söndag 11 maj 2014

GL3D - Day 2

Vaknar någon gång mellan 3 och 4 på natten av att regnet knattrar lite lätt mot tältet. Påminner mig om att det är ju England vi är i så det är inte så mycket att fundera över, normaltillstånd så att säga. Lyckas somna om utan att få behov av att krypa ut en vända och hjälpa regnet väta växtligheten. Det är inte lång stund ytterligare jag får sova, 5.20 ringer mobilen det är dags att gå upp, klä på sig lite fuktiga löparkläder, koka gröt på köket, packa ihop sina prylar och stoppa ner allt i sjösäcken igen.

Det är visserligen fri starttid mellan 7 och 9 som gäller, men det är utlovat en lång och tuff dag så det är lika bra att ge sig iväg så tidigt som möjligt. Klockan hinner bli halv åtta ungefär innan alla morgonbestyr är avklarade och det är dags att kliva in i Race HQ för att "stämpla ut" på dagens bana.
Tomas riggar klart Peter för att ge sig ut i regnet,
men Niklas har bara kommit till morgonkaffet. 
Dags att kliva in till Race Director Shane Ohly och stämpla ut för dag 2
Tomas och Peter ger sig iväg an knapp minut före mig, dagen börjar med en riktig mjukstart nästan 5 km lätt uppför på en asfaltsväg innan vi skall vidare uppför den steniga vägen vi sprang nedför i går, vid toppen av "stenvägen" sitter den första kontrollen. Jag har Tomas och Peter inom synhåll hela vägen upp till ettan och strax efter är jag i kapp, slår följe med dom när det bär av ned i en dalgång och upp igen mot tvåan. Hela vägen från start har det varit lätt duggregn och på väg upp mot tvåan passerar vi in i molnen ungefär vid 300 meters höjd. Det kommer bli mycket in i dimman i dag när molnen är ända här nere och vi som skall upp över 700 meter flera gånger.
Peter och Tomas försvinner in i molnen på väg upp till andra kontrollen
Vid andra kontrollen får jag "hjärnsläpp" börjar titta på kartan vid första kontrollen igen och får det inte att stämma naturligtvis. Jag såg inte i dimman att de andra stämplat, dom drar iväg och jag tappar kontakten. Lätt panik börjar sprida sig, men då räddas jag av en turist som plötsligt står där i dimman och säger att det sitter en kontroll där bland stenarna. Jag rusar dit och tror först att det är fel kontroll eftersom jag fortfarande läser vid första, men inser i sista stund vad jag håller på med, jag kan stämpla pusta ut och dra vidare nedför backen mot Ambleside där vi har en kontroll mitt i stan.

Kommer dock inte så långt. Alltid där det går springer man bredvid stigen för att slippa alla trixiga stenar, men det är brant och halt på det gröna frodiga gräset. En första incident, båda fötterna halkar iväg och jag kanar på höften 10 meter innan jag får stopp, som tur är utan att slå i några stenar. Hinner sen bara några meter till sen är det dags igen, men nu blir det värre. Bara ena foten halkar fram, vänsterbenet hamnar istället bakåt, uppåt under mig. Under den halva sekunden hinner hjärnan tro att både fot och knä skall gå ur led, benet gå av och jag skall få transporteras ned till byn. Ställer mig upp och känner att allt är helt men vristen öm, det blev ett lugnt trippande ned till Ambleside för att inte riskera fler halkningar och för att låta vristen återhämta sig.

Efter Ambleside börjar dagens utmaningar på allvar, en klättring på 750 höjdmeter upp längst en U-formad bergskam för att ta två kontroller och sedan ned på andra sidan U't, hela vägen ner i dalen igen till Rydal. På vägen upp är det ganska lätt orientering, bara att följa kammen och en stenmur, men på sina ställen blev det ren klättring bland sten och klippor, ibland var det svår att följa den lilla stigen när den passerade över blockterrängen.
Inte direkt snabblöpt, det var ren klättring upp i "klyftan"
mellan stenmuren och bergsbranten
Dagens fjärde kontroll satt där den skulle på High Pike
men syntes bara på 10 meters håll i dimman
Fortsätter upp på kammen för att runda U't, det blåser mer och mer från sidan upp från dalen i U't och över kammen. Ju högre man kommer ju starkare vind och desto tätare dimma. Däruppe vid högsta toppen, Hart Crag på 822 meter, fick jag ännu en bild av vilket märkligt släkte engelsmännen är. När jag rundar en klippa och kommer in i lä sitter där 3 engelsmän och njuter av sin pick-nick!!! Dagens utflykt hit upp i blåst, regn och dimma och sen pick-nick med 10 meter sikt. Inser dock att det finns nog en del som tycker att vi är ett märkligt släkte vi som springer här också, dag efter dag.

