Ön är inte platt är en bra sammanfattning av vad det här loppet innebar, att springa tvärs över den innebar 124 km med +/- 8150 höjdmeter. 124 extremt utmanande kilometer med extrema kontraster, allt från vidunderligt vackra vyer till nattsvart löpning i en stenig uttorkad flodbädd. Trots alla utmaningar gick loppet egentligen riktigt bra och jag är mer nöjd än vanligt, känner inte att jag kunde gjort något annorlunda och bättre, men vi tar det från början, när man som jag är ute i drygt ett dygn så bjöd loppet på 4 helt olika delar med olika upplevelser och utmaningar. Lika bra jag varnar redan nu, det här blir en lång story, det var ju ett långt lopp.
Den första natten
Efter en lång bussresa runt halva ön kom vi till den lilla staden Agaete på nordvästra sidan av ön. Nere i den trånga byn samlades alla och vi försökte tränga oss in på de resturanger som fanns för att komma undan den kyliga vinden i väntan på start, sen blev det än mera trängsel när alla nästan 900 löparna skulle ut till startfållan genom att ta sig dit tvärs genom publiken. Vi startade bokstavligen i havet, startlinjen var i vattenbrynet och startfållan var ut på hamnpiren. En riktigt maffig startplats, ovanför oss reste sig bergväggen lodrätt och långt ovanför den skulle vi ta oss upp i mörkret.
Starten gick och vi sprang ut genom byn, det började lite uppför direkt från stranden men den första kilometern gick på gatorna så det gick faktiskt att springa i det tempo man ville redan från steg ett. Å andra sidan var det ju inte så bråttom, den första backen väntade med sina nästan 1400 höjdmeter nonstopp uppför på 10 km. Det kändes riktigt bra upp i backen och det flöt på, i princip enda gången det blev ett kort köstopp på någon knapp minut var efter 3-4 km då den första smala stigen dök upp men sen var startfältet tillräckligt uttunnat. Jag nötte på stadigt, snabbt gåendes, när jag kom i fatt folk gick jag lugnt bakom för att "vila" en bit, när det blev plats stegade jag förbi utan rush och körde sen på igen och så forsatte det, upåt, uppåt. Det tråkiga var mörkret, det hade säkert varit riktigt häftiga vyer här men nu såg man bara marken runt i kring, en ringlande vit orm med lampor bakom och en röd framför. Man såg ljusen från byar och små städer långt där nere och på nära håll var det ibland bara ett tomrum bredvid den smala stigen.
Till slut kom vi fram till Tamadaba, den förtsa depån, efter knappt 10 km. Den milen uppför tog mig 1.53 och jag var riktigt nöjd med en dryg timmes marginal till första cut-off tiden och en halvtimma före mitt eget "säkra" tidschema. Efteråt ser jag att jag hade plats 449 här, nästan precis mitt i startfältet och det var också så det kändes. Den här gången hade jag också kommit igång med energipåfyllning från början, började t.o.m.lite strax före start.
Efter Tamabada gick det utför med en rikgt brant slingrande stig en lång sträcka. På ett ställe hade man satt ut ett rep så vi kunde ta oss nedför en klippa lite säkrare. Det blev naturligvis ett kort köstopp vid det enda repet men alla var positiva och hjälpes åt.
Det fortsatte på ungeför samma sätt, timme efter timme undetr natten, bara att nöta på uppför och springa lagom lugnt utför för att ha koll på steget på de tekniska stigarna. När vi kom till den tredje depån i den lilla staden Artenara uppe i bergen efter 6.28 hade jag passerat 60 löpare sedan Tamadaba och hade nu 2 timmars cut-off marginal. Det kändes bra, men nu började magen protestera mot maten och inte ta emot vad som helst. Kort efter depån blev det ett kort spystopp, jag tror det var korven, men det blev bara den gången sen fick jag begränsa urvalet i depåerna.
Efter Artenara kom vi ut från skogarna och in på landsbygden, det var lika bergigt ändå men nu gick stigarna över odlinagr och förbi gårdar. Efter ett tog började tuppar gala och fåglar kvittra, vad skönt det kändes, då visste man att det bara var en knapp timma kvar till gryningen.
