fredag 24 juli 2015

Dragon's Back Race - Day 5 - The Dragon is defeated!!

Så har den då kommit till slut, den sista dagen. Kroppen är sliten, fötterna är nötta och ännu en morgon piper mobilen kl 04.15, men vad gör väl det. Känslan finns där redan på morgonen, att det här kommer gå vägen, det är bara att bita ihop mala på framåt ett steg i taget och till slut kommer man nå målet, draken kommer vara besegrad.

Dagens utmaning kommer vara varierad med en första halva i låglandsterräng och med en avslutande halva uppe i bergen i Brecon Beacons. Enligt Shane’s vägval skall det vara 56,5 km och 2313 höjdmeter. En extra krydda är dessutom utlovad i väderprognosen med ett kort men intensivt blåst- och regnväder lagom när jag räknar med att vara uppe i bergen.

Klockan 6 på morgon är det däremot lugnt, dimma och duggregn. Stämningen är på topp trots att vädret är dåligt och alla är extremt slita, vi är ivriga att komma iväg, det blir nästan kö när Ian Corless skall ta ett talande porträtt på var och en när vi ger oss i väg.

Lite väderbiten efter 4 dagar i bergen, nu är det dags för den 5:e
Photo: Ian Corless
Sista dagens utmaning, en bana med två helt olika delar
Första delan på banan är odramatisk, lite småvägar, lite stigar och upp över några mindre höjder. Höjdpunkten kunde varit en passage längs en 250 m hög och långsmal åsrygg mitt i jordbrukslandskapet som Shane även i år lyckats få tillträde till för oss. Kunde varit fint alltså, men inte nu, precis som de första dagarna är det noll sikt när utsikten kunde varit på topp, det är lite surt.
Sikten kunde ju varit lite bättre i dag också
Efter åsen passerar vi genom den lilla staden Llandovery, där kommer Kerstin och Niklas i kapp och passerar. Ser att dom kommer ut från en liten butik framför mig, jag passar också på, slinker in där och lyxar till det med en glass.Dimmorna lättar och solen kommer fram, då blir det riktigt varmt en stund.
Efter att vi passerat Llandovery kommer en lång slakmota på asfalt, där fanns två nästan lika vägval, jag väljer det som ser kortare ut men alla andra verkar välja det andra. (Mätte på kartan nu och mitt vägval var faktiskt 100 meter kortare så ögonmåttet på kartan var OK). Det är ungefär 5,5 km slakmota, det stiger sakta drygt 200 meter. Helt OK att springa normalt men nu är jag för seg, försöker få i mig lite energi men den kommer i  retur upp igen. Istället försöker jag gå i hyfsad takt, men ensam på den nästan raka slakmotan sätter sömnbristen in och jag somnar till gåendes ett par gånger. Till slut efter att ha passerat lite fjällhed och ett kalhygge närmar jag mig support point efter 26 km vid Usk Reservoir. Jag tar det lugnt och försöker få i mig lite energi trots att kroppen inte vill. När jag sitter där kommer Henrik in till supporten men han har lite mer bråttom och drar vidare innan jag känner mig klar.
Depåstopp för mera energi vid support point efter 26 km
Hisayuki från Japan behöver lite omplåstring inför sista delen

Direkt efter support pointen är det dags för Brecon Beacons. Först skall vi igenom en liten skog sen upp i en lång sluttning mot bergen. När skogen tar slut och heden på sluttningen tar vid har det börjat blåsa rejält och jag ser de svarta molnen torna upp sig. Jag stannar till och trots att det är riktigt hett just då i solen i lä så tar jag på mig en extra tröja och regnstället, även byxorna. Det visar sig vara rätt val, det dröjer bara några minuter innan regn och storm är över mig och något mer lä fanns det inte senare.
Det blev lite bistert väder, med piskande horisontellt regn
Sluttningen blir brantare och brantare, till slut skall man klättra uppför kanten till Fan Brycheiniog. Här hade det varit riktigt fint om man hade haft någon sikt, nu var det istället fullt fokus på att ta sig framåt och helst inte blåsa nedför kanten innan man var framme vid check point 5 på toppen.

