lördag 9 april 2016

Tillbaka på stigarna


Man blir nog aldrig för gammal för att lära sig, ibland hjälper det inte ens att man egentligen vet, man måste lära sig på nytt ändå.

Trans Gran Canaria i början på mars gick riktigt bra, lite bättre än jag väntade mig trots att det var en riktigt tuff bana. Återhämtningen efteråt gick riktigt bra den också, eller?

Det kändes i varje fall helt OK i kroppen och benen på de inte allt för långa träningspassen under veckorna efteråt. Mitt i påskhelgen fick jag då infallet att anmäla mig till Borlänge Ultra, kunde ju vara kul med ett långt träningspass och kul att träffa en del folk, men egentligen? Borlänge Ultra? Det är ett 6 timmars lopp, på en 100% platt asfaltsrunda, där varje varv är 2 km, så långt från bergen och de mjuka stigarna man kan komma.

Naturligtvis var man inte klokare när man väl startat, det blev inget "lagom" tempo för ett riktigt bra långpass. Det kändes superlätt och tävlingshornen växte snabbt ut, kanske skulle det gå att nå 70 km?

Nej det gick naturligtvis inte, det funkade hur bra som helst i den för höga farten i 3 mil men sedan kom verkligheten i fatt och låren tvärstumnade. Förståndet kom också i fatt och jag bestämde mig för att slita runt några varv till för att i varje fall fullfölja maratondistansen. Det gick vägen, men det var tungt. Naturligtvis gick det som det gick, det fanns inte rätt förutsättningar. Bara 4 veckor efter Trans Gran Canaria var benen egentligen inte helt återhämtade, att då köra på mil efter mil i för hög fart på ett monotont och hårt underlag var dömt att misslyckas. Som sagt, man lär sig även på äldre dar :)

Efter Borlänge förra helgen fick det bli en helt träningsfri vecka tills i går fredag då min favoritbacke fick ett par vändor och i dag var det dags för stigarna igen ute på en blöt Black River Run runda. Härligt att komma ut i skogen igen, men benen känns mycket mer slita nu en vecka efter Borlänge än de var en vecka efter Trans Gran Canaria. Knappt 4 timmar på monoton asfalt sliter mer än 25 timmar på steniga stigar i bergen. 

Det är på stigarna och i bergen vi hör hemma, på de naturliga underlagen.

fredag 25 mars 2016

Vårstädning

Våren är på gång, även om det känns lite segt för den, +2, grader gråmulet och lätt duggregn i morse, känns inte precis som vår, men det fick bli lite vårstädning i skohögen. Några av mina mera slitna trailskor kom hem i går efter ett hedersuppdrag som fotomodeller, det blev att bra tillfälle att gå igenom hela högen.

Jag tror det är någon som sagt att löpning är en enkel sport, man behöver bara ett par skor...
...dagens notering blev 16 par, skulle tro att det är All Time High :)
Springer man mycket och på väldigt olika underlag så fungerar det inte med ett par, alla är ju designade med ett specifikt syfte. När jag kollar på högen så konstaterar jag att jag under det senaste halvåret faktiskt använt alla paren utom ett i olika sammanhang. Vissa flera gånger i veckan och vissa mera sällan. Det märks också att jag lämnat vägarna och hittat tillbaka till skogen och bergen igen, det är 10 par trail- eller ol-skor, men bara 4 par "asfaltskor". Några är klara favoriter och andra mindre lyckade.

Jag fick lite inspiration att göra en kort recension av skorna efter mer eller mindre lång användning. Det kan vara lite tips och tankar när ni skall välja skor, men tänk på att behoven och smaken är individuell och var man springer är helt avgörande.

