Lavaredo Ultra Trail

Nu har ni fått vänta länge nog på storyn från LUT, vi passade på att ta lite semester på vägen hem, först ett par dagar i bergen runt Cortina och så en dag i Venedig när man ändå var där eftersom flyget gick dit, men nu vi hemma och det finns tid att återuppleva loppet igen lite framför skärmen. Lika bra att jag varnar redan här, det blir en lång story, med mycket bilder, men det är loppet värt.

Jag hade väldigt blandade känslor inför loppet på flera sätt. Träning och uppladdning kändes inte optimal, efter den lätta skadan på GL3D när jag vred till vänster benet och vristen har jag visserligen kunnat träna men inte alls som tänkt, det har blivit lugnare och med några kortare uppehåll för att låta det läka ut och på Kullamannen för 4 veckor sedan fick jag kliva av efter 3 mil. Tog riktigt lång helvila sista veckan inför loppet, men kände ändå viss stelhet över vristen innan start. Känslan för loppet i sig var också annorlunda, kände inte riktigt den där pirrande känslan inför utmaningen, det var ju "bara" 12 mil, bara 3/4 jämfört med UTMB. Även väderprognosen gav blandade känslor, den visade hela tiden på en blandning av åska, regnskurar, dimma och lite solglimtar, skulle man hoppas på tur med vädret eller skulle man hoppas på riktigt grisigt väder för utmaningen, när det ändå skulle bli dåligt?

Nog om känslorna innan nu, klockan 3!! i torsdags morse åkte jag hemifrån för att hämta upp Sandra och hinna till Arlanda och flyget till Venedig som gick redan kl 6.00, inte direkt perfekt laddning det heller inför ett lopp på ett dygn med kvällsstart. Vi kom med buss från flyget upp till Cortina på eftermiddagen, hann hämta ut nummerlapp och känna in stämningen lite men sen blev det tidigt läggdags.

Incheckad och nummerlapp hämtad, vädret ser riktigt lovande ut trots prognosen

På fredag förmiddag tog vi en kabin upp till 2100 meter och gick en kort runda på några kilometer för att mjuka upp kroppen och få lite sista minuten höghöjdsträning. Vädret såg mycket bättre ut än prognosen, växlande molnighet, utan åska och regn. Tillbaka nere i byn igen blev det sedan bara att ta det väldigt lugnt, bestämma klädvalet, packa klart löpryggan och dropbagen. Käka på pastapartyt och vänta, länge, på att klockan skulle närma sig 23 och start.

Någon har sagt att man behöver bara ett par skor för att springa?

Klockan hade gjort sitt till slut och närmade sig start, strax efter 22 gick jag bort till torget för att vänta in starten med alla andra som strömmade till. Trots att det var ca 1000 startande enligt speakern men bara en handfull Skandinaver lyckades jag träffa på både en dansk och två svenskar innan starten, jag såg däremot ingen under loppet sen. Jag valde att starta i korta tights och med tunnaste supertröjan plus en T-shirt, det var 12 grader, inget regn och nattens första bergspass skulle vara under trädgränsen. Det visade sig bli ett perfekt klädval.

Dags för start

Den traditionella maffiga musiken kom igång (vet inte vad det var som spelades) sedan började det röra på sig och vi sprang i väg genom byn med massor av folk som hejade på. Till skillnad från UTMB så gick det att springa från början, inte alls samma trängsel. Insåg direkt att jag valt rätt kläder, redan efter någon kilometer började folk stanna och slita av sig jackor när det blev för varmt i den lätta stigningen.

Vi lämnade Cortina och började den första rejäla stigningen upp genom skogen, först grusväg och sedan stigar som blev mindre och mindre. Pannlampan fick tändas och sedan var det bara att nöta på. Kändes riktigt bra nu, jag gick förbi många på vägen upp så ibland kunde det bli lite trångt att passera men pärlbandet med lampor glesnade mer och mer. Efter 600 höjdmeter och 6 km från start planade det ut. Det kom nu en mil som blev riktigt fartvänlig, först relativt plant på stigarna däruppe, en brant teknisk men ändå lättlöpt stig utför och sedan grusvägar nere i dalen fram till första vätskan efter 18 km vid Ospitale.

Nu var det dags för ny stigning, vi skulle upp till över 2000 meters nivån för första gången och sedan direkt ned igen till 1400 meter och den första stora depån vid Federavecchia efter 33 km. Hela den här sträckan var lättlöpt, OK jag gick hela vägen upp men utför gick det riktigt fort, det var stora stigar, lite grusvägar och högst däruppe en del slalombackar. Framme vid kontrollen hade jag 4:36, det var 1:12 snabbare än det tidsschema jag gjort upp, allt kändes riktigt bra och hit var det varit riktigt löpvänligt hela vägen.

