötsligt byter terrängen karaktär, bergen blir lite mjukare, sten och buskar ersätts med gräs, det blir lite mera lättlöpt men benen är trötta och knäet ömmar så det blir inte så mycket löpt ändå.

Vi följde stenmuren ned från Rhinog Fach,
rasbranten från tjärnen upp mot toppen var den väg vi tog oss upp

Helt nytt landskap, öppna vyer fram mot check point 8 på Y Llethr

"Bara" en kontroll kvar i dag, Diffwys, toppen därborta lite till vänster

Stämplar till slut på Diffys och det är bara "målspurten" kvar. OK, målspurt är relativt, på en vanlig orienteringstävling tar det kanske 30 sekunder från sista kontrollen, nu var det ca 10 km från sista kontrollen och det skall visar sig ta 2 timmar och 26 minuter, det är med mycket god marginal min längsta målspurt hittills. Först är det brant utför delvis på en mycket teknisk stig och delvis på en ännu en "lodrätt" och spikrak gammal banvall från en kabeljärnväg. Efter det kom en lång sträcka på skogsväg och väg ned till civilisationen. När man väl kom den och tyckte man var framme var det en 5 km "mandatory route" igen upp i en skog där jag tappade markering till en början och snärjde runt i gransnår och raviner. Man var nere i dalen, men när jag väl hittade markeringarna så bar det av uppåt i skogen igen ca 150 höjdmeter innan det till slut vände ned till dagens etappmål som låg bredvid en camping i dag också. När man väl kom i mål var det bara att ta till samma panikprocedur som i går mitt i knottsvärmen. Snabbfixa ombyte - duschköa - duscha - äta - fixa - sova.

Dagens statistik...

• Jag fick ihop hela 63,4 km i dag. 9,5 km mer än det optimala vägvalet, det finns nog förklaringar till mycket av den skillnaden dels i mina missar och dels i att optimala vägvalet på långsträckan nog var mera rakt på i den svårare terrängen. 

• Min tid blev 14:43:26. En lång dags jobb med andra ord, längre än i går i tid men en hel minut snabbare kilometertid, "bara" 14 min/km.

• En 63:e plats av de 123 som startade den andra dagen, 98 fullföljde dagen.

• På skadefronten var vänster knäet mycket oroande. När jag låg på rygg kunde jag inte lyfta benet utan att det gjorde för ont i knäet. Svårt att hitta ett bra sovläge i säcken. Hade en stark oro att det inte skulle gå att ta sig vidare, men i morgon efter 4-5 timmar sömn är det en ny dag. Bara att bita ihop, starta och testa, bergen skall inte vara lika tekniska, går det så går det.

Min banprofil från dagen

Dragons's Back Race - Day 1

Måndag morgon den 22 juni och det är äntligen dags, dags för start i ett av världens tuffaste lopp. Det är med lätt skräckblandad glädje vi går iväg från vårt B&B till Conwy Castle några hundra meter bort redan kl 6 på morgon. Starten skall gå 7 men Shane Ohly har lovat kartutdelningen redan efter 6 så alla är där och hänger på låset, nyfikna för att se om det är några överraskningar. Efter en stunds väntan släpps vi in på borggården och kartorna delas ut.

Nästan hela svenskgänget diskuterar kartan

49,3 km och 3823 m total stigning är utlovat baserat på banans optimala vägval. I distans är det den kortaste dagen, men den har den klart tuffaste terrängen av alla fem. Vi skall passera upp och ned över nästan alla Wales 3000 ft toppar i de tre bergsområdena Carneddau, Glyders och Snowdon. Niklas och Kertsin har varit här och rekat två helger i maj, men ändå bara hunnit med ungefär halva etappen, det säger en del om omfattningen. Nästan all planering och spekulationer inför loppet har fokuserat på denna första dag, hur banan skulle vara ändrad från 2012, vilka luftiga bergskammar vi skall passera o.s.v. När vi får kartan bekräftas våra spekulationer, i princip blir det som vi gissat.

Den lokala manskören sjunger några sånger på engelska och walesiska, och skapar en maffig stämning inne i det gamla medeltida slottet. Några sista ord från Shane och ett par korta tal, solen tittar fram ibland med omväxlande korta regnskurar allt för att sätta stämningen för Wales och de kommande dagarna, prick klockan 7 ger vi oss av ut ur slottet på den gamla stadsmuren.

