fredag 31 augusti 2012

UTMB - var det en vinstlott jag fick?

Målet sedan ett par år var en UTMB start i år, just i detta nu skulle jag varit på väg mot torget i Chamonix för att om en knapp timma ge mig ut på dryga 16 mil i bergen runt Mont Blanc, för att komma tillbaka igen kanske om kanske sådär 40 timmar.

En nitlott i januari gjorde att jag istället sitter här framför datorn hemma vid skrivbordet och sneglar ut på en blygrå himmel efter ett dygns regnande. Jag trodde jag skulle sitta och reta mig på nitlotten, men den kanske visade sig vara en vinstlott !?

Nitlotten innebar att jag har en garanterad plats till nästa år, hoppas det inte ändras, sista gången dom kunde ha den regeln. Det innebar ju också ett år mer av förberedelser. I dag visade det sig att vinsten var större än så...

UTMB blir inte UTMB i år, för tredje året i rad ställer extremt väder till det för arrangörerna. 2010 blev loppet avbrutet efter några timmar p.g.a. regn och jordskred, det blev sen en omstart på en del av banan för vissa. Förra året fick dom flytta fram starten flera timmar tills det värsta vädret dragit förbi, sen gick starten mitt i skyfallet.

I år blir det ännu värre konsekvenser. I onsdags gick dom ut och varnade för snö och kyla, med -10 grader i wind chill, krav på 4 lager kläder mm. I dag, några timmar före start, bestämmer man sig för att korta ned och flytta till en reservbana som kryssar runt i dalgångarna, det blir "bara"103 km och 5682 höjdmeter, inget UTMB alltså. Vilken flop för dom som tagit sig dit efter år av väntan och träning, men säkerheten måste ju komma först. Nu blev ju mitt äventyr på Trail Ticino minst lika utmanande som ett rumphugget UTMB.

Skall bli spännande att se vad det blir av detta, kan det påverka anmälningsreglerna till nästa år? Ändrar dom banan på nytt för att göra den mindre "utsatt"? Och framförallt hur är vädret om ett år när jag förhoppningsvis står där på torget i Chamonix?

torsdag 23 augusti 2012

Black River Run

Nu har det varit tyst på bloggen i över en vecka, men det har sina förklaringar. I lördags hade vi premiär på vårt ultralopp Black River Run i Västerås. Efter att ha kläckt idén till loppet under några träningspass förra sommaren, blev man mer eller mindre automatiskt också tävlingsledare och då finns det ju ett och annat att göra dagarna innan loppet, en del efteråt också för den delen.

Som omväxling var det tur med vädret, mulet och nästan lagom varmt, det utlovade regnet blev försenat och kom inte förrän under natten efter loppet. Vi fick en hel dag utan några problem. Sista veckan strömmade en hel del efteranmälningar in så vi fick ihop drygt 60 anmälda, över förväntan så här för en premiär på ett ultralopp, vi hade gissat på 20-50 när vi började planera tävlingen.

När vi dessutom hade en perfekt målplats vid Orientalen och tillgång till SportIdent utrustning, tält och annat från VSOK så var det en bra grund för att lyckat lopp. Henrik Ortman höjde nivån ytterligare med bra lösningar och hemsida för live rapporteringen. Många i VLK var också på plats under hela eller delar av dagen så det var aldrig någon egentlig brist på funktionärer, tack alla som ställde upp.

Banan visade sig vara precis så omväxlande och utmanande som jag försökt få till den, jag tror många blev överraskade hur pass utmanande och tung bana det gick att få till i den annars platta Västerås terrängen.

Nu räcker inte en tävlingsplats, funktionärer och en bana för att få till en bra tävling, det krävs positiva löpare också och det hade vi många. Det spelade ingen roll hur sliten och trött man var så satt leendet där. Janne M som stod och vaktade vägen några timmar hade ett mål med dagen, att försöka förstå varför man vill springa så långt, han hade hittat svarat "alla var så positiva och glada mot allt och alla, även om man hade det tungt så fanns där alltid något positivt i situationen, alltid ett leende".