Matdepån vid Federavecchia

Uppför igen genom skogen i mörkret, delvis leriga, blöta och steniga småstigar och delvis en brant liten asfaltsväg inne i skogen, men till slut vände det svagt nedåt igen, mot Misurina. På sätt och vis var det nu, efter knappt 4 mil, som loppet började. Hit var det lite av en transportsträcka, det var mörkt så man kunde inte njuta av landskapet och det var mestadels riktigt lättlöpt underlag, men nu började det...

Utför mot Misurina var det riktgt tekniskt med en small slingrande stig, blött, lerigt, stenigt och rötter, det var full fokus för att ha koll på fötterna. I början var det becksvart men sedan grydde det snabbt och innan jag kom ut vid Misurina hade jag släckt lampan. När täten passerade här ett par timmar tidigare var det mörkt så dom fick inte chansen, men dom hade nog inte tagit sig tiden ändå. När jag kom dit var det dock annorlunda, alla bara stannade och stirrade, sen tog dom fram sina kameror...

Det behövs igen bildtext, det var fullständigt magiskt. Lago di Misurina ligger nästan spegelblank i gryningen och ovanför molnen reser sig Tre Cime mot himlen. Det är dit upp vi skall nu, först 500 meter delvis brant stigning till Rifugio Auronzo och depån med dropbagen, sedan 200 meter ytterligare till passet där vi skall runda Tre Cime. Några bilder från klättringen upp till Rifugion.

Trots att det nu var brant upp till 2300 möh kändes det förvånade kort och lätt, som tur var så var det inte allt för svåra stigar så man kunde bara njuta av landskapet. Kom därför snabbt upp till Rifugion och kunde hämta ut dropbagen. Behövde inte byta några kläder alls, fyllde bara på med lite mera nötcreme, gel och Tailwindpulver från bagen. Pannlampan åkte av och ned i ryggan, lämnde in dropbagen igen sen fick vi passera genom Rifugion med matkontrollen därinne.

Drop bag service på hög nivå

Passerade tidskontrollen ut från depån (48 km) med tiden 8:07 och låg då 1:15 före mitt schema. Nu var det dags för banans absoluta höljdpunkt, vi skulle runda Tre Cime di Lavaredo på banans högsta punkt ca 2400 meter och landskapet var det mäktigaste jag någonsin sprungit i. Att vi precis mötte solen på en nästan klarblå himmel gjorde det inte sämre. Bilderna får tala för sig själva och då kan dom ändå inte ge rättvisa åt verkligheten.

Det blev många fotostopp på vägen över passet men det var det värt, det gick inte att missa alla tillfällen och det gav lite extra återhämtning efter att vi nu klarat av ungefär hälften av banans alla positiva höjdmeter. Dags för det som på banprofilen såg ut att bli banans häftigaste utförslöpa. Ungefär 1000 höjdmeter utför på en sträcka av 8 km ned genom Val de la Rienza, det var en riktigt teknisk och klurig stig med massor av serpentiner men ändå inte värre än att det gick att springa för fullt med fokus på fötterna.

Snart dyker vi ned i utförslöpan, ned i Val de la Rienza

Puh, vilket löp det blev ned, nonstop fart hela vägen, men så kul. Väl nere i dalen planande det ut och man kunde släppa på koncentrationen. Nu kom en transportsträcka på 7-8 km grusväg och gammal banvall. Problemet här var att det var liiiite uppför hela tiden. Hade man varit pigg hade det känts plant men nu valde i stort sett alla i min del av fältet att gå det mesta, vi hade trots allt varit ute och sprungit i 10 timmar hela natten i bergen. Det berodde antagligen på en kombination av en natt utan sömn och att man kunde släppa koncentrationen efter utförslöpan, när jag gick där på vägen somnade jag 2 ggr, första gången vek sig knäna så jag nästan föll omkull.

Kom till slut fram till nästa dåpå vid Cimabanche efter 67 km med tiden 10:49 och var då 1:40 före mitt tidsschema. Saknade hela tiden kaffe i depåerna och nu hade det definitivt behövts en koffeinkick, fick istället ta en burk Red Bull i depån för att försöka väcka liv i kroppen och det funkade faktiskt. Bara att ge sig ut igen över nästa lilla berg på 500 höjdmeter, gå upp och så springa ner igen till depån vid Malga Ra Stua. Som jämförelse var det kul att läsa hur Tony Krupicka beskriver när han väljer att springa eller gå, lite annan syn på löpbarheten i uppförsbackarna helt klart. Länk till hans blogg kommer på slutet.

