lördag 24 januari 2015

DNF blev till en Time Out

Från Sandsjöbacka till en time out, från en dränkt västkust till löpvila hemma i ett vintrigt Västerås, men vi får ta det från början...

Det blev en tidig söndagsmorgon i Göteborg förra helgen, klockan ringde redan 03. Käkade lite inköpt första frukost som övernattat i minibaren, på med kläder och packning, ned till receptionen för att få med en take away påse med andra frukost och kaffe. Knallade bort till spårvagnen för att åka till Slottskogsvallen, det var jag och efter några hållplatser en fullsatt spårvagn med folk på hemväg efter en lördagsnatt. En annorlunda och komisk liten resa. På vallen samlades istället löpare som började en ny dag lite tidigare än vanligt, bussen ned till Tjolöholm gick redan kvart över fem.
Framme vid slottet samlades vi på en magisk startplats med en dämpad fasadbelysning och marshaller på vägen ut från start. Klockan 06.30 gick starten, pannlampan på och ut i mörkret. Den första milen blev ett varv runt udden utanför slottet på klippor, stigar, små vägar och murar, brevid hörde man vågorna. Det hade säkert varit riktigt fint i dagsljus men nu var det fokus in i lampskenet. Vi lämnade havet och tog oss över det första berget, upp 100 meter och in i skogen, delvis var det inte ens stig bara snitsel genom en skog full med vindfällen från stormen en vecka tidigare (tur vi inte sprang då).

När vi kom ned på andra sidan berget kom den första halvmilen med asfalt för att ta oss in till Fjärås Bräcka och upp på Hallandsleden, sedan det blev 2 mil på leden innan vi kom fram till Lindome och den första matdepån efter ungefär halva banan. 4.22 på de första 40 km kändes helt OK i den terrängen, delvis var det bökiga stigar med lite vindfällen och lera på ledan, men det skulle visa sig att det inte var något mot vad vi fick senare.
Vid Lindome var det en ny halvmil på asfalt för att komma västerut igen och upp i Sandsjöbacka naturreservat, lite hagel- och regnskurar fick vi på vägen men dom gick snabbt över. När vi korsat E6'an igen och kom upp i reservatet kom vi till ett häftigt hedlandskap som mer liknade delar av England än Sverige, här var det helt klart den finaste löpningen på hela banan under några kilometer.
Glädjen varade tyvärr inte så länge, nu blev det bara hala berghällar och lera, berghällar och lera, om och om igen, upp och ner. Dessutom var leran upptrampad av de som sprang 44 km dagen innan och inte gick det att runda heller, vid sidan var det bara berg, klafsa på rakt igenom var det som gällde. Var det någon som sa att det är vinter i januari?

Efter ett par mil i lera och på hala berghällar började jag känna av i vänster ljumske och höft som jag haft känningar i de sensate veckorna, Vid matdepån efter 60 km bestämmer jag mig för att kliva av för att inte riskera skador inför Dragons Back, de sista 2 milen skulle vara ännu värre förhållanden. Tiden hit var 7.36, de 2 milen från Lindome tog alltså 3.14, det säger lite om skillnaden i terräng jämfört med de första 4 milen.

Jag kände lite fram på smalbenet också, inget jag direkt tänkte på då, men som tur var klev jag av och tog en DNF för att lifta till målet. Det var en riktigt kul och omväxlande bana men nu med ett extremt underlag som var långt från vinterförhållanden, jag kanske kommer hit och prövar ett annan gång men nu var en DNF helt OK och tur var det att jag tog det beslutet.

Det blev måndag morgon och jag är hemma igen. Ljumsken/höften är OK men vänster smalben värker lite och är svullet mitt på, ungefär som efter ett stort insektsbett. Under dagen blir det värre och när jag skall hem från jobbet kan jag knappt gå, när jag sätter ned eller lyfter foten skär det skarpt på framsidan av benet, men det känns i princip inget i vila. Det är i stort sett lika illa på tisdagen, oroar mig för en eventuell stressfraktur och lyckas ta mig in i vårdsystemet så jag får en läkertid på onsdagen för att komma vidare till röntgen. Röntgen på onsdag morgon gick snabbt och inget syntes, nu är det visserligen nästan omöjligt att se en ny stressfraktur på vanlig röntgen men det var i varje fall ett litet positivt besked.

Under resten av veckan har det blivit bättre, ingen skarp smärta längre, inte ens när jag går, bara en ömhet och svullnaden som först växte ned över vristen men nu är tillbaka på en liten yta. När smärtan har minskat har det också blivit lättare att "lokalisera" den. Har naturligvis gjort precis som man inte skall göra, surfat runt på nätet och läst en massa om senor, ben och muskler i benet. Det är en hel knippa av muskler och senor som har koll på foten och dom får naturligtvis alltid jobba hårt när man springer.  När foten skall springa i lera mil efter mil, varvat med två halvmilar på asfalt och en ljumske som för att skydda sig sjäv säkert snedbelastar andra delar kan det bli lite mycket för någon.

Slutsaten har i varje fall blivit att det är Tibialis Anterior som fick lite för mycket att göra, dvs den muskel och dess sena som sköter om att lyfta foten. Det verkar vara precis i övergången mellan den muskeln och dess sena ned till foten som smärtan sitter, känns tydligt när jag lyfter foten och känner med fingrarna. Det finns ett par andra, Extensor Hallucis och Extensor Digitorum på nästan samma ställe som har hand om att lyfta tårna, men dom känns helt OK när dom får jobba.

Nu lär jag väl få skäll och synpunker från alla fysioterapeuter, läkare och sjuksköterskor, plus blivande sådana i släkt och bekantskapskrets, egna diagnoser skall man ju inte syssla med, men man kan ju inte hjälpa om man är nyfiken att förstå ;-)

Oavsett vilket så är det Time Out nu, helvila denna vecka och sen försöka komma igång med alternativ träning nästa vecka, sen får vi se. Löpning igen steg för steg om en vecka eller två i bästa fall.

4 kommentarer:

  1. Diagnosen er sikkert bra den, men jeg håper jo du blir raskt kvitt dette. Noen ganger er det fornuftig med DNF, kanskje unngikk du en mye mer langvarig skade. Ellers så jo løpet fint og utfordrende ut.
    God bedring og god trening fram mot Dragons Back

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det har blivit bättre efter en vecka med helvila. Nu försöker jag komma igång med lite alternativ träning. Provade crosstrainer i dag, ganska nära löpning men utan belastning på skadan, verkar fungera bra.

      Radera
  2. Ajdå, oskön åkomma. Jag provade den under sista sju etapperna i La Transe Gaule. Kan mycket väl t.o.m. vara bättre med några veckors alternativträning så här långt i förväg.

    /Micke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag tror det blev bra det här, en vecka helvila, två veckor alternativ och nu ett par veckor upptrappning igen sen är man förhoppningsvis t.o.m. i ett bättre läge än innan.

      Radera