BRR från insidan

Nu har det varit totalvila från träningen under 2,5 vecka, förutom en mils cyklade per dag för att komma till jobbet och hem igen, inte ett löpsteg och inte ett enda cirkelfyspass. Efter DNF'n och höftsmärtan på Bergslagsleden Ultra bestämde jag mig för totalvila för att ge höften en chans och det passade bra veckorna inför BRR när det ändå är fullt upp med förberedelser, därför har jag ingen vanlig race rapport att skriva tänkte istället vända på det hela och ge en race rapport från "insidan".

Egentligen började det hela redan några veckor efter förra årets lopp, lite smått att fixa då och då under året, men det är under den sista månaden innan loppet som det tar fart och "allt" skall göras klart. Material skall fixas, information skall ut, tusen och en frågor skall besvaras, banan skall märkas upp, funktionärsplanen skall fixas mm mm, men vi har tur som har möjlighet till ett samarbete med Västerås SOK som ger tillgång till Orientalen, tält och annat material, det underlättar mycket och vi har tur som har ett stort gäng som ställer upp och är funktionärer under alla 30 timmar och mer därtill.

Nu tänkte jag inte orda mer om alla förberedelser, race rapporten från insidan får hålla sig till själva tävlingsdagen, eller dagarna rättare sagt, ett litet nätt arbetspass på 36 h blev det, är det ultra man sysslar med så är det länge, långt, mycket som gäller i alla sammanhang.

Lördag morgon, regnet öser ned och har gjort så hela natten och veckan innan också för den delen, det kommer bli blött, det kommer bli lerigt. Jag kommer till Orientalen strax efter 6 för att börja bygga upp "TC", strax efteråt börjar andra VLK funktionärer droppa in. Inne i Orientalen är allt uppdukat för löparna men ute bygger vi allt på morgon för att inte riskera skadegörelse under natten nära stan som vi är. Det är bara att bära ut tält och annat och börja bygga...men det regnar....

Allt är serverat redan kvällen innan

Efter ett par timmar har vi allt på plats och precis då slutar det regna, bra timing...för löparna i varje fall. Folk strömmar in från när och fjärran för att hämta ut sin nummerlapp, men det är många som inte dyker upp. Många "lokala"löpare på den "korta" (32 km) distansen tycks ha dragit ned persiennen igen när dom sett allt regn. De 100 miles löpare som kom till start börjar däremot rigga upp sina "lådor" inför ett långt dygn med många varv.

Ultralöpardepå! Smaken är olika och man måste ha mycket "back-up"
som alternativ när magen eller "smaken" strejkar
Foto: Henrik Ortman

Det finns massor att göra lite här och där innan start men trots det kan man inte undgå att märka att det finns två typer av ultralöpare, vissa går in i sin bubbla och fixar med sitt, vissa går ut och pratar med alla om allt. Alla har sitt eget sätt att göra sig klara för start.

Egna bubblor eller surra med alla, uppladdningen är olika
Foto: Henrik Ortman

Dags att informera lite inför start, först 20 miles löparna som vi släpper iväg en halvtimma innan de övriga, sedan 50 och 100 miles löparna som inte har lika bråttom de kommer hinna njuta av banan ändå.

Lite information inför start...om banan, SportIdent, lajvare i skogen och annat...
Foto: Henrik Ortman

Starten går för 50 och 100 miles, det är mer fokus på att få i gång klockan
än benen, men så småningom har alla pallrat sig i väg
Foto: Henrik Ortman

När alla till slut är iväg infinner sig ett kortvarigt lugn, alla är ute och springer inte mycket händer. Lugnet varar bara några minuter sedan börjar de första tiderna för 20 miles löparna komma in från första kontrollen. Skönt, tekniken fungerar, det rullar på och det går snabbt till varvning och målgång för 20 miles löparna. Speciellt snabbt går det för Jonatan Groop, ett tag tror vi att han skall sätta nytt banrekord men på andra varvet tar leran ut sin rätt och han tappar lite på tiden.

Jonatan Groop - segrare 20 miles på 2:21

Anna Sjöberg segrare 20 miles på 2:51

När 20 miles löparna har kommit i mål en efter en infinner sig ett nytt lugn och Black River Run börjar  svänga över mot "ultra-mode". Det blir mindre publik vid varvningen , men de som är där är desto mera med i loppet på alla sätt. Alla känner alla, mer eller mindre, de som inte kände den eller den innan gör det snart ändå. Alla stöttar alla till 100 %.

Eftermiddagen på BRR är  normalt ganska odramatisk men i år bjöds på på en överraskning. SMHI hade lovat non-stop sol efter veckans regn men ett litet vattensjukt moln hade lyckats smita förbi SMHI's radar. Lagom när molnet smög in över BRR området var det någon som ryckte undan luckan och allt tömdes ut på några minuter. Det som inte var lera innan blev det nu, VSOK's markatält totalhavererade under vattenmassorna och i en vindby fick alla som var där hålla i löpartältet för att det inte skulle lyfta. Men vad gör lite regn, är man ultrapublik så är man tålmodig, det är bara att fälla upp paraplyt och kura en stund.

