söndag 29 mars 2015

0 meters vecka

Ja veckan som gått har inte bjudit på många meter löpning, inte en enda närmare bestämt. Besöket i Montreal veckan innan visade sig få konsekvenser. Jag kom hem på fredagen och redan på söndag morgon kändes det att något var på gång. En stark känsla i kroppen av att en förkylning var på gång så jag ställde in det planerade långpasset. Kändes ännu lite mer på måndagen och efter lunch cyklade jag hem, sen blev det hemmaplan resten av veckan. På tisdagen drog tempen upp till 39 grader och där skulle den stanna i 4 dagar visade det sig. Under torsdagen fick jag min misstanke bekräftad, det var influensa som jag lyckats springa i vägen för därborta, halva vårt kontor i Montreal hade tydligen insjuknat.

Nu i helgen har febern börjat släppa och sjukkänslan försvinna mer och mer även om det går sakta. Ett par dager till sen får man ge sig ut igen och känna hur benen bär hoppas jag.

Det är ju i dag bara 85 dagar kvar tills vi står där på startlinjen i Conwy Castle i Norra Wales. Då är det dags för Dragons Backs Race, den tuffaste löparutmaningen jag tagit mig ann hittills. 
Crib Goch - en av de troliga passagerna första dagen (Foto - från nätet)
Man kan börja bli lite smått stressad när det är bottennapp i träningsdagboken, det har inte alls blivit den grundträning som det var tänkt i vinter för att sen vara klar för "long days in the hills". Först ett 3 veckors skadeuppehåll i jan-feb och nu influensa med 1 veckas totalstopp och antagligen 1-2 veckor till innan kroppen återhämtat sig helt. Kollade bakåt i träningsdagboken på Jogg och konstaterade att jag inte sprungit så lite under årets 3 första månader något år sedan jag blev ultralöpare 2009. Snittet för dessa 3 månader är 86 mil, med en toppnotering på 103, i år har det bara blivit 68.

Nu är det nog inte så illa som det låter får man hoppas, den under många år uppbyggda uthålligheten, "hållbarheten", löptekniken och styrkan försvinner inte så snabbt. Än finns det tid att bygga vidare från denna grund. Den träning som jag kunnat få till har dessutom varit väldigt bra anpassad för att bygga inför Dragons Back, inte minns 10-mila-helgen på Bruksleden för 3 veckor sedan.

När man nu inte kunnat träna fysiskt så har det fått bli lite mentalt istället, titta på lite lämpliga filmer från brittiska berg, läsa lite brittiska traillöpartidningar och börja fundera mera seriöst på packningen. Packningen blir en utmaning i sig. Allt man behöver för 5 dagar i Wales berg skall rymmas i 2 st dry-bags. En på 59 liter, för sovsäck, liggunderlag, ombyten och vad man behöver i nattlägret och en på 22 liter som används som "drop-bag" ute på banan varje dag. Även om man inte behöver ha med eget tält och mat till lägren så lär det bli en del val att göra innan allt har fått plats. Visserligen är det högsommar, men i Wales är det definitivt ingen vädergaranti, man lär vara utrustad även för en vecka i non-stop regn. 

lördag 21 mars 2015

Mont-Royal

Tillbaka till vintern blev det den här veckan och då menar jag inte den lilla vinterknäppen som slog till här hemma i natt utan tillbaka till en riktig vinter. Jag var på jobbresa till Montreal och som vanligt var skor och kläder med för lite löpning. Hade kollat in väderprognosen så hela vinterkittet var med, för löpning i både snö och kyla, alldeles för mycket grejer för handbagaget och detta höll på att ställa till det lite. Resväskan kom inte fram på bagagebandet i Montreal, den dök inte upp förrän framåt 6 på morgon så jag höll på att helt missa det första morgonpasset, synd när man ändå vaknar jet-laggad kl 3 på morgon.

Vinterkänslan infann sig redan på vägen över Atlanten när vi passerade Grönland i riktigt fint väder, det kändes som man var riktigt nära isvidderna trots att vi passerade på 11.000 meters höjd.
Passerar in över Grönlands östkust
Arsuk glaciären på sydvästra Grönland ser ut att producera isberg
Solsken på västkusten!
Till slut var i varje fall både jag själv och väskan framme i Montreal och jag hann med ett litet kort morgonpass på Mont-Royal som ligger precis bredvid centrum, bara en dryg kilometer från hotellet. Det är här man springer i Montreal, alla som springer gör det, eller så promenerar man, åker skidor, cyklar eller vilken uteaktivitet du vill. Trots att det var massor av snö och kallt så var det alltid folk ute, t.o.m kl 05.30 med 17 minusgrader. Mont-Royal är som Central Park i New York men mycket mera kuperad med en högsta punkt 234 m.ö.h. eller ungefär 200 meter över stan. Den skapades t.o.m. ,för ca 140 år sedan, av Frederic Olmsted som också skapade Central Park.

Efter den korta morgonturen så hade jag som tur var fått koll på att det var "vinterdäck" som behövdes, det fick bli mina Spikecross på de kommande passen. Det var grått, rått och 0 gradigt när jag kom till Montreal men lagom till första kvällen började det klarna upp och temperaturen började falla. Jag tror den sjönk 10 grader medan jag var ute på en 15 kilometer lång runda i solnedgången, det blev lite kyligt mot slutet.
Downtown Montreal
Chalet du Mont-Royal
Utsikt över stan från Chalet
Chemin Olmsted nära toppen
Många trappsteg uppför branten från centrum till Chalet
Plötsligt kom det en kort men intensiv snöby

Sentier de l'Escarpment och Chemin Olmsted är två fina men helt olika löpsträckor på berget. "Stigen vid branten" går utmed branten med en fin utsikt över stan. Helt oplogad men vältrampad nu på vintern var det en riktigt kul och kuperad trailslinga. "Olmsteds väg" å andra sidan passar perfekt om man vill träna slakmota, promenadvägen slingrar sig med nästan konstant lutning under 5,5 km de ca 200 höjdmetrarna upp till toppen. Andra kvällen provade jag två olika vägar upp på berget, både trappvägen rakt upp från centrum och den slingrande Chemin Olmsted, slakmotan tog helt klart mer av energin.
Utsiktsplatsen framför Chalet
Fin vintertrail utmed Sentier d l'Escarpment
Sista dagen i Montreal med ett flyg hem på kvällen, då fick det bli ett tidigt morgonpass istället. Tidigt (05.30) upp på berget en sväng i snö och kyla (-17 grader), men inte var man själv ändå. Det var folk ute både på träningsrundor och promenader. -17 är väl inte riktigt vinter för en Montrealbo, det skall nog till 30 minusgrader för att kallas riktig vinter här.
Samtidigt som jag fick lite bonusvinter i Montreal lär vårsolen ha flödat här hemma med 12 plusgarder i flera dagar, känns ju kul när man kommer hem igen och snön faller och kylan sätter in igen även här hemma.

söndag 15 mars 2015

Vertical Kilometer

Det finns inte så stora höjdskillnader i Västerås, men med lite kreativitet från WTRS-gänget så löste det sig och Västerås eget Vertical Kilometer Race föddes i går, Run-Up som trapp race ute i stora världen kallas. Det finns t.ex. ett lopp i Empire State Building, men där springer man bara upp en gång, 80 våningar nånting, inte så mycket i sammanhanget. Skall det bli en vertical kilometer på riktigt så få man ta till lite mer eller vad sägs om 15 ggr upp i vår egen lilla skrapa i Västerås?
Västerås egen lilla Skrapa med 25 våningar
Oändligt trapphus?
1 km rakt upp i skyn, 375 våningar, 6600 trappsteg. Individuell start var 10 sekund i hotellobbyn, då tickade klockan igång. När vi kom ut ur tapphuset på plan 25 så stoppades klockan och det blev hiss ner. Det skulle inte funka säkerhetsmässigt med mötande löpare som rusar ned i samma trapphus. Blev ändå inte mycket vila, för hissen gick fort och nere igen så var det uppåt på ett nytt varv, så höll det på tills man kom ut däruppe efter 15:e gången.

Här kommer ett gäng bilder från Niklas Holmström som var förkyld och fick agera fotograf under loppet, det blev många talande bilder.
Lite info och förmaningar innan start
Först ut i trappan, lyckades hålla undan hela vägen upp
Det känns efter 25 våningar




En del är riktigt pigga även efter 25 våningar :)
Jagad igen
Det är tungt även i hissen...
... ännu tyngre när man väntar på den.
Klart.... 375 våningar senare !!
Räknat som effektiv tid uppåt tog det 47 min och 30 sekunder att ta sig upp i skrapan 15 gånger, de 375 våningarna. Jag lyckades med min målsättning att försöka hålla ett jämt och stabilt tempo, tiden för klättringarna varierade bara 15 sekunder, mellan 3.02 och 3.17. Samtidigt tog jag ingen "extra" vila mellan några varv, bara hissen ned och så in i trapphuset igen. Det blev ett riktigt högintensivt intervallpass, kul och annorlunda.

Det hela toppades sedan med att bastun på 25:e våningen var bokad, där kunde vi återhämta oss, eftersnacka och njuta av svalka och en grym vårkväll ute på "balkongen". När vi kommit ned igen var en lika grym buffé uppdukad nere i lobby-restaurangen.






STORT TACK till WTRS och ni andra som hjälpte till att fixa detta !!

tisdag 10 mars 2015

Ultrahelg genom 2 årstider

Redan för ett par månader sedan kastade Niklas och Kerstin fram förslaget om en träningshelg för hela det svenska Dragons Back Race gänget. Vi är 10 svenskar som skall till Wales berg i sommar och 9 av oss var på gång för en helg i de Västmanländska skogarna, tyvärr kom det skador och annat i vägen så nu när det var dags blev vi bara 5, men viken häftig helg vi fick.
07.15 i lördags morse tog vi (Fredrik Elinder, Niklas, Kerstin, Henrik och jag) tåget från Västerås norrut genom skogarna till Fagersta. Riktigt god service på Tågkompaniets lilla "lokaltåg" som hade bemannad kaffeservering, SJ har en del att lära sig. Det satt perfekt med en kopp och en bulle innan vi var framme och gjorde oss klara för att ta oss hem till fots igen.
Det känns alltid lite speciellt att kliva av tåget efter att ha åkt iväg en bra bit och veta att nu skall vi springa tillbaka igen. Vi har gjort det många gånger på Train & Run men nu var det lite mera "extended edition" av Train & Run så att säga, mycket längre och dessutom på stigarna. Det tycktes finnas en del snö kvar också hade vi sett genom tågfönstret, mycket snö kvar skulle det visa sig, första dagen skulle bjuda på den första av två årstider, vinter!

Vi tog oss ut genom Fagersta där inte många själar var ute klockan 8 en grå lördagsmorgon i mars med en råkall kraftig vid från sydväst. På vägen ut bjöd Fredrik på en sightseeing avstickare till kyrkan som vi passerade, där berättade han om sina förfäder för 5-6 generationer sedan som sett både uppgång och fall i bruksorten på den tiden.

Så snart vi lämnar Fagersta och ger oss ut i skogen  möter vi vintern. Redan den lilla skogsvägen upp mot Jättåsarna är helt täckt av blöt is. Det är bara jag och Kerstin som kör med vinterdäck (=metalldubbat) de andra tre får ett första tillfälle att träna in Bambi på is tekniken, det skulle komma många fler.