Trailskor för olika ändamål och terräng, men det är stora skillnader
Salomon Fellcross 2
83 mil i tuff terräng, bl.a. GL3D och 2 dagar på Dragons Back
En av de absoluta favoriterna, köpta för ganska precis 2 år sedan inför GL3D. Ganska tight passform men det gör att dom sitter perfekt och stadigt. Bra grepp, riktgt lätta (ca 245 g) och smidiga med härligt löpkänsla, ändå är det en mjuk lagom dämpning som gör att det funkar på hårda underlag också. Körde även de första 2 dagarna på Dragons Back i de här och det funkade perfekt i den steniga tuffa terrängen, men då började det bli sprickor i ovandelen bakom tåskyddet så jag vågade inte fortsätta de andra dagarna i dessa. Sprickorna kom efter ca 75 mil med skorna. Är orolig nu att Salomon skall förändra dom för mycket i kommande versioner.

Salomon S-Lab Sense Ultra SG
43 mil hittills, bl.a de 3 sista dagarna på Dragons Back
Köpta förra våren inför Dragons Back för att få en optimal sko för mina behov där. Är helt OK, men inte samma klockrena passform som Fellcross och inte riktigt lika mjuk och skön på asfaltspassager. Valde att starta Dragons Back i Fellcross, men de här var med som back-up och fick ta över de 3 sista dagarna. Funkade bra utan problem under loppet, men efteråt var jag öm och hade en knöl bakom ena stortån som orsakats av ett veck som bildas i den mjuka ovandelen mellan tåskyddet och första snörningsfästet.

Inov-8 X-talon 212
47 mil på leriga och steniga stigar, men bara för träning
En av Inov-8's riktiga supersäljare med många fans. Superlätt och skön löpkänsla, det känns som att man flyger fram på MTB-spåret. Väldigt mjuk och smidig, snörningen gör att den går att dra åt till bra passform trots att den är så mjuk, men...
Den har för lite dämpning för mina behov på längre sträckor, så det är inget för mina traillopp eller Mountain Marathons. Det är mera en OL-sko men i mitt tycke är den för mjuk och oskyddad för ren terräng och för OL vill jag ha metalldubb.

Inov-8 Terraclaw 250
Har bara blivit 14 mil träning i de här än så länge
Förra sommaren kom Inov-8 med nyheten Terraclaw i två versioner. 250 med lite mera dämpning och så den betydligt "tunnare" 220. Tanken från Inov-8 tror jag var att kombinera den lätta löpkänslan med dämpning för lite lite längre sträckor. Jag hoppades den skulle ha det jag saknade i 212'orna, men där lyckades den inte. Den är smidig och med bra löpkänsla, men inte lika bra som 212'an. Det stora problemet är att den känns stum under hälen och inte alls ger den dämning jag var ute efter. Funkar klart sämre än t.ex. Fellcross på en asfaltspassage.

Salomon S-Lab XT6
Det andra paret XT6 efter 83 mil, det första fick vara med 138 mil
En riktig storfavorit för de riktigt långa bergsultrorna. Sitter perfekt med den insydda plösen, bra dämpning som funkar hur långt som helst även på längre asfaltssträckor. Fästet är klockrent för steniga och grusiga stigar, men lite klent när det blir lerigt. Jag hade först 2 omgångar XT Wings 4 och var nöjd med den men lagom till min UTMB start kom XT'6 och var en klar förbättring på flera punkter. Det första paret XT6 tog mig runt UTMB 2013 och det andra, som fortfarande är med, fick göra Lavaredo Ultra Trail 2014. Tyvärr har Salomon utvecklat vidare och släppt denna modell så inför årets långa Trans Gran Canaria blev det problem.

Salomon S-Lab Wings
Har bara hunnit bli 9 mil i de här än så länge, väntar in sommarstigarna
Efterföljaren till XT'6 kom förra året och kallas nu bara S-Lab Wings. Det är egentligen ingen efterföljare utan en helt annan sko. Skickade efter den från Salomon i november eftersom jag behövde nytt inför Trans Gran Canaria. Det blev kort om tid för test eftersom det inte är någon direkt vintersko, men jag konstaterade snabbt att det inte skulle gå. Man har som på många av Salomons andra mer avancerade modeller skalat bort för mycket till förmån för låg vikt och löpkänsla, men till nackdel för dämpning på de riktigt långa loppen.