Förmiddag på den gröna sidan
Det började gry och vi närmade oss Fontanales, det skulle bli ett kul delmål. Henrik Ortman, Krister Lind och de andra som sprang den 89 km långa Advanced klassen skulle starta där kl 7.00 och i spekulationerna innan var frågan om vi skulle passera före eller efter deras start och vilket som var bäst. Kul att springa förbi när dom stod där och väntade på start men sedan tugnt att bli omsprungen, eller komma precis efter deras start och få springa om folk men kanske hamna i köer. Såg på klockan att det skulle bli ganska precis och hörde sista biten speakern nere från byn, men sista biten ner var en smal bökig och lite lerig stig så klockan gick och jag skulle missa deras start. Av någon anledning blev den försenad så exakt när jag passerade in för avscanning av mitt chip gick deras start bredvid vår matfålla. Häftig timing och dessutom skulle jag ändå ta ett par minuters stopp, för att ta av pannlampan och Berghaus-jackan jag haft på mig för den lite kyliga vinden, så klungan hann iväg och var sen aldrig något hinder.
Till Fontanales var det 42,8 km, nästan exakt ett marathon som hade tagit 8.12, inget nytt mara-pers precis men då var det också 3800 höjmeter uppför och 440 utför, nästan helt på mycket knixiga små stigar.
Nu började andra delen av loppet efter en natts "uppvärmning", vi sprang nu genom det gröna odlingslandsskapet, uppför och nedför, på stigar och små byvägar. Det är otroligt att miljön kan skilja sig så här på ön från en sida till den andra ökentorra sydsidan. Vädret passade också in i miljön, vi hade tur med det närmast ett perfekt löparväder, tunga moln som skyddade för solen utan att skymma för utsikten för mycket, men inget regn bara lite fukt, på en ljusskylt i en by visade det 10 grader.
Vi kom ned till staden Teror som ligger på sluttningen ovanför Las Palmas, här var depån mitt på torget och det var fullt med folk ute och tittade och peppade alla löpare. Ett par av löparna bjöd igen lite mer än vanligt och gjorde en liten dans mitt på torget, lätta i steget trots att de sprungit i nästan 11 timmar, jubel bland publiken och även bland oss löpare :)
Jag jublande också när det nu började finnas min matdepåfavorit, APELSINER, yes. Inte vilka apelsiner som helst heller utan färska lokala, kalla och friska serverade på en isbädd. Så fantaskist gott alternativ till allt sött och all mat som magen inte vill ha. Jag vet inte hur mycket energi det är i apelsiner, men kollande nu och det är 46 kcal på 100g och massor av god vätska också. Kollar man på det blir det faktikst lika mycket energi per dl som i lagom blandad Tailwind. Härifrån och de återstående 15 timmarna levde jag nästan enbart på två saker, apelsiner och Cliff Bloks. Apelsiner i depåerna och Cliff Bloks ute på stigrana.
Jag lämnar Teror och är nu 3.20 före cut-off tiden, marginalen har ökat hela tiden. Nu börjar den tredje +1000 meters stigningen, vi skall upp nästan 1200 meter innan vi är framme vid det stora vägkorset Cruz de Tejeda mitt på ön. Det är ändlöst uppför igen och vi lämnar odlingarna bakom oss, på de högre höjderna kommer vi in i pinjeskogen. Någonstans på vägen upp här konstaterar jag på GPS'n att jag passerar halvvägs, 62,5 km, efter nästan exakt 12 h. Börjar fundera på om det skall gå under 24 h till och med, jag hade ju redan klarat av 5000 höjdmeter upp med bara 3000 kvar så var ju den tunga halvan klar. Den tanken skulle jag få revidera rejält senare.
