lördag 30 augusti 2014

Parco del Marguaries

Är kvar i Piemonte i Italien, en helg mellan två jobbveckor. Det är lördag morgon och vädret är disigt men ser ut att kunna bli bättre, det är 3 mil till bergen och 6 mil till havet, svårt val?   Nej!

En hel dag i bergen utan några gränser i tid eller rum, och inte är det något lopp så man kan stanna så mycket man vill och njuta och ta lite bilder när man känner för det. Valet var lätt och när solen kom fram precis lagom så blev det en fullträff. Jag hade naturligtvis förberett mig lite, shoppade en bra karta i torsdags och lite proviant i går. Hade tagit med mig kläder ut-i-fall-att det skulle bli bergslöpning och även det "extra" som säkerhet om det skulle komma oväder. Enda missen var att jag glömt löpryggan i den hastiga ompackningen hemma efter KEX, men det löste sig. Kollegan från ABB Italien som var här i veckan visade sig vare en själsfrände, en som trivs i bergen, även om han var mer för klättring än löpning. Han kom hit direkt från semestern, med hela utrustningen i bilen, så jag kunde låna en liten enkel klätterrygga eftersom han åkte hem till Milano i helgen, perfekt!

Lite kartstudier i går kväll och jag hade en plan, bara att ge sig ut. Det visade sig bli en liten runda på 17 km, med +/-1500 höjdmeter i naturreservatet Parco del Marguaries, precis på gränsen till Frankrike. Där på andra sidan var vi för en dryg månad sedan på semester, märkligt så det kan bli. 
Det är inte så mycket mer att orda om detta, bilderna får beskriva rundan istället.
På våg upp mot bergen och solen som plötsligt bröt igenom,
på andra sidan bergskammen ligger Frankrike.
(och det är inte skit på linsen, det är flugor och mygg, men inte aggressiva :)
Första vattenhålet
Äntligen ovanför trädgränsen, vid 1800 meter ungefär
Startade längs där nere, nu är jag 1000 meter högre upp, vid Rifugio Garnelli
Lunch polentan skulle koka en timma till i Rifugion så jag tog en salami sandwich,
minst 20 tjocka skivor salami, blev som en hamburgaare :)
Fortsatte in mot bergen efter lunchstoppet... 
...in till Laghetto del Marguareis, längst därinne i GPS skuggan från bergen


Ser lite bekant ut (KEX) men det var bara en kort sträcka och blocken
var delvis tillrättalagda. Det är skillnad på sten och sten!
Inga vägval här, bara följa lilla stigen upp i molnen 
Det är inte ett UFO i bildens överkant, det är en broms som var
ett minst lika påtagligt hot just här.
Upp i molnen och över klipporna vid Colle del Prei Soprano...
...och ner mot skogen igen på andra sidan.
Annorlunda vattenhål vid Gias degli Alpi...
...med frodig grönska på 1400 meters höjd
Hmmm... jag är inte så bra på Italienska,
 men jag skulle tro att det är dags att vända nu!
Stigen hade rasat nedanför stupet så man kom inte fram till grottan
där forsen Torrente Pesio kommer ut ur berget
Fick titta på fallet lite längre ned istället
Tillbaka vid Rifugio delle Gorre och starten, det blev en liten belöning där

tisdag 26 augusti 2014

KEX - den andra dagen

I dag väntade nya utmaningar, men riktigt vilka utmaningar visste vi inte när vi vaknade, visserligen hade alla suttit och titta upp mot den branta sluttningen till Kebnetjåkka i går kväll, men hur såg det egentligen ut däruppe?