La Sportiva Ultra Raptor
17 mil hittills, 12,5 av dessa var Trans Gran Canaria
Kände lite panik några veckor innan Trans Gran Canaria, skall jag chansa på att köra med slita XT6 eller de nya lågdämpade Wings skorna? Jag var i USA på jobb 2 veckor innan TGC och ägnade en lördagseftermiddag åt lite skoshopping. Hittade den här som jag bara hört namnet på och jag har aldrig använt La Sportiva, skulle jag chansa? Surfade runt efter info på kvällen och hängde sen på låset för att köpa skorna söndag morgon. Åkte direkt till skogen för ett 2-mila test, det kändes perfekt.
Dom är i tyngsta laget (ca 340 g) men har en suverän dämpning och trots det en mjuk löpkänsla.  Bra grepp på sten och grus, men sämre på lera. Robusta skydd runt om och riktigt gott om plats för tårna.
Med bara några få mils test fick dom klara av Trans Gran Canarias 12,5 mil på steniga bergsstigar, det funkade klockrent. Ingen ömhet i hälar pga dålig dämpning, inga skoskav och bara en minimal liten blåsa.
Extra kul när jag nu i veckan fick nya numret av Trail Running där man denna gång testat "Bombproof trail shoes", skon blev utsedd till Best in Test, definitely. Min nya favorit för de långa loppen i bergen. Lite av italiensk design och hantverk för fötterna.


Några skor för lite mera special behov behöver man också ha.

Salomon Spikecross 3
98 mil under 3 vintrar och dessutom KEX 2014, men de ser ut som nya!!
Vinterfavoriten, Salomon's Spikecross är i princip samma sko som Speedcross men med metalldubb och lite mera isolerande ovandel. Köpte dom i april för 3 år sedan när isen aldrig ville gå bort på Rocklundaspåren. Helt suverän vintersko, man kan springa säkert och helt obehindrat oavsett snö, is och lera. Dessutom en dämpning som gör att den funkar OK även för lite transportlöpning på asfalt. Förutom 3 vintrars träning använde jag den också på KEX (Kiruna Extreme Mountain Marathon) för att ha bra dämpning och metalldubbsgrepp i blockterrängen runt Kebnekaise under 2 dagar. Det mest fantastiska med skon är att den trots 98 mil under 3 vintrar och hela KEX ser ut som nya, inte en enda dubb har lossnat eller blivit nedsliten.

VJ Integrator 8.0
Har bara hunnit bli 12 mil i de här än så länge
När jag nu hittat tillbaka till skogen igen behövs en riktig OL-sko, dessutom var det nödvändigt inför Marmot Dark Mountain i vintras. Behövde en sko med metalldubb men som funkar att springa i sura myrar och i vad över forsar utan att bli tung. Det fick bli min gamla OL favorit och världens populäraste OL sko (enligt VJ). För att täcka in behoven behövdes två storlekar för att klara både vanlig OL och för att få plats med Seal Skinz under blöta vinternätter i England. 

New Balance Minimus Trail
Ett gäng mil på MTB-spåret med dom gamla och massor av cirkelfys med dom nya
Snubblade av en tillfällighet över det första paret i en vanlig skoaffär i USA 2011. Är i princip som en Five Fingers sko men utan tår. Supersköna att springa korta rundor på MTB med, 100% kontakt med underlaget och därmed 100% kontroll på foten som får sköta sig själv. Utan dämpning är det ingen sko för längre löpning för min del, däremot perfekt för cirkelfysen, ger kontroll med golvkontakt, det fick bli ett par till efter några år.

Till slut lite skor för de gångar man är ute på asfalten och springer.

Saucony Triumph IS0 1 och 2
99 mil har första versionen hunnit med och 2'an har bara promenerat lite än så länge
Jag var länge på jakt efter en sko för asfalt och långa lopp på hårdare underlag som skulle ha en mjuk löpkänsla men ändå bra med dämpning. Hittade för 3 år sedan Saucony's Triumph 10, sedan blev det 11'an också, båda hann med ungefär 100 mil var. För ett drygt år sedan kom en ny version av Triumph, nu kallad ISO, med flera unika lösningar, Det har hunnit bli 100 mil till i dessa och nu kom version 2 på samma sko, samma löpkänsla men ännu effektivare dämpning.

Asics GEL LYTE33-2
Bara 60 mil, men dom fick gå till sopporna
Köpt för 1,5 år sedan för att hitta en ännu smidigare sko med mer löpkänsla. Kändes riktigt skön till en början men var för mjuk och för dålig dämpning på hårda underlag. Den orange delan av yttersulan var dessutom så mjuk så att all vintergrus borrar sig in och fastnar. I dagens vårstädning blev det enda skon som fick åka ut i sopporna.

Saucony Kinwara 3
63 mil senare, numera blir det mest på löpband
Var i Dublin en oktoberhelg 2012 utan att ha koll på att det var Dublin Marathon den helgen. Åkte till mässan och försökte snacka till mig en startplats,  men det gick inte. Tog istället ett varv på mässan och tröstköpte ett par lätta skor. Riktigt skön löpkänsla, men jag behöver mera dämpning på asfalt numera. De senaste vintrarna har dom därför fått göra ett bra jobb som mina löpbandsskor.

måndag 7 mars 2016

Trans Gran Canaria - The Story

 
Ön är inte platt är en bra sammanfattning av vad det här loppet innebar, att springa tvärs över den innebar 124 km med +/- 8150 höjdmeter. 124 extremt utmanande kilometer med extrema kontraster,  allt från vidunderligt vackra vyer till nattsvart löpning i en stenig uttorkad flodbädd. Trots alla utmaningar gick loppet egentligen riktigt bra och jag är mer nöjd än vanligt, känner inte att jag kunde gjort något annorlunda och bättre, men vi tar det från början, när man som jag är ute i drygt ett dygn så bjöd loppet på 4 helt olika delar med olika upplevelser och utmaningar. Lika bra jag varnar redan nu, det här blir en lång story, det var ju ett långt lopp.


Målet är nått efter 25.53 - men vägen dit var lång....
Den första natten

Efter en lång bussresa runt halva ön kom vi till den lilla staden Agaete på nordvästra sidan av ön. Nere i den trånga byn samlades alla och vi försökte tränga oss in på de resturanger som fanns för att komma undan den kyliga vinden i väntan på start, sen blev det än mera trängsel när alla nästan 900 löparna skulle ut till startfållan genom att ta sig dit tvärs genom publiken. Vi startade bokstavligen i havet, startlinjen var i vattenbrynet och startfållan var ut på hamnpiren. En riktigt maffig startplats, ovanför oss reste sig bergväggen lodrätt och långt ovanför den skulle vi ta oss upp i mörkret.
Dags att börja fylla startfållan "ute i havet"
Dags för start   Foto: Transgrancanaria Facebook
5 minuter kvar till start,en lång häftig natt och dag väntar
Klättringen har börjat, 2 km klara, 123 är det kvar
Starten gick och vi sprang ut genom byn, det började lite uppför direkt från stranden men den första kilometern gick på gatorna så det gick faktiskt att springa i det tempo man ville redan från steg ett. Å andra sidan var det ju inte så bråttom, den första backen väntade med sina nästan 1400 höjdmeter nonstopp uppför på 10 km. Det kändes riktigt bra upp i backen och det flöt på, i princip enda gången det blev ett kort köstopp på någon knapp minut var efter 3-4 km då den första smala stigen dök upp men sen var startfältet tillräckligt uttunnat. Jag nötte på stadigt, snabbt gåendes, när jag kom i fatt folk gick jag lugnt bakom för att "vila" en bit, när det blev plats stegade jag förbi utan rush och körde sen på igen och så forsatte det, upåt, uppåt. Det tråkiga var mörkret, det hade säkert varit riktigt häftiga vyer här men nu såg man bara marken runt i kring, en ringlande vit orm med lampor bakom och en röd framför. Man såg ljusen från byar och små städer långt där nere och på nära håll var det ibland bara ett tomrum bredvid den smala stigen.
Till slut kom vi fram till Tamadaba, den förtsa depån, efter knappt 10 km. Den milen uppför tog mig 1.53 och jag var riktigt nöjd med en dryg timmes marginal till första cut-off tiden och en halvtimma före mitt eget "säkra" tidschema. Efteråt ser jag att jag hade plats 449 här, nästan precis mitt i startfältet och det var också så det kändes. Den här gången hade jag också kommit igång med energipåfyllning från början, började t.o.m.lite strax före start.
Efter Tamabada gick det utför med en rikgt brant slingrande stig en lång sträcka. På ett ställe hade man satt ut ett rep så vi kunde ta oss nedför en klippa lite säkrare. Det blev naturligvis ett kort köstopp vid det enda repet men alla var positiva och hjälpes åt.
Med rep nedför klippväggen
Det fortsatte på ungeför samma sätt, timme efter timme undetr natten, bara att nöta på uppför och springa lagom lugnt utför för att ha koll på steget på de tekniska stigarna. När vi kom till den tredje depån i den lilla staden Artenara uppe i bergen efter 6.28 hade jag passerat 60 löpare sedan Tamadaba och hade nu 2 timmars cut-off marginal. Det kändes bra, men nu började magen protestera mot maten och inte ta emot vad som helst. Kort efter depån blev det ett kort spystopp, jag tror det var korven, men det blev bara den gången sen fick jag begränsa urvalet i depåerna.
Efter Artenara kom vi ut från skogarna och in på landsbygden, det var lika bergigt ändå men nu gick stigarna över odlinagr och förbi gårdar. Efter ett tog började tuppar gala och fåglar kvittra, vad skönt det kändes, då visste man att det bara var en knapp timma kvar till gryningen.