Stekande sol
Precis när jag paserat Cruz de Tejeda och kommer ut ur skogen försvinner plötslig alla moln och ett fantastikt bergigt landskap öppnar sig med Roque Nublo som kronan på verket. Den stora fristånde klippan högst däruppe dit vi skall, men förts ned till en ny depå i Tejeda. När solen kom fram var det löpvänliga vädret slut och det stekte på rejält, det fick bli ett stopp för att ta av allt utom T-shirt och isället sätta på kepa och solglasögon. I Tejeda blev det ett par minuter extra stopp för att fylla på med energi inför nästa stigning och för ett vältimat toabesök. Efter stopet blev det en ny ändlös stigning uppåt, segare och segare i värmen, riktigt tungt på slutet när vi skulle runda hela platån som klippan står på, men till slut så var toppen nådd.
Härligt nu är det nästan bara utför kvar ser det ut som på banprofilen, men noga räknat är det faktisk 1500 meter stigning kvar. Först ned en relativt kort bit till depån vid Garagñón, en camping mitt i skogen uppe i bergen. Här var det varm mat och drop bag, men maten var naturligtvis pasta och det funkar inte alls när jag springer, fick inte i mig mycket annat heller i den här depån. Försökte med saltkapslar, men det blev kväljningar och nästan spyor på golvet i salen där depån var. Fick i varje fall ett strumpbyte gjort från dropbagen och påfyllning av Cliff Bloks.
Fyllde på vatten i blåsan och flaskorna och gav mig iväg. På väg ut kom jag ihop med Ragnar Nygård en kort bit men märkte att han hade en tung dag så jag nötte på i den branta backen upp till banans högsta punkt vid Pico Nieves. Det betyder snötoppen och det låg faktiskt en fläck med snö här såg någon men jag missade det. På 1930 meters höjd ligger snön ett tag även på Gran Canaria, det kom lite snö här för ett par veckor sedan. Inte konstigt att man missade snön, här uppe ovan molnen var det helt magiska vyer.
Från toppen börjar den långa utförslöpning med några kilometer härliga lättlöpta stigar inne i pinjeskogen, de övergår en kort bit i ett månlandskap och sen störtar det utför stupen. Här har man någon gång i tiden bygt en stensatt smal "väg"som slingrar sig i tvära serpentiner flera hundra höjdmeter nedför klipporna, ett oerhört mödosamt jobb. Man undrade när det gjordes, varför och hur mycket tid och ansträngningar det gick åt. När vi väl kommit ned från klippvägen var det inte depå som jag trodde, det var en massa kilometr kvar på en stenig stig genom skogen. Till slut, just när det mörknade kom vi i varje fall till depån nere i Tunte, "bara" 3 mil kvar. Inför den nya natten var det precis lagom att fixa på pannlampan och jackan igen.
Den andra natten - bara sten
Efter Tunte var det bara 2 små "kullar"kvar på höjdprofilen, nu borde det gå lätt sista biten in mot Maspalomas, eller?
Ja det började lätt med en väg som steg sakta uppför men när man började tro att man kommit ganska högt så fick man plötsligt se pannlampor uppe bland stjärnorna, skit, skall vi ända dit upp igen? OK, "kullen" på höjdprofien var visst nästan 500 meter upp över en bergskam och sedan ned i nästa ravin. Det gick tungt igen, stannade och tvingade i mig en gel och lyckades med det utan att spy.
När jag till slut kom upp hade energin nått ut i kroppen. Det gick utför på delvis brantra och steniga stigar. Många tog det lugnt men jag kände mig plötslig pigg, när jag kom i fatt någon passade jag på nästa tillfälle att komma förbi, fick sen fritt fram till nästa gäng och så vidare. Jag gissade att jag nog passerade 25-30 personer på väg ned till sista stora depån i Ayaguares. När jag kollar efteråt på resultaten nu så var det 26.
Det kändes bra och nu var det bara 17 km kvar in i stan, drygt 2 timmar kvar för att klara målgång under 25 h, det borde gå utan problem. Jo visst, nu kom sista överraskningen med banans mest svårlöpta del. När man väl kommit upp de sista 200 höjdmetrarna och gav sig ned i sista ravinen på en ny stenig stig så kom den. "Stigen" fortsatte i en uttorkad flodbädd som var fylld med rundslipade stenar, alla mer eller mindre lösa. Vi var nära stan men allt var bäckmörk med höga berg runt om på alla håll, ravinen slingarde sig fram och vi "sprang" i dess flodbädd 5 km innan berget öppnade sig och släppte ut oss, stan låg nu där med bara 5 km kvar till mål.