Aid station 5 - Malga Ra Stua - 75 km, här kommer minsann bara löpare
in, den bistre herrn på vakt jagade bryskt ifatt eventuella supportrar
som försökte snatta åt sig något ur depån ;)

Det fortsatte brant utför en bit till från depån, men vid Pian de Loa var vi nere vid forsen i dalbotten och nu började allvaret. Visserligen var det "bara" 40 km kvar, men inte vilka 40 km som helst, de innehöll 2000 höjdmeter både upp och ned dessutom nästan allt på riktigt tekniska stigar eller inga stigar alls och en stor del av sträckan pendlade upp och ned på mellan 2000 och 2400 meters höjd. Det var 40 km som skulle visa sig ta ca 11 timmar och då flöt det ändå på helt OK. Det tuffa löpningen vägdes dock med råge upp av landskapet, först skulle vi upp i den väglösa och vilda Val Travenanzes, på nytt blev det magiskt med raviner, vattenfall, lodräta bergväggar, snöfält, stiglöst över stenfält och vadning över forsar...

Strax uppe i passet till slut efter 1000 meter stigning
i ett fantastiskt landskap

Vi kom upp ur dalen och över passet till slut, då öppnade sig ett nytt landskap, en lite grönare dal med lite civilisation i. Först en utförslöpa på en liten serpentinväg och in i en tunnel, vägen och tunneln syns på bilden under. Sen var det en mindre stigning upp till nästa depå vid Col Gallina där Dolomiternas finaste bilväg för turister passerar. En detalj till om bilden nedan, efter att vi passerat depån nere vid bilvägen skulle vi upp igen, snett genom skogen på andra sidan dalen och genom de högsta U-formade passet strax till höger om bildens mitt.

Innan vi gav oss av upp dit var det depåstopp. Det var många timmar sedan förra stoppet och jag var nu riktigt hungrig, sugen på "mat" och inte bara gel och nötcreme. Precis som i alla andra depåer fanns det ingen mat utan bara mycket olika småplock, det närmaste mat dom hade på alla ställen var nudlar i buljong. Just nudlar i buljong var min räddning på UTMB men där var det lite nudlar i rejäl och god buljung, här var det tjockt med nudlar i färgat vatten. Jag brukar inte få i mig pasta och liknande under lopp men eftersom det gått bra med nudlarna på UTMB försökte jag nu också, det gick i små mängder i de tidigare depåerna, men här var det stopp, efter några skedar fick jag gå bakom tältet och så var det matstoppet uttömt igen. In med lite elektrolyter och vatten istället sen var det bara att fortsätta, nu efter 95 km hade jag varit ute i 17:32 och låg 2:30 före mitt schema. Bara 24 km kvar och 4,5 h till Western States tidsgräns på 22 h, skulle den vara möjlig trots allt?

Nej, jag insåg ganska snabbt att det var omöjligt, de närmaste 14 km var rena berg- och dalbanan upp och ned över 2000 meters nivån, långa sträcker på extremt tekniska stigar, brant, stenigt och rejält med blockterräng. Nu mot slutet på dagen kom det några korta regnskurar också så det blev dessutom blött och halt. Dessa 14 km tog 4 timmar och 20 minuter, nästan 19 min/km i snitt.

Lite blockterräng att leta sig igenom

På skrå över rasbranten

Sista svåra backen, 200 höjdmeter "rakt upp", på lera, vatten, snö och sten

Framme vid sista depån vid Rifugio Croda da Lago, en fin liten sjö precis under trädgräsen ovanför Cortina, men det blev inte tid till något stopp här. Varför vila, nu det är ju bara 9 km utför kvar och jag har 70 minuter på mig att klara under 23 h, det borde ju gå? Trodde jag...

Sista solstrålarna på bergen

Först är det någon kilometer fin utförslöpning på bra stigar, men sen kommer den sista utmaningen. Stigen, eller snarare det upptrampade lerspåret störtar rakt utför genom skogen, det är bara lera, rötter, stenar och brant. På ett ställe sitter två personer och varnar att man skall ta det lugnt i en svår passage. Det mörkar mer och ner men jag satsar på att hinna ut ur skogen innan det blir för mörkt så jag slipper krångla på mig lampan igen. Lyckas precis komma ut vid ett litet kapell i skogen innan det blir för mörkt, därifrån är det sedan grusväg och lite större stig in till Cortina så jag lyckas komma in till Cortina utan lampa.