Det blev i varje fall några timmars sömn under en natten på fjället, men det var sömn med många avbrott. När vi kom till lägret var det inte många plana ytor lediga, man fick vara nöjd med att platsen vi valde var hyfsat plan, men lite ojämnheter under det minimala liggunderlaget fick man på köpet. Det kom ingen nederbörd och temperaturen höll sig på plussidan så natten var riktigt bra och molnslöjorna på morgonen lovade hyfsat fint väder.
Morgon i lägret och man ser faktiskt toppen på Tolpagorni.
Lagen som var inom en timma efter täten skulle starta med jaktstart den tid dom var efter i respektive klass, men vi som var mer än en timma efter fick starta först i en masstart kl 8. Om man nu kan kalla det för masstart med bara 4-5 lag på extrem banan. Ett lag hade gått rejält över maxtiden så nu var vi bara 8 herrlag, 2 mixlag och 1 damlag kvar på den längsta banan och bara knappt hälften i masstarten. Efter starten var det en kort snabb sträcka någon kilometer ned i dalen sen var det dags att ta sig rakt upp på Kebnetjåkka. Vi var 3 lag som följdes åt på vägen upp, det var brant och stenigt, bitvis med riktigt stora klippblock som låg i ett virrvarr i den branta sluttningen, det var fokus för att hitta en framkomlig väg och för att inte trampa loss något stort block som kunde rasa.
Samling för start vid bron nedanför nattlägret
Upp genom molnen bland stenen på Kebnetjåkka
Ovan molnen och stenblocken har blivit större
Kilometertiden blir lite längre än vanligt i den här terrängen
Det börjar plana ut lite på väg mot toppen...
(sydtoppen döljer sig i molnen därborta i dag också)
...men det är en bit kvar
Uppe på Kebnetjåkka till slut
När vi till slut nått toppen är det bara att ta sikte på nästa kontroll borta på andra sidan av Tarfalladalen som vi skall springa tvärs över. I början är fjället flackt och nu har man börjat vänja sig vid stenen så nu går det riktigt bra att springa en kort bit, men det blir svårare igen när vi skall ned i sluttningen mot Tarfalla strax nedanför Storglaciären. Nere i dalen skall vi över jåkken på en liten bro och sen upp igen på andra sidan ut mot lite flackare fjäll.
Vi passerar nere i Tarfalladalen
Uppe ur Tarfalladalen igen med fin utsikt över forskningsstationen,
och de krympande Storglaciären och Isfallsglaciären,
 man ser t.o.m. nordtoppen ovanför Storglaciären
Uppe i passet...det är visst sten här också! Nästa kontrollär nere vid sjön.
Nu väntar 3 sträckor över flackare fjällvidder med sten och en del gräsytor bort till den södra toppen på Kåkitttjårro som är det sista fjället ut mot Vistasdalen. Det lag som kom i mål precis efter oss första dagen har gått ifrån oss i början i dag i den branta stenterrängen, dom låg nog nära 15 minuter före ett tag, men nu när det blivit lite mer löpbart har vi knappat in. I den ganska flacka 400 meters stigningen till toppen ligger vi strax bakom och jag känner på mig att på vägen ner kommer vi gå förbi och ifrån.
Nu ser vi ned till Nikkaluokta, men det är en dryg mil kvar
Det var stenigt i själva toppbranten men sen väntade den mest löpbara sträckan på hela tävlingen, en lång och lagom brant, mestadels gräsbevuxen, sluttning hela vägen ned till Cievrrajohka. När vi närmar och botten på dalen lyckas vi läsa av terrängen och undvika de canyonbildningar som kunde gjort det svårt att ta sig ned, vi hittar en passage med grässluttning hela vägen. Nere vi jokken blir det ett lite rejälare vad över till andra sidan och sen en lång skråsträcka upp till tävlingens allra sista lilla topp. Vi vänder oss om flera gånger men det andra laget är som uppslukade av jorden, måste ha gått in i väggen helt. Istället kommer vi ifatt tjejerna i enda damlaget.
Stenigt ned från näst sista toppen...
...men längre ner var det fin och lättlöpt sluttning
Vad över Cievrrajohka
Sista kontrollen på fjället, nu skall vi bara till Nikkaluokta därnere.
Vi stämplar på toppen och nu ser vi målet, ja vi ser Nikkaluokta långt där nere 7 km bort, men det är svårt att urskilja själva målet. Vi tar oss ned för en sista stenbrant och där får jag plötsligt en liten dipp och känner mig lätt yr, har slarvart med dricka och energi nu när det gick att springa en del. Snabbt in med 2 elektrolytkapslar, en nötcreme och en halv flaska tailwind, några minuter senare är det full fart igen. Vi springer ned från fjället på samma stig som vi sprang upp på efter starten första. Näst sista kontrollen är nere vid den stora vandringsleden och sen är det bara ledan 3 km in till sista och målet. Men nu blev vi för ivriga, när vi kommer in till Nikkaluokta sitter inte sista där som det ser ut på kartan, vi får istället springa tillbaka en halv kilometer utmed en väg. Det blev en liten extra sväng på 6 minuter, men trots detta lyckades vi precis ta oss i mål under 9 timmar.
Slutet gott, allting gott, när man väl är i mål!
Vi kom i mål till slut, det blev nästan 19 timmar "löpning" sammanlagt på 2 dagar. Ungefär 80 km och 5000 höjdmeter totalt. Vi lyckades hålla 2 av de 8 herrlagen på extrembanan bakom oss så vi blev 6:a till slut. Ett av lagen bakom var laget vi sprang ifrån på slutet, det blev 40 minuters lucka på sista milen, det svänger snabbt när det tar stopp. Nu har man fått pröva på Mountain Marathon i extremt stenig terräng, vi får se vilket värde det har när ribban skall placeras för nästa års utmaningar.