Nu var sub 25 h sedan länge borta, istället fick jag ta till den sista motivationen för att klara mig under 26 h. Vid sista depå 3,5 km från mål tog jag bara en apelsinklyfta i farten och stapplade sen vidare. Till slut var jag framme, målet låg där, det var bara att göra en sista spurt för den lilla publiken som fanns där när klockan var nästan 01, upp för rampen till målportalen.
En liten summering till slut. Jag är riktigt nöjd med loppet, hade aldrig några riktigt djupa svackor och i utförslöporna på slutet var jag klart piggare än de flesta runt mig. Det som tog tid var det delvis extremt svåra underlaget med steniga utförslöpor och värst av allt flodfåran mot slutet. Jag hade ett lite odefinierat mål på 25 h utan att veta hur svår banan skulle vara, nu blev det inte sub 25 men i varje fall 25 någonting :) Jag slutade på 352 plats av de 783 som startade, 518 lyckades fullföja.
De nya prylarna funkade klockrent, speciellt skorna La Sportiva Ultra Raport, rejäla men ändå mjuka och smidiga, bra skydd mot alla sparkade stenar, bra dämpning och skydd under. Mina ömma hälar kände jag kanppt av, jag fick inga skavsår och bara en minimal liten blåsa som inte ens hann slitas sönder.
Nu är det snart dags att lämna ön och flyga hem till vintern igen, lämar bergen för den här gången. Det finns säkert nya därute någonstans att upptäcka.
 |
| Målet är nått efter 25.53 - men vägen dit var lång.... |
Efter en lång bussresa runt halva ön kom vi till den lilla staden Agaete på nordvästra sidan av ön. Nere i den trånga byn samlades alla och vi försökte tränga oss in på de resturanger som fanns för att komma undan den kyliga vinden i väntan på start, sen blev det än mera trängsel när alla nästan 900 löparna skulle ut till startfållan genom att ta sig dit tvärs genom publiken. Vi startade bokstavligen i havet, startlinjen var i vattenbrynet och startfållan var ut på hamnpiren. En riktigt maffig startplats, ovanför oss reste sig bergväggen lodrätt och långt ovanför den skulle vi ta oss upp i mörkret.
 |
| Dags att börja fylla startfållan "ute i havet" |
 |
| Dags för start Foto: Transgrancanaria Facebook |
 |
| 5 minuter kvar till start,en lång häftig natt och dag väntar |
 |
| Klättringen har börjat, 2 km klara, 123 är det kvar |
Till slut kom vi fram till Tamadaba, den förtsa depån, efter knappt 10 km. Den milen uppför tog mig 1.53 och jag var riktigt nöjd med en dryg timmes marginal till första cut-off tiden och en halvtimma före mitt eget "säkra" tidschema. Efteråt ser jag att jag hade plats 449 här, nästan precis mitt i startfältet och det var också så det kändes. Den här gången hade jag också kommit igång med energipåfyllning från början, började t.o.m.lite strax före start.
Efter Tamabada gick det utför med en rikgt brant slingrande stig en lång sträcka. På ett ställe hade man satt ut ett rep så vi kunde ta oss nedför en klippa lite säkrare. Det blev naturligvis ett kort köstopp vid det enda repet men alla var positiva och hjälpes åt.
 |
| Med rep nedför klippväggen |
Efter Artenara kom vi ut från skogarna och in på landsbygden, det var lika bergigt ändå men nu gick stigarna över odlinagr och förbi gårdar. Efter ett tog började tuppar gala och fåglar kvittra, vad skönt det kändes, då visste man att det bara var en knapp timma kvar till gryningen.