Vilken härlig känsla att komma in i Cortina igen, sista 2 km är asfalt och en hel del publik är kvar ute trots att klockan är över 22 nu, passerar ett par grupper med löpare som går genom stan men jag känner mig helt OK för att springa hela vägen in. Det tog sin tid i branten i skogen så det gick inte att komma under 23 h, men jag kom i mål på 23:20, det gick 3,5 h snabbare än det tidsschema jag gjort upp. Kom i mål på plats 311 bland de 596 som fullföljde av ca 1000 startande, tror jag var den ende av 6 startande svenskar som kom i mål. Är riktigt nöjd med loppet och vilken häftig bana i superhäftigt landskap. Det går inte att beskriva rättvist med varken ord eller bilder, men det kommer ju en ny chans nästa år för dom som till uppleva det IRL.

(c) fotoeventi.com

Om ni inte har fått nog av läsning och bilder så kommer här lite länkar till mera...

Tony Kropickas blogg om loppet, kul att läsa så detaljerat hur det upplevs framme i täten.

En häftigt gjord liten video från loppet.

Flera läckra bilder

Snart dags igen, 6 dagar kvar till LUT

Nu börjar det närma sig lopp igen, ett av årets stora mål, om 6 dagar och 3 timmar står jag på startlinjen tillsammans med 900 andra nere i Cortina i Italien.

Det är dags för Lavaredo Ultra Trail, en bergsultra i Dolomiterna på 119 km och 5850 höjdmeter med ungefär samma upplägg som UTMB, fast "bara" ungefär två tredjedelar både i längd och höjdmeter.

Starten går klockan 23 på fredag kväll så det börjar med pannlampa över de första bergen och det kan bli lite extra utmanande för väderprognosen just nu säger dimma under natten.

Vädret ser inte så lysande ut under resten av dygnet med lite regn och låga temperaturer. Prognosen är för Cortina så det lär vara kallare uppe i bergen när vi är uppe och springer runt 2300 meters höjd.

Inte många meter som är plant och speciellt under de sista 4 milen är det kupering på höga höjder hela tiden med 3 passager som är markerade som "difficult". Under en del av denna höghöjdsträcka blir det dessutom troligen mörkerlöpning igen, solen går ned kl 21 då har vi varit ute i 22 timmar och jag är tveksam till om hinner runt på under 22 h. Mitt "tidsschema" slutar på knappt 27 h baserat på erfarenheten från UTMB, men det kan diffa väldigt mycket beroende på underlaget. Att jag troligen inte kommer under 22 h innebär tyvärr också att jag missar kvalificeringen till Western States lottningen, eftersom LUT är kortare än 100 miles räcker det inte att fullfölja inom loppets max.tid, Western States har satt en egen tuffare tidsgräns. Nu har jag visserligen andra mål för nästa sommar men det hade ju varit bra att samla på sig ytterligare en lott till WS.

För dom som vill följa med kommer det troligen uppdateringar på min Facebook sida när jag passerar kontrollerna under loppet om tekniken fungerar. Vid den här tiden nästa lördag vet jag om det blev ett lopp i regnmoln, eller om de fina vyerna som loppet marknadsförs med har lyckats visa sig.

Trail Time på Bruksleden

I lördags var det dags för ett fösta stort och gemensamt trail event i Västerås- Eskilstuna. Kerstin och Niklas var ute Bruksleden i Mars och plumsade runt i allt vatten efter vintern. Trots blötan blev dom helt sålda på Bruksledens finaste sträckning. Det här måste fler få uppleva men kanske med lite bättre förhållanden, varför inte bjuda in "alla" framåt sommaren?

Den 7 juni var det dags, gemensam inbjudan till VLK, ETK och WTRS. Mälarens Twin Cities har numera 3 klubbar för oss som älskar att springa, inte minst i skogen, på alla stigar. Västerås Löparklubb är äldst trots att vi bara är 5 år, under senaste året har också Eskilstuna Trail Klubb kommit till, plus det lite "lösare" gänget Westeros Trail Running Society.

En strålande fin sommarmorgon blev det , solen sken men inte allt för varmt, vid Långsjön dök det upp runt 40 trail sugna löpare, de flesta gav sig ut på hela rundan runt etapp 7 och 8, det blev ett skönt pass på knappt 24 km. Några kortade av till en 15 km runda. Vädret höll i sig och stigarna var superfina, nu var dom t.o.m. helt torra. När alla kom tillbaka i små utspridda grupper så blev det kaffe, korvgrillning och trail-mingel vid sjön. Precis lagom när vi började packa ihop kom de första regnstänken.