Spänningen stiger, en del lyssnar, en del pratar, en del försvinner i sig själva

Starten har gått    Foto: Rob Howard

På väg ut ur slottet, tunga moln hänger över bergen därborta

Vi springer på den gamla stadsmuren ut ur Conwy

När vi lämnar den lilla staden springer vi först upp på det lilla Conwy Mountain där vi var i lördags och där också check point 1 sitter. Vi plockar den utan problem och vänder sedan söderut, upp i bergen. Direkt efter första ser vi hur svårt många av engelsmännen har det med navigeringen, de fortsätter åt fel håll ett fenomen som kommer visa sig många gånger under dagarna som kommer. Upp till tredje kontrollen på 600 meters toppen Tal y Fan håller vårt lilla gäng ihop, jag, Henrik, Niklas, Kerstin, Peter och Tomas, men sedan skiljer vi på oss. Niklas och Kerstin kör hårt och Henrik hakar på till en början. Jag blir själv när Peter och Tomas stannar för att ta på sig jackor, det blåser svalt och vi är snart uppe i molnen.

Tomas, Peter, Niklas och Melody på väg upp från Conwy

På väg mot checkpoint 3   Foto: Niklas

Check point 3,  dags att göra sig klar för löpning i molnen

Från check point 3 fortsätter vi upp i Carneddaus bergsområde där det blir häftig löpning efter hela bergsryggen med 6 stycken 3000 ft toppar. Tyvärr blir molnen tjockare ju högre vi kommer, ingen utsikt alls och sikten minskar till 50 meter när det är som sämst. Det duggregnar och blåser kallt, som tur är hade jag jackan på från start men det kyler ändå och händerna börjar stelna. Är orolig att det skall bli svårt att få av ryggan om jag skall stanna och ta på mig mer. Jag hittar inget bra lä att stanna i men precis innan toppen av Foel Grach och check point 7 finns det ett litet shelter dit jag flyr in. Tar av mig allt och sätter på supertröjan underst, plus tar på tunnvantarna. Får direkt bevis på att alla har koll på alla och alla bryr sig, jag hinner knappt in där förrän ett huvud sticker in och någon frågar "are you OK". Någon hade sett mig fly in där och ville kolla så jag inte behövde hjälp.

Klädbyte i shelter på Foel Grach

Klädbytet kom precis i tid, vi skulle upp ytterligare en bit till Carnedd Llwelyn, den högsta toppen i Carneddau på 1064 meter, och på vägen upp kommer det ett par korta piskade hagelskurar. Sikten blir om möjligt ännu sämre. Från toppen följer jag en löpare ned på kammen men efter några hundra meter möter vi plötsligt en löpare på väg upp!? Det blir vår räddning, vi är på väg nedför fel kam, någon hade insett detta långt ned men tack vara mötet kan vi vända i tid och förlorade nog bara 10-15 minuter. Lärdom och grundregel 1, engelsmän kan inte orientera, lite aldrig på någon annan, ha koll själv hela tiden.

Sikten är minimal uppe i Carneddau

Efter ett par timmar uppe i molnen skall vi brant utför, samtidigt börjar molnen lätta något så sikten blir lite bättre, det underlätta när man skall hitta ned. Från check point 10 på toppen Pen yr Ole Wen skall vi ned i Ogwen Valley till support pointen med våra drop bags. Fallhöjden är 675 m på en sträcka av 1,5 km så det är minst sagt brant. Lagom till nedstigningen kommer Fredrik och Per i fatt så vi letar oss gemensamt ned i en bergsklyfta där man delvis får hänga i armarna för att hiva sig ned klippblock för klippblock.

Fredrik och Per letar sig ned, det är så brant så man ser inte berget under sig

En del av klyftan vi hasade oss ned genom

Framme vid support point i Ogwen Valley,
det är många bagar kvar så man är långt ifrån sist

Framme vid support pointen skiner solen, det är skönt att sätta sig ned och ta en liten paus, mitt stopp blev ungefär 15 minuter långt, då hann jag äta min Fish n' Chips lunch (tonfisk och Pringles) och fylla på vätska och energi i ryggan. Efter stoppet blev det ingen vila, då väntade Tryfan, en av de mest iögonfallande topparna i området. Vi skulle rakt upp på sidan av berget och då är det delvis bokstavligen rakt upp med 600 meter stigning på 1 km sträcka. Först en grässluttning som blir brantare och brantare och sedan en klippfylld nästan lorätt liten ravin som mynnar ut precis under toppen. Det var soligt på vägen upp men lagom när jag jag kom upp så var det in i dimman (molnen) igen.

Tryfan, 600 meter rakt upp på sidan skall vi

Dramatisk blockterräng på vägen upp på Tryfan

Till slut kravlar man sig upp till skärmen
som ligger på toppen mellan stenarna Adam och Eva

Ned från Tryfan kom den läskigaste passagen på hela banan, vi skulle ned igen ett par hundra höjdmeter till en sadel för att fortsätta upp på Glyders toppar. I dimman gick det inte riktigt att se vart man skulle ta vägen för att hitta "leden", de före mig tog sig fram längs kanten på stupet där man fick hasa över nästan släta hällar med ett flera hundra meter högt tvärt stup bredvid. Efter en liten bit får jag syn på en turist som står i dimman lite längre ned bland blocken till höger, misstänker att leden går där så jag hasar mig dit. Det är minst lika svårframkomlig blockterräng där men man slipper ha tvärstupet bredvid sig. Kommer till slut ned i sadeln och sedan upp på Glyders två toppar. När jag springer där eller snarare trippar mellan alla stenblock så lättare molnen och man får äntligen fin utsikt mot Crib Goch och Snowdon.