Check point 5 på toppen av Fan Brycheiniog
Banan väder västerut och följer i princip bergskanten med stup till höger och mjuk sluttning ned till vänster. Det bästa vägvalet är att gena på skrå en bit ned på sluttningen, men hur mycket är lagom när man inte ser något i det piskande regnet och dimman. Jag förlitar mig på kompassen, ”känslan” av terrängen och enstaka skymtar av kanten på höger sida. Plötligt dyker ”de fyras gäng” från i går upp i dimman, var kom dom ifrån? Det spelar ingen roll, det blev så mycket bättre och lättare. Lättare att hålla farten och lättare att hålla kursen, det var ju faktiskt 4 engelsmän som kunde orientera. Vi lyckas hålla precis rätt riktning där i ovädret, däremot känns det betydligt längre än jag ville tro innan vi till slut når cp 6.

Från cp 6 skall vi runda två små dalgångar eller delvis gena ner genom dom innan nästa check point på nästa topp. Lagom när det är dags att välja väg börjar dimmorna lätta och vi får lite överblick, vi delar oss i två gäng, ett som håller höjden så mycket det går men får lite längre väg, jag är med där, och ett gäng som genar djupare ned. Det visar sig att båda är lika snabba ungefär, vi når cp 7 nästan samtidigt. 

Dimmorna och regnet lättar när vi tar oss mot cp 7
Ovädret drar bort lika snabbt som det kom och vi drar vidare mot de sista två kontrollerna. Även om vi inte är så snabba längre så springer vi trots allt så länge det är plant eller utför. Vid cp 8 bestämmer jag mig för ett kort stopp, jag vill fylla på energi och få av mig alla varma kläder nu när solen skiner igen. Jag låter gänget dra vidare, det är bara en kontroll kvar och jag vill njuta av känsla hela vägen in i mål. Från cp 8 fram till den sista är det 4 km ganska flack löpning på fina tekniska små stigar. Solen skiner och jag bara njuter av tillvaron och känslan att där framme sitter den sista. 
Fin och lätt terräng fram till den sista check pointen...
...och därborta sitter den, SISTA CHECK POINT
Då var den sista spiken slagen i drakens kista
Därborta på kullen till vänster ligger det, MÅLET i Carreg Cennen Castle
Nu var det bara spurten kvar men slottet ligger visst en bit bort. Även om det fågelvägen bara är 2,5 km skall man ned över en lång risig stiglös sluttning innan man passerar en väg, men sen är det bara uppfarten till slottet, trodde jag!

Det är ingen direkt uppfart till slottet, istället en lång omväg ned i en dalgång långt "bakom" slottet för att till slut avsluta hela äventyret med en stigning på 100 meter upp till det magiska slottet på toppen.

Långt ”bakom” slottet är man till slut nere i botten på dalen,
nu vänder det raka vägen upp dit. ÄNTLIGEN!
Pep Mayolas Casas gick de sista stegen mot slottet samtidigt som mig


Charlie Sproson med en liten välkomstkommitté uppe i slottet
YES - The Dragon is defeated!
Vilken känsla!! Det gick, draken är besegrad, det tog 5 långa dagar att ta sig genom Wales, för mig blev det totalt 322 km och jag var ute i nästan 69 timmar. Med en nästan 2 års lång uppladdning inför loppet och med massor av år med spring i benen innan dess så gick det att klara ett av de tuffaste bergsloppen i världen. Längden är inte extrem, totala antalet höjdmeter är inte extremt, men den extremt tekniska terrängen som stora delar av banan består av gör det till en riktig galen utmaning. Det var 300 galningar som anmälde sig och ville vara med, bara 150 godkändes för start av Shane, 129 tog sig till starten och till slut var det bara 65 som lyckades besegra draken i sin helhet. Precis 50% av de startande som Shane och Helene Whitaker förutspått på info-mötet dagen innan start. Jag var den äldste som lyckades fullfölja, förutom pappan i ett far och son par som genomförde hela loppet tillsammans, dom var äldst och klart yngst (59 och 22 år) häftigt att göra det tillsammans.


