10:e gången

Nu var det snart dags för en liten lördagsutflykt till Stockholm igen, Stockholm Marathon för 10:e året i rad, men det är märkligt vad man kan flytta referensramarna.

Då, 2004, bestämde jag mig under vintern en söndag när vi haft 3 timmar rogain i stan med VSOK, det kändes bra att springa långt, kanske jag skulle våga anmäla mig till Stockholm Marathon som jag funderat på ibland. Det blev en anmälan och sedan försök att köra väldigt planerad träning och laddning på alla sätt. Naturligtvis alldeles för få långpass, jag fick stifta bekantskap med "väggen" någonstans efter 30 km, lärde mig att det är en himla skillnad att träna för sträckor över 30 km. Kom trots väggen i mål på 3.41, hyfsat nöjd, hade målet mellan 3.30 och 4.00.

Nu, 2013, 18 marathon lopp och 17 ultralopp senare, med en ny löparklubb som blivit en av Sveriges största ultraklubbar uppstartad, med fokus och målet sen flera år mot Chamonix om 3 månader, känns det bara som ett vanligt lördagspass men med lite mer folk då. Ingen laddning, ingen egentlig nedtrappning i träningen, men med 159 mil i benen sen nyår, trots en riktigt lugn start på året, varav 40 mil i maj. 10 löppass i år mellan 30 och 80 km.

Skall bli kul att springa, även om man kan loppet vid det här laget, vi är 30 st som är anmälda för VLK så det är många bekanta. Sen har jag på något märkligt sätt fått start nr 255, trots förra årets pajade höfter i kylan med min sämsta maratid som följd. Kanske en 10 års bonus?? Kan ju alltid reta klubbens snabblöpare med lägsta start numret ;-)

Utan fokus på detta lopp, ingen nedtrappad träning och inga intervaller under våren så har jag inget tidsmål, det får gå på känsla kanske ca 3.20-3.30. Å andra sidan har jag 6 av de 9 gångerna i Stockholm hamnat mellan 3.05-3.10 oavsett känslan och målsättningen innan, så vem vet, det kanske blir där igen.