Nära avgrunden när man skall ned från Tryfan

Skall det vars check point på själva toppen så skall det,
lite scarmbling upp på Glyder Fach för att "stämpla"

Vi passerar klipporna Castle of the Winds uppe på Glyders

Crib Goch kryper fram ur molnen lagom när vi närmar oss

Från Glyders skall vi nästan ned i "botten" igen i en ny dal vid Pen-Y-Pass innan det är dags för höjdpunken som alla sett fram emot med lite skräckblandad förtjusning, Crib Goch. Med den ändring av banan som Shane gjort i år skall vi nu avsluta dagen med att "springa" hela "Snowdon Horseshoe", den tuffa vandringsrunda som "normala" turister gör på en heldagstur, det skall vi nu göra på några timmar efter en hel dags "löpning". Först upp på Crib Goch där det först är lite loträt klättring med luftig "bakgrund" och sen när man kommer upp på kammen är det en kilometer kammlöpning, eller snarare hasa sig framåt med ett stadigt grepp om själva kammen, ibland var den så smal att man kunde sitta gränsle över den.

GPS track från Snowdon Horsesoe   (fixad av Niklas)

Då börjar det, vägvisaren pekar uppåt !!  

Luftig klättring på väg upp mot Crib Goch    Foto: Ian Coreless

Uppe på kammen nu skall vi bara kravla oss fram en kilometer till "fast mark" igen

Crib Goch är besegrad och ligger bakom oss, en häftig kiolmeter

När vi passerat Crib Goch kommer molnen tillbaka en stund så besöket på Snowdon blir i dimman utan utsikt och utan foton. Den märkliga tågstationen på toppen är stängd för dagen och alla turister är borta, nedanför toppen står bara tre funktionärer som försöker ha koll på oss löpare. Stämplar snabbt i blåsten uppe vid toppmonumentet och sen bär det av utför igen längs med nästa bergskam, den lite mera lättlöpta över Y Liwedd. Lite mera lättlöpt alltså, det är fortfarande en del luftig klättring med avgrunden snett bakom ryggen.

Y Liwedd, sista toppen att besegra idag

Kort paus uppe på toppen och nu har molnen lättat helt

Från toppen såg man plötsligt ned till dagemns mål och campen för natten

Vi såg ned till målet när vi stod däruppe men det var ca 6 km kvar, med 2 kontroller och drygt 800 meter fallhöjd ned. Även om det var en av de mer lättlöpta sträckorna under dagen så tog det 1,5 h att komma ned och äntligen gå i mål, i varje fall i mål för dag 1.

Det blev ingen paus när man kom i mål precis, det var hysteriskt mycket knott, som ett svart moln runt hela campen. Alla gick med mygghuvor över huvudena men inte vi svenskar som inte förstått bättre. Nästan i panik iväg till vårt tält, plocka med sig det nödvändigaste bort till den enda camping dusch vi skulle  få låna och där vänta på sin tur konstant slående knott på hela kroppen. Efter duschen in i markatältet för att försöka äta lite cous cous och böngryta fortfarande slående knott och sen kasta in allt i tältet för att dra igen och försöka få ordning på grejerna någotsånär knottfritt. Med målgång strax för 21 gällde det också att komma i "säng" snabbt eftersom kravet då var start i morgon mellan 6.00 - 6.30. Somnande i varje fall fort och sov ganska bra ca 5 h.

Lite  statistik från första dagen...

• Sträckan jag sprang blev 55,7 km, alltstå 6,4 km mer än det optimala vägvalet. Jag har svårt att se var jag avvek så mycket, skulle gissat på 2-3 km extra men drygt 6 känns orimligt.

• Min tid blev 13:40:56, en kilometertid på nästan 15 minuter, tittar man på bilderna så förstår man kanske att det inte var direkt snabblöpt terräng denna dag.

• Jag hamnade på plats 79 i dag, då var det 129 som startade och 121 som fullföljde dagen.

• Inga skadekänningar någonstans, det kändes OK i kroppen efter en visserligen lång dag men med lågintensiv löpning. Lyckades utvika att gå för hårt för att ha lite "kvar" till resten av veckan.

Dagens höjdprofil från min GPS

Shanes ord inför loppet blev väl bekräftade "it will probably be the most testing mountain day that many competitors will ever experience". Ja det blev helt klart the most testing mountain day so far, vi får se vad framtiden bjuder på.