Lyckas orientera mig ned på rätt kam utan kompass och missöden genom att hålla mig nära rätt bergskant när jag rundar U't högst däruppe. På stigen ned mot Rydal blir det härlig löpning, lagom brant och lagom tekniskt, det gick att springa på bra, bara den sista kilometern blir det lite för brant och stenigt och farten stoppas upp.

Från Rydal är det en lång sträcka genom dalgångarna och flera byar, här blev det lite vägvalsorientering med flera alternativ på stigar och vägar. Molnen lättar lite och det är nästan att solen kommer fram. Området här nere är hur vackert som helst och det är massor med turister som vandrar på stigarna.
Otroligt fina vyer när vi passerar Grasmere
Slutet på långsträckan genom dalgångarna är ett ganska beskedligt litet fjäll och kontrollen sitter som omväxling inte ens riktigt på toppen. Nu är det bara ned i dalen och upp till sista kontrollen på sista berget för dagen. Nere i dalen ser jag att jag varit ute i 7,5 timma, samma tid som i går då det var nästan en mil kortare. Det är bara ca 7 km kvar så det borde bli 9 h i dag. Men ack vad jag bedrog mig, det är skillnad på avstånd och avstånd i bergen. Klättringen upp från dalen börjar med en klättring på stenblock upp genom en bäckravin, vi skall upp 500 höjdmeter på en dryg kilometer. Efter att vi rundat den lilla sjön Stickle Tarn fosrtsätter det på en grässluttning 200 höjdmeter till upp till toppen av Sergent Man. På vägen upp genom ravinen passerar Henrik på sin A bana och även Kerstin och Niklas som startade senare kommer i kapp.

Bäckravinen, ser inte så farlig ut i början, men däruppe blev det värre
glömde ta kort där mitt i allt klättrande och en energidipp
Kerstin och Niklas passerar över bäcken vid utflödet från Stickle Tarn
Från Sergent Man är det i varje fall en lång skön utförslöpa ned mot dagens mål. Mycket var på lagom mjuka gräs och träskytor, även om det bitvis var lite klättrande ned också. Till slut kommer campen inom synhåll och det känns så skönt, kommer i mål efter 10.02 h och i dag blev det en sträcka på 53,5 km med cirka 3300 höjdmeter. Det blev 2,5 km längre än banläggarens optimala vägval så det blev lite fel vägval i dag också. De där sista 7 kilometrarna upp genom ravinen och ned igen tog 2,5 h.
YES - campen inom synhåll!!

Kritiskt granskande av morgondagens vägval
Dricksvatten uppströms och tvätt nedströms
Dagens höjdprofil, fin liten topp på slutet

4 kommentarer:

  1. Hej Bosse! Vilken häftig tävling och så himla läckert (dvs engelskt) väder ni fick! Jag blir riktigt sugen på att springa något lopp i Lake District. Jag bodde i York under ett år i slutet av 90-talet, men jag kom av någon anledning aldrig till det riktiga Lake District. Har hittat ett lopp i som går vid Ennerdale Water i västra Lake District. Det ligger rätt högt på min planering för året. Funkade det bra att resa via Manchester?

    Grattis till väl genomfört lopp och till upplevelserna! / Peppe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Peppe, TACK! Det var en superhäftig upplevelse tävling, kan starkt rekommendera den om man vill ha en flerdagars utmaning. Egentligen kul att vi fick "riktigt" väder annars hade man inte upplevt det på rätt sätt. Lake District är sååå fint och där finns massor av olika lopp. Bara att åka dit. Manchester är självklar resväg, oftast direkt flyg från Stockholm (men vi fick via CPH på hemvägen) och därifrån är det bara drygt 2 timmar motorväg, sen är man framme i Lake Districts sydöstra hörn. /Bosse

      Radera
  2. Ojoj vilka bilder!! Man är verkligen med er i storyn! Denna resan hade jag oxå velat göra... Tack för att du delar med dig och grymt genomfört/ Hoffen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hoffen, nu kommer stax day 3.

      Radera