Det blev en lyckad tävling och vi har fått hur mycket positiva kommentarer som helst från många håll. Alla fick en enkät efter loppet så vi kunde få in lite tips och synpunkter för att bli ännu bättre nästa år. Får väl säga att det blev ett hyfsat resultat, medelbetyget på de 8 frågorna var 8,0-9,5 (av max 10). Det kom en del kommentarer och synpunkter också, så vi får väl försöka plocka några tiondelar närmre 10'an till nästa år.

Snart kommer det ut information om hur och när det blir Black River Run nästa år, men vi flyttar fram tävlingen till någon helg i september ser det ut som och så skall vi se om det blir 100 miles också.

Några bilder från Urban Rosenqvist och Per Johansson, länkar till massor med mera biler från Urban och Per på BRR's hemsida.







måndag 13 augusti 2012

Trail Ticino - det blev stopp

Har tagit lite lång tid att komma vidare i berättelsen, förberedelserna för Black River Run får gå före.

Åskan rullade som sagt in lagom när vi kom upp i passet. På väg upp trodde jag att det skulle vara OK, att vi snabbt skulle nedför en brant sluttning men nu var det i stället en långsluttande öppen terräng, inte alls särskilt kul att springa över den med åskan på riktigt nära håll. Det började ösregna så jackan åkte på för att hålla värmen, blöt var man ju redan.

Kom ned till nästa matkontroll, som låg vid en gård högt uppe i bergen. Lite mat och dricka satt fint, men det bästa var att man kunde passa på och byta om till torr tröja under jackan innan det var dags att ge sig av ut i regnet igen. Efter den besvärliga sträckan från Acqucalda och hit var jag plötsligt 1.30 efter min tidplan, hade tappat en hel timma.

Ny stigning igen upp till ännu ett bergspass, lagom när vi kom dit slutade det regna och molnen sprack upp, solen strålade långt nere i dalen vid Faido dit vi var på väg för komma till drop-bag och stora matkontrollen halvvägs på banan.

Det såg så nära ut att "bara" springa ned till Faido men jag hade glömt att det först var en 300 meter stigning till innan den branta utförslöpan ned till Faido började. När den väl börjat varade den länge, det var 942 höjdmeter vi skulle ned på en sträcka av bara drygt 4 km, brant med andra ord.

Så mycket mer sol blev det inte, istället började det skymma och det var precis att jag kom fram till Faido utan att behöva sätta på pannlampan. När jag kom fram var det 1.20 kvar tills repat skulle dras, betydligt mindre än jag räknat med, men det kändes OK att sikta på ett 40 minuters stopp. Blev byte av allt, från kalsonger till skor, skönt att få allt torrt igen. Fick i mig en del mat också även om magen satte stopp efter en stund så det sista kom upp igen.

Kände mig redo för andra halvan och en natt i bergen, inga krämpor, torra kläder och nyladdad energi. Gav mig iväg 40 min före repet skulle dras, visserligen var jag nu 2.30 efter min tidplan men det kändes ändå under kontroll. Närmast väntade banans värsta stigning, 1700 höjdmeter non-stop. Så snart jag gett mig iväg började det regna igen, det övergick i ösregn och åskan kom på nytt.

Till en början var det väg, skogsväg och stig, ganska brant men det gick att springa några korta bitar. När jag inte sprang var det snabb gång så jag passerade några löpare på vägen upp. Sista branten upp till passet var riktigt brant och ibland var det svårt att hitta nästa reflex i mörkret. Överraskningen kom efter passet, då övergick stigen i ett "sluttande stenbrott" som vi skulle ta oss snett uppåt genom. På vänster sidan var det "stenbrott", rakt fram i bästa fall en liten reflex (ungefär 2x2 cm stor), till höger ett svart tomrum.
Bilden är tagen dagen efter, passet vi kom upp i till vänster i bild
efter det tog vi oss snett uppåt höger i dimman ovanför branterna.
Kom till slut fram till alphyttan Capanna Leit och hade i backen upp ökat marginalen till repet så den nu var 1.20. Möttes då av beskedet att loppet var temporary suspended !! Mera åskväder var på väg in och man fundera på att avbryta loppet, inte mycket mer än att hänga kläder på tork vid kaminen och börja äta. Efter en halvtimma kom nytt besked, vi kunde fortsätta en bit men mycket osäkert hur det skulle gå. Några fortsatte, det var ett bergspass nära inpå och sen en lång utförssträcka innan det kom nya bergspass. Flertalet av oss valde att stanna, inte riskera mer hala stenbrott med stup, åska och ösregn när det ändå var osäkert om vi skulle komma längre än till nästa kontroll. Passet vi inte klättrade upp mot så ut så här dagen efter.

Vi som stannade tog varsin filt och la oss i lilla sovsalen tills det blev morgon, vaknade flera gånger av kraftigt regn. När vi vakande på morgon var beskedet att loppet hade blivit avbrutet, bara 5 löpare hade hunnit igenom och i mål. När det ljusnat och vi petat i oss lite mera mat och kaffe var det dags för uttåget. Vi gick i några små grupper ned från Capanna Leit, där vi sovit över på 2200 möh.

Baserat på tips från stugvärden tog vi en lättare väg ned än den genom stenbrotten som vi kom upp genom under natten.

Det var fina vyer till och från när molnen sprack upp, vi fick gå en timma ned till en sjö som låg i en bergsklyfta. Det var drygt 400 höjdmeter dit ned, sen kunde vi bespara oss ytterligare 1200 höjdmeter genom att ta den nästan lodräta lilla kabinbanan genom dimman ned i dalen.


Till slut kom vi ned, ringde efter hämtning och kom tillbaka till målet i Airolo. Där var det fest på bytorget, alla bjöds på mat, tävlande, funktionärer och innevånare. Loppet var antagligen årets händelse i byn. Tog mig bort till duschen innan jag satte mig vid festen, men när jag kom ut från duschen var det skyfall på nytt, bara att slita upp Haglöfsjackan igen för att komma någotsånär torr bort till mattälten som nästan säckade ihop av regnmassorna.

Efter mat och prat tog jag mig till hotellet, hämtade mitt förvarade baggage och tog tåget till Zürich. När jag kom dit var det riktigt retfullt väder, strålande sol och 30 grader.

Många erfarenheter rikare har jag hunnit smälta loppet nu efter en dryg vecka, känner större säkerhet nu inför UTMB nästa år, men mera om det senare.

torsdag 9 augusti 2012

Trail Ticino - fortsättningen

Från vår första passage över 2500 meters nivån kom en 3 km lång sträcka med fin högalpin löpning, det gick svagt utför, det var visserligen stenigt även här men inte värre än att man kunde springa på så länge man hade full fokus på var fötterna skulle ned. Vi var nu 3 man som kommit ihop och tillsammans kunde vi hålla ett bra tempo så länge den fina sträckan varade. Det fina var dock inte långvarigt, snart var det dags att lämna vandringsleden, banan vek av brant uppåt på ett stenig 200 meter hög bergssida med en knappt märkbar "stig".

Efter stigningen var vi åter uppe på 2525 möh och en häftig vy öppnade sig. Nedanför, på en bergshylla, låg den lilla sjön som varit loppets hemsidesbild under hela året. Inte lika fint väder nu som på hemsidan, men det var en häftig vy som krävde ett kort stopp, det gick inte att springa och titta på vyer samtidigt här. Vi skulle direkt runt sjön på höger sida, upp på kammen på utsidan och sen drygt 500 m rakt ned i dalen bakom. Bakom bergskammen vid sjön var det så brant så man hade satt upp rep på ett par ställen.

En bit ned i sluttningen fanns en lite större sjö att runda men branten slutade inte förrän nere vid den knappt synbara vägen längst ned i dalen. Nere vid vägen var det dags för nästa matkontroll som också var banans första tidsgräns vid bergshyttan Capanna Cadagno. Totala sträckan dit var 24 km med en tidsgräns satt till 5.30 h. Jag kunde efter lite mat lämna kontrollen efter 4.40 h, en helt OK marginal med 50 min till "repet", var fortfarande bara 18 min efter min tidplan. Kände mig riktigt nöjd med mina tidsuppskattningar så här på första riktiga bergsloppet, jag hade ju bara riktig bergserfarenhet från ett Swiss Alpine och lite träningspass på Åreskutan att utgå ifrån.

Jag stack ut själv från matkontrollen, nu kom en sträcka som var en riktig "vilosträcka". Det var långsluttande upp genom dalgången, till en början utmed en grusväg och sen på en normal vandringsled inte allt för stenig. För mycket stigning för att kunna springa mer än korta bitar, men när det gick att gå effektivt och även hinna se sig om och äta lite ur ryggan samtidigt som man gick så kändes det som rena återhämtningen efter många timmars klättrande upp och ned. Kom till slut upp i Passo delle Colombe på 2381 möh där det låg en liten fin sjö med sandstrand. Någon direkt badtemperatur var det nog däremot inte på vattnet. Jag ligger nu 23 min efter min tidplan.

Vilosträckan var slut och utmaningarna tog vid igen. Hade sett fram emot en fin utförslöpning på drygt 5 km i dalgången ned till byn Acqucalda. Det såg bra ut på kartan, utsikten här uppe såg lovande ut med en grön dalgång, de första metrarna på stigen ser ju också fina ut. Men det var just bara de första metrarna, sen försvann stigen ned i branta sluttningar och under långa sträckor var stigen urspolad till en djup och smal canyon. Ibland så djup så det gick över höfterna och så smal så man var tvungen att vrida sig lite snett, och då man är ju inte precis bred om höfterna ;-)

Det blev en kämpig halvmil ned till byn i dalen, dessutom lyckades jag tappa bort spåret mot slutet och fick springa en kilometer extra ungefär. Nere vid Acqucalda var det matstopp igen, det fick bli lite längre denna gång med mera ätande och lite refill av vatten i ryggan. Lagom när jag kom hit började regnstänken som vi haft hela dagen övergå i mer ihållande regn men fortfarande inte värre än att det var en skön löptemperatur. Lämnade stoppet på tiden 6.43 h, marginalen till repet var nu 1.17 och jag låg bara 35 min efter min tidplan, fortfarande helt OK och allt kändes bra nu efter 34 km och sammanlagt 2600 höjdmeter.

Nu började däremot utmaningarna eskaleras. Visserligen var det 2 km nästan plan väglöpning ut från byn, men sen var det dags att klättra på skrå uppför en bergssida, 700 meter uppför de kommande 5 kilometrarna. Det som i början möjligen kan kallas för stig övergick snart i mer svårforcerat underlag, eller ser ni stigen/leden på bilden? Inte nog med det, molnen svepte in bergssluttningen i dimma, regnet ökade, alla stenar blev hala och åskan närmade sig.

Vi skulle upp i ett nytt bergspass, men eftersom det gick på skrå uppför och vi passerade några bergsryggar på vägen blev det fenomenet att man trodde att man var framme flera gånger bara för att mötas av en fortsatt stigning och terrängen blev inte mera lättforcerad heller. På den här 5 km långa skråsluttningen tappade jag en dryg halvtimma jämfört med den tid jag bedömt.

Lagom uppe i passat dundrade åskan in och himlen öppnade sig...


tisdag 7 augusti 2012

Trail Ticino - första delen

Nu är jag hemma igen, hyfsat återhämtad och med lite tid att berätta om loppet. Det var en häftig upplevelse och det finns mycket att berätta så för att jag skall orka skriva och ni orka läsa delar jag upp det i lite små godbitar.

På lördagsmorgonen fick man hänga på låset när hotellfrukosten öppnade 6.30, allt vara packat och klart så det var sen lagom tid att gå bort till lilla torget i Airolo där det var samling inför starten.
Schweiziska vädertjänsten skulle visa sig vara sämre än SMHI i sina prognos, dom hade visat ungefär samma väder torsdag till lördag med blandad molnighet, minimalt med regn och lagom varmt. På torsdagen stämde det perfekt, på fredagen var det bara sol och 25-30 grader varmt, puh! Lördag morgon såg det däremot mer hotfullt ut, svarta moln på väg in i dalen, men det var ganska varmt så det fick bli den tunna T-shirten från Stockholm inför starten.

Det var en skön avslappnad stämning på torget, vi ju var bara ca 75 till start på hela sträckan och ungefär lika många som skulle bussas ut till start för halva sträckan. Mycket prat och spekulationer om vädret. Svenska flaggan som jag nålat fast på ryggan blev en kul grej, många diskussioner hela tiden hur jag hamnat ända här nere. Strax före 8 var det i varje fall dags att samlas bakom startlinjen, inte mer tid att fundera, nu vara det dags att "springa".

Jag skriver springa med " " eftersom det egentligen blev mycket mer gå och även klättra och klänga. De första ca 2,5 km blev normal lugn löpning på asfaltgator ut genom Airolo och sen in på en skogsväg i en dalgång, men denna lättlöpta del var snart över och det skulle bli glest med lättlöpta sträckor. Nu kom vi in på en liten stig som gick UPP i skogen bland rötter och sten, det var som sagt upp, på en sträcka av 5 km steg det 1000 meter. Bara sista delen när vi kom upp mot toppen var det lite bättre underlag.

Efter 1.33 var jag i varje fall uppe, 7,5 km och 1100 höjdmeter avklarade. Jag hade innan loppet försökt bedöma rimliga tider för mig på de olika delsträckorna och hit upp hade jag gissat 1.21. Kändes bra, det var ju lite svårare underlag än jag trott, inte bara brant. Man kan ju tro att det sen skulle vara skönt att få lite utförslöpning, men det är skillnad på utför och utför. Från första bergspasset skulle vi nu ned till dammen därnere...
...dit ned är det 390 höjdmeter på en sträcka av bara 2,6 km, egentligen ännu kortare eftersom det var ett par hundra meter plant utmed damman fram till första matkontrollen. "Stigen" var mest en sönderspolad mini-canyon full med stenar, oftast lättare att trippa bredvid om det inte var för mycket stup vid sidan.
Trots terrängen gick det lite fortare än jag trott ned och det var skönt med ett kortstopp vid första lilla matkontrollen.

Jag lämnade kontrollen efter 1.53, bara 6 minuter efter min "tidplan". Kändes perfekt, nu var det 1 km  väglöpning igen utmed dammen, skönt att få sträcka ut lite. Här var det också en hel del helgvandrare ute som agerade publik med mycket peppning. Den lugna löpning varade däremot inte länge, det var dags att klättra ännu högre upp i bergen, 760 meter upp på ca 5 km, vi skulle upp över bergskanten till vänster i bilden någonstans.

Sen fortsatte det uppåt ett tag till i ett allt häftigare och stenigare bergslandskap. 

Klart man känner av att det nu har varit nästan 2000 meter stigning sen starten i morse, det har gått 3.10 trots att det "bara" var 16,5 km som var avklarade, men i ett sådant landskap glömmer man lätt bort tröttheten. Jag ligger dessutom fortfarande bara 6 minuter efter tidplanen, känns som att läget är under kontroll. Vädret är än så länge perfekt löparväder, lite duggregn och lagom varmt. Allt bra med andra ord, det skulle bli värre, men det återkommer jag till...

söndag 5 augusti 2012

Väder även i Ticino

På hemväg i Zurich nu, en kort rapport efter gårdagens och nattens lopp, det kommer mera i veckan. Efter både TEC och Stockholms maran fortsatte året på vädertemat med ösregn och åska. Loppet avbröts under natten, bara 5 startande hann igenom och i mål. Fick övernatta i en bergshytta på 2200 meter och på morgon gå ned till en kabinbana. Även utan vädret var det riktigt tufft, värre än UTMB enligt dom som provat båda. Det kommer mera, men en liten bild nu som smakprov.


fredag 3 augusti 2012

Nu är det nära

Har packat ryggan och drop-bagen, har precis varit borta på nummerlappsutdelningen och fått min lapp nr14, plus en påse med det vanliga reklamkrafset.
Nu blir det pastaparty i miniformat på hotellet och lite mera OS tittande. Har faktiskt lyckats zappa in både Ahlshammar och Karonen i dag på det 10-tal OS kanaler här finns. SVT via nätet är tydligen spärrat när man är utomlands. I vilket fall som helst var det bra med OS på TV, då har man kunnat sitta still och vila mest hela dagen. Återstår att försöka sova lite i natt också, kl 8 i morgon är det dags för start.

torsdag 2 augusti 2012

Airolo och mindre än 2 dagar kvar

Så var man då på plats i Airolo, jag kom fram i går kväll efter en resa med buss-buss-flyg-tåg-tåg. Praktiskt när man kan åka från dörr till dörr med mer eller mindre direkta byten. Först VL bussen hemma från gatan och till slut tåg från flygplatsen i Zürich tvärs genom Schweiz och genom Gotthardtunneln som mynnar ut i Airolo, där låg mitt hotel tvärs över gatan från stationen, smidigt, men det tog ändå 10 timmar. Tack vare att SAS var lite före tiden hann jag med ett tidigare tåg och sparade 2 timmar.
Det tidigare tåget gjorde också att solen inte hunnit gå ner så jag fick njuta av det alltid fantastiska Schweiziska landskapet från tågfönstret.
Solnedgång någonstans i Schweiz
Framme på hotellet kl 22, hann precis ut och få i mig en lasagne innan resturangen runt hörnet stängde, konstaterade också att det var fullmåne över bergen, kan ju vara bra med lite extra ljus under natten om det nu är klart väder då. Nu under natten vakande jag av ett rejäljt åskväder, det dånade sanslöst mycket mellan bergen, blir ju spännande om det kommer ett sånt natten jag är ute och kutar.

På förmiddagen i dag tog jag kabinen upp till Pesciüm som ligger på 1750 meters höjd sprang/gick en lätt runda upp till en topp på 2050 meter, blev drygt 6 km och kändes bra trots backar och höjden.
Pesciüm är sista matkontrollen på banan innan man skall nedför 600 meter till Airolo och in i målet.
Airolo, sista delan av banan är härifrån och dit ned, 600 meter utför.
Härifrån var det också fin utsikt över första delan av banan. Starten går nere till vänster i Airolo, går sen snett upp åt höger till den närmaste toppen i högerkant på bilden, dit är det 7,5 km och 1089 höjdmeter. Härifrån går det sen ned bakom bergkanten och fortsätter bort i bilden upp till molnen ungefär, dit vi kommer efter ytterligare 9 km och 750 höjdmeter.
När vi väl är uppe där, första gången över 2500 meter, så är det bara början. Därifrån är det 10 mil kvar och ytterligare 7000 meter klättring, innan  man får gå i mål i den långa utförslöpan ned till Airolo. Lite kittlande känsla.