När vi efter ungefär en mil passerat den sedan länge nedlagda och öde slalombacken vid Högbyn var det dags att lämna civilisationen för att fortsätta 4 mil genom de djupa skogarna. Någon enstaka gård finns det till en början, men sedan ingenting. Tyvärr är det på många ställen just "ingenting" eftersom den stora skogen inte finns kvar heller, den är ersatt av rejält stora hyggen. Vi lärde oss när vi sprang här på sommaren för 1,5 år sedan att det kan vara snärjigt på hyggena med allt sly som växer upp, nu fanns det inget sly, istället låg snön halvmeterdjup. Tung snö med skare som precis inte bar utan man sjönk ned till knäna och på många ställen var det inte fasta marken under utan bara vatten. Det skulle bli en dag med ett träningspass utöver det vanliga, väl värd epitetet "a long day in the hills".
Var det inte djupsnö så var det is.....
...eller vatten...
...eller is och snö på blöt spång med djupt vatten bredvid ;)
Ensam över myren!     Foto: Henrik
...och mera djupsnö!    Foto: Henrik 
Ute i skogarna tog vi oss upp på Landsberget med sitt utsiktstorn. Med Västmanländska mått mätt ett riktigt högt berg, men med skogen på toppen behövs utsiktstornet för att se något alls.
Ett riktigt "luftigt" utsiktstorn att klättra upp i...
...och lite vindpinat när man väl är uppe, men utsikten är fin
Från Landsberget ned till de gamla ruinerna vid Trummelsberg är det en riktigt fin sträcka, kuperat och med det mesta av skogen kvar. När det fanns lite skog kvar så var det också lite mindre snö på marken, en skön omväxling där det gick att springa lite mera normalt.
De gamla ruinerna vid Trummelsberg har fått "kläder" för att inte vittra sönder
I gränslandet mitt ute i skogen
Foto: Niklas
Det fanns andra hinder än snö också   Foto: Henrik
Till slut kom vi fram till paradiset Ulvsbomuren, som visserligen också ligger mitt ute i skogen men som var en riktig oas. Suveränt boende och suverän service. Efter 49 km snöpulsning och islöpning var det otroligt skönt att komma fram, det tog oss totalt ca 8 h med en effektiv löptid på 6.45. Bara att ta det lugnt, duscha, äta, snacka och fixa med prylarna. På kvällen dök Micke och Clare upp på besök, då blev det ännu mera snack.
Middag på gång
Kartor över bergen i Wales var med för lite vägvalsplanering i god tid
Det var inga problem att sova efter den dagen även om det var lite varmt uppe på loftet. Vi slocknade nog alla före kl 21 tror jag. En ny dag med 5 nya mil väntade ju på oss, förhoppningen var att få sol, värme och mindre snö. Den förhoppningen infriades över all förväntan, vi fick bokstavligen springa våren till mötes rakt in i en ny årstid. De första kilometrarna ut från Ulvsbomuren "fuskade" vi lite och sprang på grusvägen istället för över snötäckta hyggen, vi ville inte börja dagen för tungt.
Hej då Ulvsbomuren, nu sticker vi!    Foto: Niklas
Efter grusvägen blev det några kilometer asfalt fram till och genom Ramnäs innan det var dags att ge sig in i skogarna igen och plötsligt..... på andra sidan Ramnäs var det inte vinter längre. Visst, det fanns en och annan snöfläck, men nu var det mest vatten istället.
Inte nog med att snön försvann, när vi närmade oss Sura kom solen fram och det blev nästan stekande hett, en plötslig rejäl vårvärme med bra mycket mera än 10 plusgrader. Vi hade planerat in en liten avstickare till OK macken i Sura för ett fikastopp och det passade perfekt, fika fanns och tvätthallen funkade bra för klädbyte och byte till "sommardäck" (=Fellcross, ingen metalldubb).
Dags för shorts, tunntröja och "sommardäck"    Foto: Niklas
...och lite fika efter servicebesöket!
När vi kom ut på leden igen söder om Sura, på väg mot Hallsta, så var det rena njutningen. Barmark, i varje fall nästan, strålande sol och underbar terräng.
Foto: Kerstin
Foto: Kerstin

Man blir törstig i värmen, "mormor" fixar friskt vatten 
Lite snö fanns det trots allt kvar här också
Foto: Niklas
Runda stockar, med alger, is och hinder på tvären,
lite utmanade bro när man har sommardäcken på
Foto: Niklas
Den andra dagen blev nästan precis lika lång som den första, 50 km närmare bestämt. Den effektiva löptiden blev trots det en timma kortare nu när det var vårlöpning istället för snöpulsning. En riktigt bra träningshelg på vägen mot Dragons Back, 10 mil i skogen med betydlig mera utmaningar än vi normalt kan få till i våra trakter och dessutom med härliga variationer i löpningen, inte ett steg var det andra likt skulle man kunna säga. Niklas har fixat till en snygg karta över vår tur genom skogarna, den får avsluta storyn för den här gången, nästa helg blir det ett helt annat äventyr, garanterat snö- och isfritt och inget behov av karta.