För min egen till funkade vristen bra, efter en vecka med helvila så var det inte något ömt att springa, bara en lätt trötthetskänsla ovanför vristen, efteråt var det inga problem alls.

Ett STORT TACK till initiativet och fixandet för att få till detta, mycket uppskattat från alla håll lät det som. Det blir säkert mera gemensamma event framöver. Lite bilder får tala för sig själva.

Info innan start

Kan ju vara med på en bild själv också (Foto: Rodde)

Depåstopp på Stingsberget

Nästa lilla stopp vid Rövallskojan

Provlöpning i Rövallsmossen, lagom tung för lite mossträning?

Gott med Carlströms korv efteråt

Som avslutning ett litet filmklipp från Henrik, det är skillnad på hur Orienterare tar sig fram jämfört med traillöpare ;-) Henrik filmar och springer samtidigt om alla, bredvid stigen!

DNF och vila

Det blev visst lite tyst på bloggen ett tag, det var inte riktigt planerat men med lite tappad inspiration är det lätt hänt, alltid roligare att skriva om positiva saker än lite eländen. Just när jag skulle ha en sista period med mängdträning och backar inför Lavaredo Ultra Trail så är det istället vila som gäller.

Problemet uppstod egentligen andra dagen på GL3D när jag halkade och fick benet under mig så alla dess leder höll på att gå ur led. Kände då att inget gick sönder men speciellt vristen ömmade. Tog det sen lite lugnare och det fungerade att springa hela vägen i mål på GL3D. Kände inget efteråt under de första dagarna men när ömheten i benen i övrigt försvann så kändes det att vristen fortfarande ömmade. Det gick trots det bra att springa och det blev inte sämre så under de 4 veckorna fram till Kullamannen tränade jag men bara lite begränsat och försiktigt.

I helgen som var drog vi ned till Skåne för lite bergslöpning på härliga Kullaberg. Det var en så kul bana på Kullamannen förra året att jag ville göra om det och nu var vi ett helt gäng från Västerås som tog oss dit på olika sätt. Jag, Niklas, Kerstin och Amanda åkte bil ned på fredagen och hann precis lagom till föreläsningar och en suverän buffé på Rusthållargården i Arild, sen åkte vi till Höganäs där Niklas fixat lån av ett hus av en bekant.

Mycket snack innan start

Tidig morgon och transport till Ängelholm för start. Bussarna kom dit i god tid så det blev mycket snack med många bekantingar innan det var dags för start. Per Sjöberg släppte sen iväg oss och det blev rusning ut genom strandskogen som väntat. Jag kände lite i vristen i början men det försvann när jag blivit varm och sen rullade det på utmed kusten. Precis som förra året startade jag lite för snabbt för att det skulle vara OK mot slutet men i år insåg jag detta och tog det sen lite lugnare i ca 5.15 tempo. Allt kändes bra, ända till 25 km, då började vristen kännas igen och det kändes sedan mer och mer.

Fina vyer på väg fram mot Arild

Funderade en stund och trodde att jag nog skulle kunna komma runt men att det skulle bli lång vila efteråt. Ville inte riskera Lavaredo så jag bestämde mig för att kasta in nummerlappen vid depån i Arild. Gick därför de sista 3 km till Arild för att inte slita mer på vristen, jag skulle ju ändå stanna. Är det någonstans man skall bryta så är det där, suveränt välförsedd depå med god lokalproducerad mat från Rusthållargårdens kök.

En depå man inte skall ha bråttom vid

Hann trycka i mig en hel del i depån innan jag fick syn på Race Director Per Sjöberg och fick lift till målet. Snabbt ned till campingen för en dusch innan det var dags att ta emot de andra i målet. Det tråkiga var att jag bara fick springa de 3 milen som är lite av en transportsträcka men sedan missade jag de roliga milen på berget.

Ångrar inte DNF beslutet och nu veckan efter kör jag med 100% löpvila för att ge vristen en chans att bli helt återställd. Känns i stort sett helt OK nu men fortsätter vilan tills på lördag då det blir en lugn och fin dag på Bruksleden med ett stort trailgäng. Någon mängdträning inför Lavaredo blir det inte tid till, får ta mig runt där på gamla "meriter".

Tycker ni det blev lite kort och bildfattigt från själva loppet så finns det desto mera på Niklas blogg.