Efter målgången var det skönt att få åka buss ned till Llandeilo Rugby Club där våra tält stod. Där fanns dusch och där fanns mat, pub och prisceremoni på kvällen. Man bara flöt igenom denna kväll i något slags utmattat lyckorus, svårt att sätta några vettiga ord på det hela. Lite mat lyckades jag pilla i mig och en öl, men efter prisceremonin då vill alla fick våra drakar på slocknade vi snabbt i vårt tält.


Shane Ohly berättar om alla utmaningar och prestationer under loppet
Jag, Niklas, Henrik och Kerstin
4 Västeråsare startade och 4 fullföljde, 100%!
The Dragon is defeated!
Many, many thanks to Shane and the entire crew for an absolutely marvelous event and the best ever positive support throughout the challenge!! Not sure if any of you read Swedish or has translated and followed my day-by-day blog these weeks after the race, but anyway, a great Thanks To You All!!! 


Lite siffror från sista dagen...

  • Mina vägval gav en sträcka i dag på 60,4 km, bara 3,9 mer än det optimala vägvalet så en helt OK avslutning.
  • 12:42:42 blev tiden, den snabbaste dagen av alla 5
  • 65:e plats av de 93 som startade i dag
  • Inga skadeproblem sista dagen, både blåsor och skavsår som jag fick fjärde dagen kändes inte av i dag med den omplåstring de fått.
…och några siffror om hela äventyret

  • Det blev en 50:e plats totalt till sist. Jag är klart nöjd, 129 startade och bara 65 fullföljande är ett klart bevis på att bara målsättningen att fullfölja är utmaning nog. Det var min målsättning och den lyckades jag uppfylla.


  • Totala tiden blev 68 h 51 min, på den tiden hann jag ta mig fram 322 km över Wales bergskammar och fjällhedar. 
Det var en mäktig upplevelse, bara förunnat de få som är galna nog att våga försöka och starka nog att ens få försöka. Det är alltid svårt att sätta rätt ord på alla känslor och upplevelser och ännu mer så när kroppen får jobba på alla reservdepåer den har och visa vilken otrolig "apparat" den är när den fungerar, hur oerhört mycket mer än man tror som den faktiskt kan klara av.

När jag skriver detta, om den femte dagen, är det precis 4 veckor sedan just den dagen och vår målgång. Kroppen känns återställd nu, det tog ungefär en vecka att få magen att fungera normalt, under den veckan var jag nästan konstant vrålhungrig. Det tog ytterligare någon vecka innan benen kändes normala igen när man sprang.

Mission completed! Nu får man börja fundera lite mera allvarligt på vad som kan komma efter detta, än så länge har jag faktiskt inget nytt lopp inbokat och anmält. 

fredag 17 juli 2015

Dragon's Back Race - Day 4

Mobilen väcker mig 04.15 precis som de andra dagarna, upp och hoppa, eller ja man skuttar inte precis upp den fjärde dagen, kroppen är sliten, stel och öm lite överallt, men vad vad gör det? De positiva tankarna tar snabbt överhanden, inga skador eller allvarligare problem, sliten skall man vara efter tre dagar i bergen och när den fjärde dagen är klar så är det bara den sista kvar, nästan i mål så att säga.