Förmiddag på den gröna sidan

Det började gry och vi närmade oss Fontanales, det skulle bli ett kul delmål. Henrik Ortman, Krister Lind och de andra som sprang den 89 km långa Advanced klassen skulle starta där kl 7.00 och i spekulationerna innan var frågan om vi skulle passera före eller efter deras start och vilket som var bäst. Kul att springa förbi när dom stod där och väntade på start men sedan tugnt att bli omsprungen, eller komma precis efter deras start och få springa om folk men kanske hamna i köer. Såg på klockan att det skulle bli ganska precis och hörde sista biten speakern nere från byn, men sista biten ner var en smal bökig och lite lerig stig så klockan gick och jag skulle missa deras start. Av någon anledning blev den försenad så exakt när jag passerade in för avscanning av mitt chip gick deras start bredvid vår matfålla. Häftig timing och dessutom skulle jag ändå ta ett par minuters stopp, för att ta av pannlampan och Berghaus-jackan jag haft på mig för den lite kyliga vinden, så klungan hann iväg och var sen aldrig något hinder.
Till Fontanales var det 42,8 km, nästan exakt ett marathon som hade tagit 8.12, inget nytt mara-pers precis men då var det också 3800 höjmeter uppför och 440 utför, nästan helt på mycket knixiga små stigar.
Nu började andra delen av loppet efter en natts "uppvärmning", vi sprang nu genom det gröna odlingslandsskapet, uppför och nedför, på stigar och små byvägar. Det är otroligt att miljön kan skilja sig så här på ön från en sida till den andra ökentorra sydsidan. Vädret passade också in i miljön, vi hade tur med det närmast ett perfekt löparväder, tunga moln som skyddade för solen utan att skymma för utsikten för mycket, men inget regn bara lite fukt, på en ljusskylt i en by visade det 10 grader.
Det har ljusnat, men molnen ligger tunga över bergen
Om nu någon trodde att dert bara är öken på Gran Canaria så är det fel,
det finns nästan djungel också
Det är inte mindre berg bara för att det är odlingsbygd

