När jag började mitt bloggande i maj tänkte jag berätta lite hur det kunde bli så här tokigt att man bara springer längre och längre. Tappade tråden i denna berättelse i början av semestern efter att ha berättat om de första åren, bara orientering och jorden runt. Det är dags att ta upp tråden igen för att komma ifatt dagens verklighet.
Efter åren på heltid ute i världen blev det dags att slå rot på Gryta i Västerås tillsammans med Ann, det blev radhus 87, bröllop 89, Sofie kom 90 och Sandra 93, åren rullade på med småbarn, jobb och ganska mycket resor. Springande blev det inte så mycket av, visserligen återvände jag till Orienteringen och sprang ca 15 tävlingar om året, men inte alls så mycket som förr. Var med och bildade VSOK som en sammanslagning mellan VOK och VIK Orientering, satt i styrelsen några år och var banläggare på tävlingar. Men åren gick, barnen växte och tävlandet minskade.
När jag var yngre var jag facinerad av Vasaloppet men när jag blev gammal nog för att få starta var jag inte så aktiv längre. Nu kom jag på att det kanske var dags att pröva. Sagt och gjort, 1995 blev det Öppet Spår och sen fortsatte det av bara farten med 6 "riktiga" Vasalopp farm till 2003. Kom igång med träningen igen, lite längre, lite orientering och lite F&S Jympa. Skidor blev det däremot svårt att träna med snöfattiga Västeråsvintrar.
År 2000 började det hända något, man kanske kan skylla på den nya tiden i nytt millenium. Vi var några på jobbet som bestämde oss för att springa Broloppet, originalet alltså, det gick på 1.37 för min del och kändes riktigt bra, visserligen 20 minuter långsammare än förra halvmaran 17 år tidigare i Qatar, men den tiden var sen länge dold långt bort i minnet.
Inte nog med Broloppet, Ann kom hem från en träff med tjejerna i gänget, dom skulle göra Tjejklassikern!! Dom?? som på sin höjd springer en orientering någon gång då och då, det här går ju inte. Dags att göra slag i saken med en dröm man knappt ens drömt, det var bara att anmäla sig till loppen och utöka Vasaloppsåkandet till en riktig klassiker. Första försöket slutade strax före mållinjen kan man säga, skulle avsluta med Vansbrosimmningen i en ovanligt varm Dalälv 2001, men försöket att göra det "naturellt", dvs utan våtdräkt, var ingen lysande idé för en fettsnål löparkropp. När jag simmade mer i ubåtsläge med 500 m kvar till mållinjen blev jag helt enkelt upplyft och satt framför en byggfläkt för att tina upp.
Man får å andra sidan inte ge sig så lätt så det blev en ny vända nästa år, börjde för säkerhets skull med simningen och dessutom i våtdräkt. Då gick det bra även om det bara var 16 grader. Dom andra loppen var inga större problem så i Juni 2003 var klassikern klar när jag nådde målet i Motala.
Med ett antal Vasalopp och en klassiker, nästan två, avklarade hade jag börjt komma igång med det här med långlopp, men det var ändå mest en kul grej vid sidan av lite orientering. Jag läste någonstans att dom flesta vet när det hela började och det stämmer bra för mig. Även om jag sprungit hela livet, mer eller mindre, kan jag säga att jag "föddes" som långlöpare den 18 januari 2004...
... men nu är tråden upplockad både i berättelsen och i springandet så det blir det mer om nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar