söndag 30 september 2012

Västerås-Stockholm

Till slut blev den av, turen jag funderat på i ett par år. Inte som jag tänkte förut som ett ensamt "all night run" utan så mycket bättre, i sällskap med ett gäng andra "galningar". Nu kommer ett ganska långt blogginlägg, men det händer mycket på ett extra långt långpass. Strax för midnatt i fredags kväll samlades vi på Västerås C, vi var 6 stycken som skulle starta här, 4 från stan och 2 som tagit tåget hit från Stockholm.
Jag, Johan, Adam, Tim, Per och Robert klara för start.
Precis när vi skulle ge oss iväg dök Hasse upp som en 7:e deltagare. Samtidigt startade Bernt och Marcus från Stockholms C för att möta oss på halva vägen ungefär. Vi blev alltså 9 totalt som sprang genom natten i månskenet, det hade ju slutat regna lagom till denna natt och klarnat upp. I början sprang vi på cykelbanor ut från stan, sedan tog vi gamla E18 österut. Det var inte mycket trafik där och det var ingen större risk at råka ut för fartdårar, alla saktade in rejält och några nästan stannade, antagligen undrade man vad det var frågan om när det kom en flock pannlampor och reflexvästar mitt i natten.
Efter en halvmara ungefär passerade vi Sagån och kom in i Uppland, i ån var det rena vårfloden efter allt regnande, den var minst 3 gånger bredare än normalt. Vi gjorde ett kort stopp i Hummelsta för att ringa och väcka Jonas och beställa lite frukost, sen hittade Hasse en ny växel och drog upp tempot in mot Enköping. Snittfarten på första etappens 3,5 mil blev strax under 6 min/km.
Enköping, nu blev det fartbegränsning!
Inte förrän vi kom in till stan och fick börja orientera genom centrum och ut till Jonas blev det lite lugnare igen. Passerade centrum där dom sista kroggästerna var på väg hem eller satt i rännstenen med huvudet i händerna. Jag tror vi mådde bättre och hade roligare just då ;-)
När vi kom hem till Jonas var värsta frukostbuffén uppdukad, vilket lyft jämfört med det planerade McDonadsstoppet. Stort TACK till Jonas!

Efter en dryg halvtimmas skön paus med mycket ätande blev det dags att ta sig an andra etappen. Nu var det helt andra underlag som gällde, små grusvägar och skogsvägar nästan hela vägen fram till Bålsta. Vi skulle passera Ekolsundsviken på den gamla nedlagda banvallen, det är enda passagen om man inte skall riktigt långt norrut. Tyvärr finns det ingen väg fram dit söder om motorvägen så man får leta sig fram på små skogsvägar norr om den. Hade ingen bra karta här, utan bara en utskriven satellitbild med mycket vaga spår av skogsvägarna. Gjorde naturligtvis ett högervägval för tidigt och till slut stod vi på en vändplan vid motorvägen. "Återvändsgränd", vad göra?