måndag 25 augusti 2014

Kiruna Extreme Mountain Marathon

... eller KEX, som vi kallar det lite enklare. I helgen var det dags för min första "riktiga" Mountain Marathon. Vi var visserligen och sprang GL3D i England i maj, men nu var det dags för en riktig 2 dagars MM där man bär med sig allt man behöver för 2 dagar på fjället. Utrustning för att springa uppåt 9 mil i bergen, med mat, tält, mm och tillräckligt utrustad för att klara eventuella oväder eller om något händer.

Berättade förut om packningen och lite teorier om var vi skulle springa. Under de sista dagarna lyckades jag minska ned packningens vikt en bit till, det som kom med ut på fjället vägde 5,8 kg totalt och det visade sig vara perfekt, saknade ingen och använde i princip allt utom kompassen som inte behövdes för vi slapp tät dimma. Mina första teorier om banan ändrades också lite, vi skulle visserligen upp på Kebnekaises sydtopp men "bara" upp och vända från sydsidan, hade krävt för mycket arrangemang med utrustning och varit för väderkänsligt om vi skulle passerat norrifrån över kammarna. Trots detta levde tävlingen gott och väl upp till namnet Extrem.

Jag och Henrik flög upp till Kiruna i torsdags morse, det kändes som att halva Norwegian planet var fullt av KEX löpare och det var en hel del kända ansikten. Det blev mycket snack inför tävlingen både på vägen upp och under resten av dagen däruppe. Vi prioriterade bort de sista grammen i packningen och gjorde en liten testrunda på någon kilometer runt campingen innan kvällens info-möte och pastamiddag. Det blev sedan tidigt i säng för en frukost kl 6 på fredag morgon.

När vi vaknar är det dimma, men det syns att den är tunn och nog kommer att torka upp av solen, det ser lovande ut. Äter frukost och kl 06.30 delas kartorna ut, vår sista teori om bansträckningen stämmer nästan precis. 38 km fågelvägen med drygt 3000 höjdmeter. Start i Nikkaluokta, över fjällen norr om Ladtjovagge, förbi fjällstationen, upp förbi Silverfallet runt Tolpagorni till Sydtoppen och sedan västra leden ned i dalen igen till nattlägret. Inte mycket vägval och inte någon svår orientering men terrängen ser tuff ut och ännu tuffare var den i verkligheten skulle det visa sig. Vi bussas ut till Nikkaluokta och kl 9 går starten.