Förmiddag på den gröna sidan
Det började gry och vi närmade oss Fontanales, det skulle bli ett kul delmål. Henrik Ortman, Krister Lind och de andra som sprang den 89 km långa Advanced klassen skulle starta där kl 7.00 och i spekulationerna innan var frågan om vi skulle passera före eller efter deras start och vilket som var bäst. Kul att springa förbi när dom stod där och väntade på start men sedan tugnt att bli omsprungen, eller komma precis efter deras start och få springa om folk men kanske hamna i köer. Såg på klockan att det skulle bli ganska precis och hörde sista biten speakern nere från byn, men sista biten ner var en smal bökig och lite lerig stig så klockan gick och jag skulle missa deras start. Av någon anledning blev den försenad så exakt när jag passerade in för avscanning av mitt chip gick deras start bredvid vår matfålla. Häftig timing och dessutom skulle jag ändå ta ett par minuters stopp, för att ta av pannlampan och Berghaus-jackan jag haft på mig för den lite kyliga vinden, så klungan hann iväg och var sen aldrig något hinder.
Till Fontanales var det 42,8 km, nästan exakt ett marathon som hade tagit 8.12, inget nytt mara-pers precis men då var det också 3800 höjmeter uppför och 440 utför, nästan helt på mycket knixiga små stigar.
Nu började andra delen av loppet efter en natts "uppvärmning", vi sprang nu genom det gröna odlingslandsskapet, uppför och nedför, på stigar och små byvägar. Det är otroligt att miljön kan skilja sig så här på ön från en sida till den andra ökentorra sydsidan. Vädret passade också in i miljön, vi hade tur med det närmast ett perfekt löparväder, tunga moln som skyddade för solen utan att skymma för utsikten för mycket, men inget regn bara lite fukt, på en ljusskylt i en by visade det 10 grader.
 |
| Det har ljusnat, men molnen ligger tunga över bergen |
 |
| Om nu någon trodde att dert bara är öken på Gran Canaria så är det fel, det finns nästan djungel också |
 |
| Det är inte mindre berg bara för att det är odlingsbygd |
 |
| Annorlunda växlighet mot vad man är van vid |
Jag jublande också när det nu började finnas min matdepåfavorit, APELSINER, yes. Inte vilka apelsiner som helst heller utan färska lokala, kalla och friska serverade på en isbädd. Så fantaskist gott alternativ till allt sött och all mat som magen inte vill ha. Jag vet inte hur mycket energi det är i apelsiner, men kollande nu och det är 46 kcal på 100g och massor av god vätska också. Kollar man på det blir det faktikst lika mycket energi per dl som i lagom blandad Tailwind. Härifrån och de återstående 15 timmarna levde jag nästan enbart på två saker, apelsiner och Cliff Bloks. Apelsiner i depåerna och Cliff Bloks ute på stigrana.
 |
| Älskar apelsiner när jag springer långt och vilka supergoda vi fick |
 |
| Det går att dansa med lätta steg efter 11 h löpning, andra löpare sitter och ler lite undrande |
 |
| Vi börjar komma ovanför odlingslandskapet |
 |
| Högt uppe i pinjeskogen och solen börjar bryta igenom molnen |
Precis när jag paserat Cruz de Tejeda och kommer ut ur skogen försvinner plötslig alla moln och ett fantastikt bergigt landskap öppnar sig med Roque Nublo som kronan på verket. Den stora fristånde klippan högst däruppe dit vi skall, men förts ned till en ny depå i Tejeda. När solen kom fram var det löpvänliga vädret slut och det stekte på rejält, det fick bli ett stopp för att ta av allt utom T-shirt och isället sätta på kepa och solglasögon. I Tejeda blev det ett par minuter extra stopp för att fylla på med energi inför nästa stigning och för ett vältimat toabesök. Efter stopet blev det en ny ändlös stigning uppåt, segare och segare i värmen, riktigt tungt på slutet när vi skulle runda hela platån som klippan står på, men till slut så var toppen nådd.
 |
| Molnen bara försvinner som i ett trollsalg på några minuter |
 |
| Roque Nublo, dit upp skall vi om en stund, den stunden tog nästan 3 h dit |
 |
| Klättring upp genom Barranco de Tejeda till Roque Nublo |
 |
| Sista biten upp var det tur och retur fram till check point vid klippan |
Fyllde på vatten i blåsan och flaskorna och gav mig iväg. På väg ut kom jag ihop med Ragnar Nygård en kort bit men märkte att han hade en tung dag så jag nötte på i den branta backen upp till banans högsta punkt vid Pico Nieves. Det betyder snötoppen och det låg faktiskt en fläck med snö här såg någon men jag missade det. På 1930 meters höjd ligger snön ett tag även på Gran Canaria, det kom lite snö här för ett par veckor sedan. Inte konstigt att man missade snön, här uppe ovan molnen var det helt magiska vyer.