Annorlunda växlighet mot vad man är van vid
Vi kom ned till staden Teror som ligger på sluttningen ovanför Las Palmas, här var depån mitt på torget och det var fullt med folk ute och tittade och peppade alla löpare. Ett par av löparna bjöd igen lite mer än vanligt och gjorde en liten dans mitt på torget, lätta i steget trots att de sprungit i nästan 11 timmar, jubel bland publiken och även bland oss löpare :)
Jag jublande också när det nu började finnas min matdepåfavorit, APELSINER, yes. Inte vilka apelsiner som helst heller utan färska lokala, kalla och friska serverade på en isbädd. Så fantaskist gott alternativ till allt sött och all mat som magen inte vill ha. Jag vet inte hur mycket energi det är i apelsiner, men kollande nu och det är 46 kcal på 100g och massor av god vätska också. Kollar man på det blir det faktikst lika mycket energi per dl som i lagom blandad Tailwind. Härifrån och de återstående 15 timmarna levde jag nästan enbart på två saker, apelsiner och Cliff Bloks. Apelsiner i depåerna och Cliff Bloks ute på stigrana.
Älskar apelsiner när jag springer långt och vilka supergoda vi fick
Det går att dansa med lätta steg efter 11 h löpning,
andra löpare sitter och ler lite undrande
Jag lämnar Teror och är nu 3.20 före cut-off tiden, marginalen har ökat hela tiden. Nu börjar den tredje +1000 meters stigningen, vi skall upp nästan 1200 meter innan vi är framme vid det stora vägkorset Cruz de Tejeda mitt på ön. Det är ändlöst uppför igen och vi lämnar odlingarna bakom oss, på de högre höjderna kommer vi in i pinjeskogen. Någonstans på vägen upp här konstaterar jag på GPS'n att jag passerar halvvägs, 62,5 km, efter nästan exakt 12 h. Börjar fundera på om det skall gå under 24 h till och med, jag hade ju redan klarat av 5000 höjdmeter upp med bara 3000 kvar så var ju den tunga halvan klar. Den tanken skulle jag få revidera rejält senare.
Vi börjar komma ovanför odlingslandskapet
Högt uppe i pinjeskogen och solen börjar bryta igenom molnen
Stekande sol

Precis när jag paserat Cruz de Tejeda och kommer ut ur skogen försvinner plötslig alla moln och ett fantastikt bergigt landskap öppnar sig med Roque Nublo som kronan på verket. Den stora fristånde klippan högst däruppe dit vi skall, men förts ned till en ny depå i Tejeda. När solen kom fram var det löpvänliga vädret slut och det stekte på rejält, det fick bli ett stopp för att ta av allt utom T-shirt och isället sätta på kepa och solglasögon. I Tejeda blev det ett par minuter extra stopp för att fylla på med energi inför nästa stigning och för ett vältimat toabesök. Efter stopet blev det en ny ändlös stigning uppåt, segare och segare i värmen, riktigt tungt på slutet när vi skulle runda hela platån som klippan står på, men till slut så var toppen nådd.
Molnen bara försvinner som i ett trollsalg på några minuter

Roque Nublo, dit upp skall vi om en stund, den stunden tog nästan 3 h dit

Klättring upp genom Barranco de Tejeda till Roque Nublo

Sista biten upp var det tur och retur fram till check point vid klippan
Härligt nu är det nästan bara utför kvar ser det ut som på banprofilen, men noga räknat är det faktisk 1500 meter stigning kvar. Först ned en relativt kort bit till depån vid Garagñón, en camping mitt i skogen uppe i bergen. Här var det varm mat och drop bag, men maten var naturligtvis pasta och det funkar inte alls när jag springer, fick inte i mig mycket annat heller i den här depån. Försökte med saltkapslar, men det blev kväljningar och nästan spyor på golvet i salen där depån var. Fick i varje fall ett strumpbyte gjort från dropbagen och påfyllning av Cliff Bloks.
Fyllde på vatten i blåsan och flaskorna och gav mig iväg. På väg ut kom jag ihop med Ragnar Nygård en kort bit men märkte att han hade en tung dag så jag nötte på i den branta backen upp till banans högsta punkt vid Pico Nieves. Det betyder snötoppen och det låg faktiskt en fläck med snö här såg någon men jag missade det. På 1930 meters höjd ligger snön ett tag även på Gran Canaria, det kom lite snö här för ett par veckor sedan. Inte konstigt att man missade snön, här uppe ovan molnen var det helt magiska vyer.