Det är dags, bussar till Nikkaluokta.
Startklara
Första sträckan. Vi skall upp i sluttningen mitt i bilden, över passet
vid molnbasen och bort på anda sidan. Det är 11 km till första kontrollen.
Starten går och vi rusar iväg västerut, till en början längs den stora vandringsleden, men efter ett par kilometer viker vi av på en liten stig och sedan ut på fjällsluttningen. Det var från början totalt 23 lag anmälda till Extremklassen, herr, dam och mix-klass, men till start kom bara 12 lag de andra kom inte alls eller hade bytt ned sig till kortare bana. Vi blir utspridda i 3-4 mindre grupper redan utmed leden i början sedan blir vi själva.
Uppe på fjället på väg mot första kontrollen stöter vi på de första stenfälten, kändes jobbiga då, men det var inget mot vad som komma skulle. Vi går spik på första kontrollen som syntes på långt håll, det tog nästan precis 2 timmar dit. Efter första var det först fin löpning på uppe på ett flackt och nästan stenfritt fjäll, sedan bar det av utför till Tarfalladalens mynning och upp till andra kontrollen på den lilla bergknallen vid fjällstationen.
Riktigt fint och lättlöpt ned från första kontrollen
Strax efter andra kontrollen passerar vi några meter bredvid målet för första dagen och platsen för nattlägret. Vi har klarat av 20 km av banans 38, lite drygt hälften på ungefär 3,5 h, det känns riktigt bra och jag kommenterar på skoj till funktionären som sitter vid målet att "vi kommer snart igen, skall bara en liten runda till". Jag visste visserligen att den lilla rundan innebar ett besök på sydtoppen och en hel del sten på vägen, men jag anade inte riktigt vad som väntade. Det skulle dröja ett tag innan vi var tillbaka vid nattlägret.
Första utmaningen kom strax efteråt när vi skulle ta oss upp förbi Silverfallet i det som delvis är en canyon mellan Tolpagorni och Singicohkka. Här hade man fixat en bemannad passage för att vi skulle ha en chans att hitta den enda passerbara vägen upp på klipphyllorna.
På väg in i klyftan vid Silverfallet
Banläggare Martin Morell visar första passagen, vi skall upp i kanten på
rasbranten till den övre gräsklädda hyllan och följa den bortåt
Henrik uppe på första hyllan, men där står en vägvisare till...
...ja dit upp, över klipporna till nästa hylla och sedan vidare.
När vi väl passerat klyftan är det 5 km i stort sett flack löpning utmed några små sjöar norr om Singicohkka, men här tog det nästan helt stopp. Nästan hela sträcken är rejäl blockterräng och en bit är det riktigt stora block, jag kommer in i både energidipp och lite mental dipp, det känns bara tungt man kommer ju ingenstans och plötsligt dyker det upp 2 lag bakom oss som vi inte sett på länge. Det finns inga bilder på detta, fokus var bara att ta sig framåt och till slut når vi fram till tredje kontrollen, 5 timmar från start.
Jag har stoppat i mig energi och när vi börjar klättringen upp mot sydtoppen i dalen bakom Singipakte känns det bättre igen, det är sten hela vägen men nu börjar man vänja sig och får in ett flyt. Det går uppåt hela tiden så det blir inte många löpsteg, mest bara gång. Längst upp i dalen gör vi misstaget att gena lite upp mot toppen och får en riktigt stenig passage så ytterligare ett lag passerar oss. Sista biten upp mot toppen är det nysnö, vi möter många av dagens turister på väg ned och vi möter 4-5 av de lag som ligger före oss.
Äntligen en liten snölega, såååå mycket lättare att gå på än i stenen...
....annars var det som sagt mycket sten :)
Laget som gick i botten på dalen fick en liten sjö att runda
Vi genar upp mot toppen, då blir det ännu mer sten och brantare
Vi når toppen till slut, det kändes riktigt långt de sista 200 höjdmetrarna. Kontrollen var inte på själva toppen av snö- och isdrivan som täcker sydtoppen, den satt istället vid toppröset på fasta marken bredvid den 30 meter höga toppdrivan. Efter en varm sommar består drivan mest av is och är nu farlig att ta sig upp på med trötta ben, trött huvud, dålig sikt och inga stegjärn eller isyxa.
Solen sken delvis på vägen upp men uppe på toppen låg diset över snön, det var nästan lika dålig sikt som när jag var här förra gången, för 33 år sedan.
På toppen av Sverige för en kort stund
Nu kom nästa utmaning. Maxtiden första dagen var 10 timmar, gick man över det skulle man bli nedflyttad till "motionsklass" dag 2. När vi var på toppen hade vi 2:15 på oss ned, kändes ganska OK men inte helt säkert. På väg upp var nysnön skön att gå på, men utför var det svårt med fläckvis hal snö och fläckvis sten. Enda säkra vägen ned var via västra leden med en kontroll på vägen för att styra oss just utmed den. Det innebär också att ned inte bara är ned, utan man skall upp 200 höjdmeter också över berget Vierranvarr när man är halvvägs nere.
Vid kontrollen i passet efter Vierranvarr har vi en timma på oss ned. Vi försöker ha lite fart men det är brant och stenigt ned till Kitteldalen och svårtlöpt stig ned i dalen. Vi ser nattlägret långt därnere men det kommer ju aldrig närmre!
Till slut kommer vi ut på flackare sluttning täckt med mossa och lågt ris, vi kan göra en liten spurt sista kilometern och kommer i mål efter 9:47. Det tog som sagt en stund med den "lilla rundan" på slutet, det var 18 km (fågelvägen) som tog 6 timmar och 20 min, en kilometer tid på 21 min!
Äntligen framme och vi kan slå oss ned för natten, de flesta har ju sprungit kortare banor och är redan på plats och iordning. Nu blir det mat, eftersnack och vila, i morgon är det en ny dag.