 |
| Roque Nuble där vi nyss var och Teide på Teneriffa långt därborta |
 |
| På sydsidan är det branta stup och där låg molnen kvar i dag |
 |
| Trail löpning på månen ser nog ut så här |
 |
| Nedför bergväggen på den stensatta "vägen" |
Efter Tunte var det bara 2 små "kullar"kvar på höjdprofilen, nu borde det gå lätt sista biten in mot Maspalomas, eller?
Ja det började lätt med en väg som steg sakta uppför men när man började tro att man kommit ganska högt så fick man plötsligt se pannlampor uppe bland stjärnorna, skit, skall vi ända dit upp igen? OK, "kullen" på höjdprofien var visst nästan 500 meter upp över en bergskam och sedan ned i nästa ravin. Det gick tungt igen, stannade och tvingade i mig en gel och lyckades med det utan att spy.
När jag till slut kom upp hade energin nått ut i kroppen. Det gick utför på delvis brantra och steniga stigar. Många tog det lugnt men jag kände mig plötslig pigg, när jag kom i fatt någon passade jag på nästa tillfälle att komma förbi, fick sen fritt fram till nästa gäng och så vidare. Jag gissade att jag nog passerade 25-30 personer på väg ned till sista stora depån i Ayaguares. När jag kollar efteråt på resultaten nu så var det 26.
Det kändes bra och nu var det bara 17 km kvar in i stan, drygt 2 timmar kvar för att klara målgång under 25 h, det borde gå utan problem. Jo visst, nu kom sista överraskningen med banans mest svårlöpta del. När man väl kommit upp de sista 200 höjdmetrarna och gav sig ned i sista ravinen på en ny stenig stig så kom den. "Stigen" fortsatte i en uttorkad flodbädd som var fylld med rundslipade stenar, alla mer eller mindre lösa. Vi var nära stan men allt var bäckmörk med höga berg runt om på alla håll, ravinen slingarde sig fram och vi "sprang" i dess flodbädd 5 km innan berget öppnade sig och släppte ut oss, stan låg nu där med bara 5 km kvar till mål.
Nu var sub 25 h sedan länge borta, istället fick jag ta till den sista motivationen för att klara mig under 26 h. Vid sista depå 3,5 km från mål tog jag bara en apelsinklyfta i farten och stapplade sen vidare. Till slut var jag framme, målet låg där, det var bara att göra en sista spurt för den lilla publiken som fanns där när klockan var nästan 01, upp för rampen till målportalen.
 |
| Precis vad man vill ha efter 11 mil och 23 - 5 km löpning i torr stenig flodbädd :( |
En liten summering till slut. Jag är riktigt nöjd med loppet, hade aldrig några riktigt djupa svackor och i utförslöporna på slutet var jag klart piggare än de flesta runt mig. Det som tog tid var det delvis extremt svåra underlaget med steniga utförslöpor och värst av allt flodfåran mot slutet. Jag hade ett lite odefinierat mål på 25 h utan att veta hur svår banan skulle vara, nu blev det inte sub 25 men i varje fall 25 någonting :) Jag slutade på 352 plats av de 783 som startade, 518 lyckades fullföja.
De nya prylarna funkade klockrent, speciellt skorna La Sportiva Ultra Raport, rejäla men ändå mjuka och smidiga, bra skydd mot alla sparkade stenar, bra dämpning och skydd under. Mina ömma hälar kände jag kanppt av, jag fick inga skavsår och bara en minimal liten blåsa som inte ens hann slitas sönder.
Nu är det snart dags att lämna ön och flyga hem till vintern igen, lämar bergen för den här gången. Det finns säkert nya därute någonstans att upptäcka.