Roque Nuble där vi nyss var och Teide på Teneriffa långt därborta

På sydsidan är det branta stup och där låg molnen kvar i dag
Från toppen börjar den långa utförslöpning med några kilometer härliga lättlöpta stigar inne i pinjeskogen, de övergår en kort bit i ett månlandskap och sen störtar det utför stupen. Här har man någon gång i tiden bygt en stensatt smal "väg"som slingrar sig i tvära serpentiner flera hundra höjdmeter nedför klipporna, ett oerhört mödosamt jobb. Man undrade när det gjordes, varför och hur mycket tid och ansträngningar det gick åt. När vi väl kommit ned från klippvägen var det inte depå som jag trodde, det var en massa kilometr kvar på en stenig stig genom skogen. Till slut, just när det mörknade kom vi i varje fall till depån nere i Tunte, "bara" 3 mil kvar. Inför den nya natten var det precis lagom att fixa på pannlampan och jackan igen.
Trail löpning på månen ser nog ut så här

Nedför bergväggen på den stensatta "vägen"
Den andra natten - bara sten

Efter Tunte var det bara 2 små "kullar"kvar på höjdprofilen, nu borde det gå lätt sista biten in mot Maspalomas, eller?
Ja det började lätt med en väg som steg sakta uppför men när man började tro att man kommit ganska högt så fick man plötsligt se pannlampor uppe bland stjärnorna, skit, skall vi ända dit upp igen? OK, "kullen" på höjdprofien var visst nästan 500 meter upp över en bergskam och sedan ned i nästa ravin. Det gick tungt igen, stannade och tvingade i mig en gel och lyckades med det utan att spy.
När jag till slut kom upp hade energin nått ut i kroppen. Det gick utför på delvis brantra och steniga stigar. Många tog det lugnt men jag kände mig plötslig pigg, när jag kom i fatt någon passade jag på nästa tillfälle att komma förbi, fick sen fritt fram till nästa gäng och så vidare. Jag gissade att jag nog passerade 25-30 personer på väg ned till sista stora depån i Ayaguares. När jag kollar efteråt på resultaten nu så var det 26.
Det kändes bra och nu var det bara 17 km kvar in i stan, drygt 2 timmar kvar för att klara målgång under 25 h, det borde gå utan problem. Jo visst, nu kom sista överraskningen med banans mest svårlöpta del. När man väl kommit upp de sista 200 höjdmetrarna och gav sig ned i sista ravinen på en ny stenig stig så kom den. "Stigen" fortsatte i en uttorkad flodbädd som var fylld med rundslipade stenar, alla mer eller mindre lösa. Vi var nära stan men allt var bäckmörk med höga berg runt om på alla håll, ravinen slingarde sig fram och vi "sprang" i dess flodbädd 5 km innan berget öppnade sig och släppte ut oss, stan låg nu där med bara 5 km kvar till mål.
Nu var sub 25 h sedan länge borta, istället fick jag ta till den sista motivationen för att klara mig under 26 h. Vid sista depå 3,5 km från mål tog jag bara en apelsinklyfta i farten och stapplade sen vidare. Till slut var jag framme, målet låg där, det var bara att göra en sista spurt för den lilla publiken som fanns där när klockan var nästan 01, upp för rampen till målportalen.
Precis vad man vill ha efter 11 mil och 23 - 5 km löpning i torr stenig flodbädd :(

En liten summering till slut. Jag är riktigt nöjd med loppet, hade aldrig några riktigt djupa svackor och i utförslöporna på slutet var jag klart piggare än de flesta runt mig. Det som tog tid var det delvis extremt svåra underlaget med steniga utförslöpor och värst av allt flodfåran mot slutet. Jag hade ett lite odefinierat mål på 25 h utan att veta hur svår banan skulle vara, nu blev det inte sub 25 men i varje fall 25 någonting :) Jag slutade på 352 plats av de 783 som startade, 518 lyckades fullföja.