Vi ville inte springa 4-5 km extra genom att vända tillbaka, det går säkert bra att klättra över ett viltstängsel om man gör det vid stolpen och på motorvägen var det ju nästan ingen trafik före klockan 6 en lördagsmorgon.
Vi kom över, sprang ett par kilometer på motorvägskanten och kom till slut ned vid rätt tunnel, efter att först ha klättrat ned vid en tunnel för tidigt. Äventyret slutade bra, det blev varken omväg eller genväg och vi kom ned till Ekolsundviken precis när gryningen kommit så långt så vi kunde släcka lamporna.
Robert och Adam på den gamla banvallen över Ekolsundsviken
Ringde till Bernt och kollade läget, dom var nu på väg in i Bålsta så vi skulle mötas strax väster om Bålsta. När vi möttes hade vi sprungit exakt samma sträcka från var sitt håll, men mötet blev lite bortom mitten eftersom Bernt och Marcus lyckats springa vilse 1 mil inne i Stockholm, Stockholmare som dom är :)  Det blev nytt matstopp i Bålsta, på Shellmacken uppe vid E18, nu hade världen börjat vakna till liv. Precis när vi kommit in välde alla andra morgonpigga in för en snabbfrukost, det var jägare, golfspelare, mm...
I Bålsta valde 4 att kliva av. Tim hade t.ex. redan satt nytt distanspers med god marginal, man måste ju ha möjligheten kvar att kunna öka lite till en annan gång. Tredje etappen blev på nytt mestadels att springa utmed gamla E18, långa sega raksträckor på öppna fält fram till Bro och Kungsängen. På vägen kom vi in i ett det tredje länet för dagen, inte varje gång man springer i 3 län på samma pass.
Efter Kungsängen blev det lite roligare terräng när vägen gick kuperat och krokigt över bergen vid Stäket. Nu kom det också plötsligt en liten regnskur, vad var nu detta, det skulle ju inte börja regna förrän efter kl 14 och nu var klockan bara 11, var regnet i fatt oss nu och skulle det regna resten av dagen? Nej, som tur var slutade det lika fort igen, det blåste visserligen lite motvindar men inget regn. Sista biten in mot Jakobsberg gick på fina cykelstigar men nu var benen riktigt tunga och kilometrarna kändes riktigt långa innan vi kom fram till stationen i Jakan.
Johan och Per utmed Mälaren vid Ulvsättra
Johan som hade fått problem med foten och Adam tog pendeln hem härifrån, men jag, Per och Bernt gick upp i centrum för att leta på lite mat. Vi hittade ett trångt litet Burger King och slog oss ned. Svettiga, lite skitiga, löparryggor och annat konstigt, vi luktade säkert inte nyduschade heller, men Stockholmarna verkar vana vid udda typer, det var inte några som ens stirrade på oss.
Dags för lite fotvård på Burger King
Har man tänkt i flera år att springa till Stockholm och nu kommit 9 mil med bara 2 kvar var det naturligtvis inte läge att kliva av. Hela vägen skulle vi om vi så skulle gå. Det var riktigt stela och stapplande steg i början, men efter ett tag var man igång igen. Gångpauserna kom visserligen ganska ofta men det gick att springa. Ner mot Brommaplan kom jag in i andra andningen, eller var det 102:a, det gick plötsligt riktigt lätt att springa så jag körde på fram till sista kortstoppet vid Brommaplan. Efter lite kaffe och glass på McDonalds var det dags att köra raka vägen in till centralen, över Tranebergsbron och utmed Norr Mälarstrand.
Strax före kl 16 var vi framme, dunkade handen i väggen på centralen och gjorde high five med varandra, sen blev det fotografering inför undrande tågresenärer.
Det gick, vi var framme i Stockholm. Totalt med alla matstopp tog det 16 h, men den effektiva löptiden stannade på precis 13 h. Det blev 116,8 km och det märkliga var att Bernt som sprang Stockholm-Bålsta ToR hade sprungit exakt lika långt, det skilde bara 10 meter på våra GPS'er.

Vi sa tack och hej då till Bernt som skulle varva ned genom att gå hem till Söder. Per och jag gick in på centralen för att sätta på oss lite torra kläder, där inne nästan krockade vi med de första VLK'arna på väg hem från Lidingöloppet, märkligt sammanträffande. När vi fått på oss lite torrt var det dags för ett ovanligt välförtjänt glas innan vi tog tåget hem igen.
I dag (söndag) blev det bara en promenad istället för löppass för min del, men snart är man på gång igen. Det är ju bara 2 veckor kvar till en ny Stockholmsutflykt för SUM och Bernt och Johan skall köra ultra igen redan nästa helg i Holaveden, med tuff klättring uppför Grännaberget de första kilometrarna.

8 kommentarer:

  1. Ni är ju helt otroliga! Respekt! Gillar eran viltstängsel bild :D
    (jag missa nåt...)

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt! Har en dröm om att springa en ultra snart. Väger 95 kg så jag måste kanske ner några kilon i vikt. Längsta turen hittills är 31 km. Grymt jobbat! Mvh Tomas Lindahl

    SvaraRadera
  3. Mycket bra skrivet om en intressan löparutflykt!

    SvaraRadera
  4. Otroligt häftigt. Jag hoppas kunna göra något liknande någon gång i framtiden.

    SvaraRadera
  5. Härlig berättelse! Nu kommer det att göra extra ont att få stryk av Bernt och Johan på lördag... :-(

    SvaraRadera
  6. Vilka löpardårar! Kul att se att ni finns! (:

    SvaraRadera
  7. Tack alla, det blir säkert fler tillfällen i framtiden, bara att träna så länge och sen haka på oss. Vi blir fler och fler, det lockar att testa gränserna.

    SvaraRadera