Publik med ultrastarkt tålamod

Vattenfall från taket

Lite tillsyn av elektroniken så det inte blir för blött

Precis som när man springer en ultra...när det känts tungt ett tag så lättar det plötsligt bara man håller ut och inte ger upp utan fortsätter sätta en fot framför den andra. Precis så är det med vädret, efter regn kommer sol, ibland tar det lång tid och ibland går det fort...

Efter regn kommer sol och fort gick det, Frederic och Gert inne för varvning efter regnet 

Solen kom tillbaka och allt kändes genast lättare, löparna nötte på varv efter varv och framåt kvällen var det dags för målgång på 50 miles. Segrarna hann i mål innan mörkret kom över oss. I herrarnas 50 miles var det ovanligt tätt i toppen, så pass tätt att jag faktiskt lyckades fånga de 3 på "pallplats" på samma bild. Christian hann visserligen duscha innan men det gick ganska fort.

3:a Anders Strömvall (7:42), 1:a Christian Ritella (7:26) och 2:a Jerry Nordgren (7:39)

I damklassen var det betydligt förre kvar på banan så det blev inte lika tätt i toppen men det blev målgång i dagsljus. Elin Jakobsson tog hem segern på tiden 9:05

Elin Jakobsson, seger i damernas 50 miles

När väl de flesta av 50 miles löparna hade tagit sig i mål och mörkret hade lägrat sig över målet så kom det en rapport utifrån som skapade kalla kårar. En av tjejerna ute på 100 miles hade blivit förföljd ute på banan, först var det oklart vad som hänt men det klarnade ganska snart. I mörkret under E18 bron hade någon följt efter och dessutom gjort det trots att hon vände tillbaka. En mötande löpare räddade situationen och i princip skrämde bort förföljaren.

Varför, varför, varför kan vi inte få springa fritt utan en oro att någon skall vara där och vad kan hända. Vi måste stå upp och inte acceptera detta, inte någonstans, inte någon gång, men vad gör vi i just detta nu. Det är 5 tjejer ute på banan vi kan inte riskera något. Robban och Tim får ge sig iväg ned till bron med pannlampor och reflexvästar för att försöka ha koll och skrämma bort, samtidigt försöker vi få koll på var på banan alla är. Alla tjejer har pacer nu utom en, jag kör därför ut en pacer till norra kontrollen för att även hon skall få någon med sig på vägen in mot stan. När vi väl har rett ut läget för 100 miles löparna är det dags för start i 20 miles midnight och vi inser att det behövs pacers även på 20 miles för att vara på den säkra sidan.

Jag är så oerhört tacksam mot alla som ställer upp för andra. Mitt i natten och långt in på småtimmarna ger man sig ut för att springa med någon som man kanske inte ens känner innan, bara för att stötta och ge någon chansen att klara sin målsättning. I något fall offrade man sitt eget lopp för att hjälpa någon annan, det känns sååå bra. TACK alla, ingen nämnd ingen glömd.

När turbulensen lagt sig och läget känns under kontroll igen börjar det bli dags för målgång på 100 miles. Niklas Holmström har gått som tåget (OK det är ingen bra liknelse nuförtiden) och näst intill följt sitt tidsschema och en tuff målsättning, han kommer i mål på 16:31 och blir med det 8:e bäste svensk på 100 miles genom tiderna.

Går det att få ett vettigt uttalande direkt vid målgång efter 100 miles?
Foto: Henrik Ortman

Inte speciellt långt efter Niklas drar det ihop sig till målgång igen. Om nu Niklas gick som tåget så gick Gunilla Axelsson som klockan. Med ett grymt stabilt och fokuserat lopp tog hon sig i mål på 18:53 och blev den 6:e snabbaste svenskan genom tiderna på 100 miles. Det som gör både Niklas och Gunillas prestationer ännu större är att för båda var det premiär på 100 miles, grymt bra premiärer.

Gunilla Axelsson i mål efter sin 100 miles premiär. Verkar inte riktigt ha fattat än vad hon gjort

Det är småtimmar och all dramatik är över, alla segrare har gått i mål och tystnaden lägrar sig över målområdet. Den lilla publik som en gång fanns har försvunnit och några få i supporter teamen försöker stjäla en gnutta sömn inne i Orientalen. Det är nu de verkliga hjältarna kliver fram ur mörkret, de som besegrar sina egna demoner, leran under fötterna, tvivlet, en hel kropp som värker och bara vill stanna. De som vet att bara man sätter en fot framför den andra och fortsätter så...så kommer man för eller senare fram till målet. Det går inte att beskriva känslorna som utspelar sig under morgontimmarna i ord, men Henriks bilder säger en del....

16 mil i Five Fingers - respekt !

Richard Andersson blev den 8:e att ta hem The Swedish 100 mile Challenge

Småtimmarna gick, det blev morgon och solen började värma frusna arrangörer, löpare och supporters. En efter en kom alla till slut i mål och det blev dags att packa ihop för i år. Ned med alla tält igen innan eftermiddagens regn, plocka ihop, plocka undan och städa av Orientalen, sedan är alla spår av ett drygt dygns vedermödor borta. 36 timmar efter start på "ultradygnet" blev det tid att sjunka ned i soffan hemma igen. God Natt, vi ses igen nästa år.