De nya prylarna funkade klockrent, speciellt skorna La Sportiva Ultra Raport, rejäla men ändå mjuka och smidiga, bra skydd mot alla sparkade stenar, bra dämpning och skydd under. Mina ömma hälar kände jag kanppt av, jag fick inga skavsår och bara en minimal liten blåsa som inte ens hann slitas sönder.

Nu är det snart dags att lämna ön och flyga hem till vintern igen, lämar bergen för den här gången. Det finns säkert nya därute någonstans att upptäcka.


 

torsdag 3 mars 2016

Trans Gran Canaria 125


Det är 30 h kvar till start och jag försöker koncentrera mig på att vila, hur man nu gör det? Ute är det härlig sommar med sol och en bra bit över 20 grader men jag vill inte slita på kroppen med för mycket tid i solen nu innan loppet och jag vill inte lägga mig och sova för då blir det ingen riktig sömn i natt och det behövs.

Jag kom till Gran Canaria i går för att hinna få 2 dygns vila och komma iordning både med prylarna och mentalt. Hade lyckats hitta ett perfekt boende i en liten lägenhet precis vid Maspalomasstranden och bara 1 km från målet. Här, precis väster om Gran Canarias sanddyner, är det ett nästan helt nybyggt område med flera stora lyxiga hotel, men precis i kanten ligger några små och "lagom" hus med lägenheter. Lugnt och skönt för laddning och krypavstånd från mål på lördag kväll/natt.
Vattnet utanför där jag bor, därborta skymtar bergen vi skall igenom,
men det blåser sand från Sahara så det är diigt i luften
Lyckades få till 10 h sömn i natt och sen började jag dagen med en lugn 4 km jogg utmed strandpromenaden och upp till målet för att väcka kroppen efter gårdagens resa.
Fler löpare ute på morgon :)
Klockan är bara 9, det kommer bli ett varmt lopp!!
Det är sand-disigt innåt ön
Det blev en sen frukost och sedan iväg till mässan för att checka in och få ut nummerlappen. Löparvärlden är märklig och tydligen ganska liten.Visserligen är det över 3000 som skall springa här totalt och 800 som springer den långa 125 km sträckan, trots detta är den första jag stöter ihop med på väg in till mässan en bekant, Simon som också sprang Dragons Back i somras. När jag sen ställer mig i kön hamnar jag bredvid 3 andra svenskar som springer långa !

Kön var inte lång men det tog en bra stund ändå innan man kom fram och fick sin nummerlapp, lite information och lite annat. På vägen ut fick det bli en runda i mässan för att kolla på andra lopp och om det fanns något man "behövde" och det gjorde det naturligtvis. Har funderat på nya stavar ett tag men inte slagit till ännu. Nu fick det bli ett par Leki Micro Trail Pro, smidiga kolfiberstavar vikabara och delvis ihopsjutbara i 4 delar med en smart konstruktion för infästning av greppet. Är det någon som sagt att man inte skall prova nytt i lopp?


# 539 är det som gäller
Incheckad och klar med startnr 539, nu är det bara laddning kvar, fredag kväll är det start. Vi startar från norra sidan av ön kl 23 lokal tid (kl 24 svensk tid) och har sedan 125 km över öns berg på vägen tillbaka. Det hinner bli +/- 8000 höjdmeter på vägen, 30 timmar får vi på oss och jag siktar på runt 25. Vill ni följa loppet så finns allt på LiveTrail, klicka på EN uppe till höger för engelsk version, välj i menyerna eller sök direkt på startnummer. Om tekniken fungerar kommer mina paceringar vid depåerna att läggas ut i mitt Facebook flöde också. Jonas Buud har startnr 27 om ni vill ha koll på hur han lyckas framme i täten, där det går betydligt fortare.

Det lär vara mörktnär jag kommer hit på lördag kväll,
frågan är hur sent det blir, 25 h = midnatt