Det är i och för sig en rejäl bit berg att tugga i sig innan den fjärde dagen är klar, 64 km närmare bestämt och 2273 höjdmeter i en terräng som är annorlunda mot de tidigare dagarna. Vi skall ta oss genom Elan Valley med mycket mjukare berg som istället lär ha riktigt tung undervegetation på sina håll. Kartan är annorlunda i dag också, de bra och tydliga kartorna från Harvey's finns inte i området så vi får istället en 1:25.000 karta från Ordnance Survey tryckt i 1:30.000 med en helt annan och mer plottrig kartbild, det blir dock inga problem att tänka om och hitta rätt ändå.
Dagens gröna "lakan"
Problemet är som sagt inte att hitta men däremot att tolka kartan i detta nya område, hur ser terrängen ut, hur svårframkomligt är det, hur skall man välja väg baserat på det? Redan till första kontrollen är det flera vägval i en mindre stigning upp på berget, jag tänker ta ett ganska rakt på vägval men märker att alla tar ett åt andra hållet så jag ändrar mig. När vi lämnar farm land kommer vi upp i dimman och en extremt tuvig terräng med djupa mjuka tuvor av olika gräs och bärris. Till en början är vi 15-20 personer men alla sprider ut sig som i en solfjäder? Visst ja, dom kan ju inte orientera här, jag går rakt på mot ett staket och fram till kontrollen och är strax helt själv. Det blev 3 km riktigt tungt klivande i riset och jag tänker, hur skall det här bli, det är 6 mil kvar och kartan ser ungefär likadan ut hela vägen.
Vart tog alla vägen? Ingen kommer bakom mig upp till check point 1
Som tur är visar det sig snart att den värsta undervegetationen för dagen var till check point 1. På väg till 2:an passerar vi ett område med en massa vindkraftverk som står och snurrar i dimman, det förklarade det "swoshande" ljudet jag hört strax innan. Jag utnyttjade de körvägar som gick mellan kraftverkens torn nästan hela sträckan till check point 2, det var troligen 1 km onödig omväg jämfört med mera rakt på men jag kände mig förvånande pigg och löpsugen trots att det var dag 4, samtidigt ville jag inte riskera mera svår undervegetation.
En talande bild över orienteringsbekymren i landet
Foto: SleepMonsters

Strax före check point 2 kom Fredrik och Per i kapp och strax efter kom Kerstin och Niklas, jag lät alla 4 löpa men jag hade dom inom synhåll en bra bit framåt. Bergen blev nu väldigt mjuka och böljande, täckta med tuvigt gräs, men det gick nästan hela tiden att hitta små stigar som gjorts av människor eller får. Bortsett från ett par korta sträckor på en asfaltväg var det liknande berg och underlag hela vägen till supporten vid check point 6 nere i Elan Village efter 32 km. På väg ned mot Elan Village kom också Henrik i fatt mig, men i dag höll vi bara ihop en kortare sträcka.

Öppna böljande gräsklädda vidder var temat för dagen
Därborta vid check point 4 stod Helene Whitaker med kameraman och "supportade"
När jag kommer till support point efter 6 timmar hade jag drygt 2 h marginal till cut off time och över 10 timmar kvar till cut off i målet. Jag har gott om tid och inser att jag i princip kan gå resten av dagen och ändå hinna utan problem. Bestämmer mig för att ta det riktigt lugnt för att inte riskera något inför sista dagen. Efter support point är det först en liten kort sträcka för att styra upp vägvalen men sedan blir det längre. De 30 km som nu återstår av dagen består av bara 2 sträckor, riktigt superlånga med andra ord. Den första på en dryg mil har i princip inga vägval, det enda som kan skilja är hur rakt på man går på slutet upp mot check point på toppen av Drygarn Fawr. Jag är lite orolig för denna del eftersom Shanes beskrivning av banan från 2012 talade om extrem tung vegetation här, men det är inte värre än på något annan håll så det flyter på, sträckan tog 2 h och 50 min. Jag tar ett eget litet energipåfyllningsstopp på toppen, då kommer ett "de fyras gäng" i kapp mig, Jo Scott, Pat Bartlett, Nigel Wright och Ben Stansfield, vi slår följe för första gången, det kommer bli fler.
Grymt vacker dalgång på väg bort mot check point 8
På väg mot 8:an...
...inte så svårlöpt terräng som jag trodde 
Där framme sitter den, 8:an, "bara" målspurten kvar nu
Nu väntade tidernas längsta "målspurt", inte så mycket spurt precis men en sista sträcka var det, en sträcka som mätte drygt 2 mil. Det fanns 3 helt olika uppenbara vägval, sen fanns det tydligen de som hittade andra vägval också. Vi fick höra dagen efter att någon gett sig in i en skog och kommit vilse där, den enda stora skogen vi hade på alla 5 dagarna, han kom inte ut igen och till målet förrän klockan 5 på morgonen!

Jag valde det mittersta vägvalet, till vänster var det lite osäker terräng i en dalgång och till höger var det en extremt lång slingrande asfaltväg utmed en reservoar. Den i mitten kändes förutsägbar trodde jag, men jag blev lite brydd när en skog vi skulle in i såg ut att slutta uppför istället för utför som på kartan. Förklaring kom när jag nåde fram till kanten av "skogen", den branta sluttningen ned var kalhuggen och då menar jag KAL. Här är det inget snack om försiktig markberedning, här gör man rent till 110%. Den right of way jag skulle följa ned i skogen var så att säga utraderar från jordens yta.
F.d. skog
Det är tydligen farligt att vistas på hyggen i Wales,
den lilla gula pilen som visade vandringsvägen var det ingen som tagit hänsyn till
Efter lite klängande nedför den kalhuggna branten kom jag ned i dalen och det var dags för några kilometer väglöpning, skönt som omväxling även om det blev mest en snabb promenad. Jag hade tappat de fyras gäng på väg mot hygget men vi kom ihop på vägen igen och höll sedan ihop nästan in i mål. Vi hann avhandla en hel del om olika Mountain Marathons och om orientering i Sverige och UK, perfekt under en sådan transportsträcka. Det kom en passage upp genom en liten dalgång på en obefintlig stig sen var det dags för väglöpning igen den sista milen in i mål. Uppför till en början men när det började luta utför hela vägen mot mål så kvicknade jag till och började springa, lämnade de fyras gäng bakom mig för dagen, ville bara komma i mål någon gång och få slut på dagen. I mål kom jag till slut, den sista sträckan tog 4 h och 3 min, lagom lång "målspurt".
Jo, Pat, Nigel och Ben, därborta kommer jag, snart i fatt "de fyras gäng" igen
Foto: SleepMonsters
Löpsteget ser ju ganska OK ut efter nästan 4 dagar i bergen.
Foto: Sleepmonster
Lyckades komma i mål före kl 20 i dag, solen var inte riktigt borta ännu och knotten hade inte vaknat. Hann precis ned till ån bredvid campen och tvätta av mig det värsta av 2 dagars löpning sedan sensate duschen, sedan hade knotten vaknat och allt var som vanligt igen. När jag fick av mig skorna nere vid ån fick jag förklaringen till att det varit lite ömt på slutet, skavsår på båda hälarna och en rejäl blåsa under ena foten, jag som i princip aldrig får blåsor och skavsår. Det fick bli ett besök i sjukatältet efter maten för att få på lite rejäla plåster inför sista dagen. Maten fick bli som i går, en långsam och försiktig istoppning av böngryta och inget annat. 

Till sist, dagens siffror...
  • Min GPS visade 70,8 km i dag, nästan 7 km extra alltså, men det finns förklaringar till detta i lite onödigt långa vägval på sträckorna fram till support pointen.
  • 13:36:54 var jag "bara" ute i dag, den kortaste dagen hittills i tid räknat.
  • En 53:e plats av 93 startande i dag
  • När det gäller skador så var det alltså skav och blåsor som fick plåstras om, däremot var knäproblemet helt borta, kände inte av det under hela dagen.

Inga dramatiska berg i dag, böjande gräskullar istället

söndag 12 juli 2015

Dragon's Back Race - Day 3

Tredje dagen ligger framför oss, hur skall det gå? Jag hade svårt att somna i går kväll med mitt onda knä hur jag än låg och fortfarande på morgonen (kl 04.15 alltså) kan jag inte lyfta vänster ben när jag ligger på rygg. Jag ormar mig upp ur sovsäcken efter 5 timmars halvsömn, tar mig ut och knallar bort till bajamajan. Konstaterar att när jag står och går känns det inget, provar några löpsteg och det går också bra. Tydligen bättre att vara i rörelse än att ligga och vila, dessutom lär det vara lite snällare berg nu så det är bara att göra sig klar och se hur lång det går. Morgonproceduren börjar sitta nu med packning, frukost och göra sig tävlingsklar.

Dagens utmaning är den längsta dagsetappen av alla med 68,3 km om man nu lyckas hålla det optimala vägvalet. En sammanlagd stigning på 3712 meter är också ganska rejält. Vi skall som väntat börja dagen med att följa bergskammen Cadir Idris för att sen komma ned i lite lägre terräng. Det är lite växlande molnighet på morgon, men Cadir Idris toppar sticker tyvärr upp i de moln som finns.

I starttältet blev det ett längre stopp i dag, Charlie skulle informera om en del ändringar i mandatory routes ute på banan, dessutom var cut-off tiden vid support point avkortad med 40 minuter eftersom allt för många varit ute mycket för länge efter stopptiden kl 23 i går. Startfältet som har fullfölj hittills är nu redan kraftigt reducerat.
Bergkammen Cadir Idris som vi skall följa till en början i dag,
 som den såg ut i strålande sol i går från sista kontrollen på den etappen

Mycket prylar som skall hållas reda på, allt har sin plats i rätt påse
Morgon i lägret
Mycket info från Charlie i dag innan vi fick starta
Kommer till slut i väg ungefär kl 06.15 i dag också, direkt efter start passerar vi genom den lilla staden Dolgellau sedan bär det av upp i grässluttningen mot östra ändan av Cadir Idris. Direkt när vi skall lämna sista gården och ge oss av upp på berget får jag dagens första bevis att engelsmännen inte kan orientera. Strax före mig ligger en klunga på 7-8 personer, det finns två "right of ways" (dvs stråk genom farm land som man har rätt att springa på) att välja på och alla väljer fel! OK, jag tar väl rätt då när jag kommer fram. Efter en lång men lätt 600 m stigning på grässluttning kommer jag till slut upp på första toppen, Gau Graig, där check point 1 sitter. Härifrån följer vi sedan Cadir Idris bergskam västerut i nästan 10 km. På väg till check point 2 på den högsta toppen, Penygadair, som ligger ytterligare 200 meter högre passerar upp i molnen, uppe på toppen är det riktigt tjockt.
Ett pärlband med löpare kommer efter mig på väg upp mot Gau Graig
På väg upp i molnen, det kunde varit fina vyer här men det blev inget av det i dag heller
Det är tjockt upp på toppen av Penygadair, 893 m.ö.h.
Ned från Penygadair får jag dagens andra bevis på saknad orienteringsförmåga i landet. Jag är ihop med 3 engelsmän och följer en stenig brant stig ned från toppen. Känner av mitt knä igen i utförslöpan så jag tappar kontakt när jag tar det lite försiktigt och tur är det för jag inser att något inte stämmer. Jag har berg till höger om mig i dimman, där skall ju vara ett stup!? Kollar kompassen och inser att vi är på fel stig, nedför en annan bergskam och 90 grader i fel riktning. Jag skråar över bergsidan och kommer snart ut på rätt stig precis lagom för att se Kerstin och Niklas susa förbi. Fortsättningen utmed bergskammen blir odramatisk och vi kommer snart ned från molnen till mjukare gräsklädda berg.
Lite utsikt från den mjukare bergskammen när man kom under molnen
Vi lämnar Cadir Idris, springer på skrå nedför en lång sluttning med halvhögt ris, det funkar bra med knäet utför, det är helt OK när det går att springa, det är de djupa kliven nedför branterna som vi haft de två första dagarna som slitet på knäet. Kommer ned i farm land och passerar en gård, inne i ett skjul pågår klippning av fåren för fullt. Till slut är vi nere i botten på dalen, i princip på havsnivå, där ligger en camping och vid servicehuset vi springer förbi finns en dricksvattenkran, där fyller alla på depåerna. Alla svenskar är där, Jonas Möllare sticker i väg precis när jag kommer och när jag sticker  kommer Henrik, Fredrik och Pär. Det är bara Niklas och Kerstin som susat förbi tidigare och tagit vatten i ån i stället, inte helt lyckat val för dom skulle det visa sig.

Efter "extra depån" vid campingen kom en kort sträcka med lite väglöpning och mandatory route genom farm land, sen skulle vi upp i bergen igen, 600 nya höjdmeter upp till den flacka och mossiga toppen Tarrenhendre. På vägen upp kommer Henrik, Fredrik och Pär i kapp mig och vi stämplar in samtidigt på check point 5 däruppe. Lagom när vi kom upp mot toppen sveper moln och regn in runt oss och all sikt försvinner. Det är mycket folk där och på väg utför mot skogslandskapet tappar jag bort de 3 andra svenskarna i dimman. Vi springer utmed ett staket och en större stig, jag känner efter ett tag att något inte stämmer, kollar kompassen och just det, vi har sprungit för långt runt en liten dalgång och är nu på väg fel håll. Jag vänder och tar rätt väg, men engelsmännen fortsätter fel in i dimman, tredje gången i dag jag ser ett stort gäng som springer rejält fel.

En liten topp till skall vi upp på innan det stora skogsområdet börjar. Bästa vägvalet dit är att runda en dalgång och ta samma väg upp som ned. Jag tror jag skall möta Henrik, Fredrik och Pär där, men icke, det visar sig senare att dom också sprang fel i dimma strax innan, tydligen inte bara engelsmän som slarvar med orienteringen. Nu väntade en milslång sträcka lätt utför på körvägar genom ett skogsområde. Det var massor av körvägar att välja på men inga konstigheter med orienteringen. Till slut kom man ut ur skogen var nere på havsnivån igen genom den lilla staden Machynlleth innan support point och cp 7. Efter den långa utförlöpan fick jag en riktig "låg" period, trots att det var flack asfalt genom stan gick jag i princip dessa 3 km och kom mig inte ens för att lyxa till det med något kioskbesök heller. Det blev inga kort tagna i dimma och skogar på dessa sträckor, det var inte så dramatiskt landskap att föreviga ett tag.
Bron över River Dulas på väg in mot Machynlleth
Klockstapeln i Machynlleth
Skönt att komma till support och få sin drop bag och fylla på med energi igen. Fram med den dagliga Fish n' Chips lunchen, men den ville inte kroppen ha i dag. Efter halva tonfiskpåsen fick jag sticka bakom tältet och där kom den upp igen. Direkt kom någon av marshalls och kollade "are you OK"?

Yes I'm OK, just didn't work with the tuna today, I'll get rid of it and it will be OK again.

Om man är OK eller inte är i och för sig relativt i det läget. Efter 2,5 dagars löpning och ca 15 mil i Wales värsta bergsområden är ju kroppen lite sliten och allt fungerar inte riktigt normalt. Att få i sig energi så det räcker och som stannar kvar blir från nu ett pusslande, lite i taget, ibland funkar något och ibland något annat, det gäller att ha alternativ med sig. Samtidigt är halva draken besegrad nu, knäet känns OK och en känsla av att det här kommer att gå vägen in i mål börjar gro.

När jag fått ordning på mig själv igen så kommer Henrik, Fredrik och Pär in i depån och vi sticker sen iväg ut samtidigt på två kortsträckor där vi fått instruktioner om ändring till mandatory route. Det är lite förvirrande för Charlie ritade in på kartan på ett sätt i morse, vid support point fick vi lite andra besked och de right of ways som fanns på kartan stämde delvis inte. Jag och Henrik tar oss trots detta igenom utan problem och fortsätter sedan tillsammans resten av dagen.

En ny milslång sträcka väntar. Först skogar som i verkligheten visar sig vara hyggen och sedan genom öppna böljande hedlandskap. Nästan hela tiden på körvägar och stigar, vägar som försvann långt borta i horisonten. Det var en dryg och seg sträcka, tur att jag och Henrik kom ihop och körde tillsammans här annars hade tempot fallit alldeles för mycket.
Vi kom från det gröna landskapet därborta, upp på vida hyggen...
...och fortsätter uppåt, mera hyggen
Hyggen övergår i gräs och öppna landskap med en ändlös väg
Även ändlösa vägar tar slut till slut om man bara fortsätter framåt visade det sig. Den här gången slutade vägarna med det enda riktiga lilla vad vi stötte på under alla dagarna. Skönt att svalka sig lite för nu väntade ett nytt berg som avslut på dagen, upp på Pumlumon Fawr, 752 möh, den högsta toppen i mid Wales. Det blev en tung klättring upp, det var inte så brant men det var riktigt djupt och tuvigt gräs att kliva i. Uppe på toppen var det på nytt in i dimman som gällde och det blåste rejält.
Henrik svalkar huvud och fötter lite
Tunga grästuvor på väg upp mot Pumlumon Fawr
Ända där borta i horisonten var vi för några timmar sedan
Check point 10 på Pumlumon Fawr var dagens sista, men det var fortfarande 6 km kvar till mål. Här var det riktigt lätt löpning flackt utför till en början innan det vek av nedför branta ängar med får till målet i dalen. Skönt att vara i mål efter ännu en lång dag, det var lite mindre knott här till en början så lite mindre panik att komma iordning. I kväll var campen på en äng ute på landet så ingen dusch, bara att tork av sig och sätta på kläder för natten innan man skulle försöka få i sig mat. Maten blev det stora projektet för kvällen, magen ville egentligen inte ha något nu heller men sakta men säkert lyckades jag stoppa i mig två portioner böngryta utan ris eller bröd som bara ville vända upp igen. Kom i sovsäck redan vid 22 tiden i kväll så nu skulle det bli 6 timmar sömn, skönt.
Dags att vika av ned mot målet, den lilla blå fläcken borta vid skogsdungarna
Smidig storlek på kartan i dag också ;-)
Full fart i mattältet morgon och kväll, grymt bra service med mycket att äta
synd att magen inte ville vara med på allt

Lite statistik i dag också...

  • Min GPS stannade på 72,1 km i dag, det blev den längsta dagen av alla 5 men bara 3,8 km längre än Shane's optimala vägval, tydligen valde jag mera rätt i dag.
  • Min tid blev 14:07:03, 35 minuter kortare tid än i går trots att jag sprang en mil längre, klart lättare terräng överlag i dag med en km-tid på 11.45
  • En 47:e plats av de 107 som startade i dag, startfältet krymper för varje dag.
  • Helt OK på skadefronten nu igen, knäet kände jag bara av i en brant utförslöpa på Cadir Idris i början sen har det flutit på. Problemet nu är att lirka i sig energi utan att det kommer upp igen, svårt både under löpningen och i mattältet. Får välja saker väldigt selektivt och lite i taget så går det.

Dagens banprofil, snällare berg men många höjdmeter ändå