fredag 24 juli 2015

Dragon's Back Race - Day 5 - The Dragon is defeated!!

Så har den då kommit till slut, den sista dagen. Kroppen är sliten, fötterna är nötta och ännu en morgon piper mobilen kl 04.15, men vad gör väl det. Känslan finns där redan på morgonen, att det här kommer gå vägen, det är bara att bita ihop mala på framåt ett steg i taget och till slut kommer man nå målet, draken kommer vara besegrad.

Dagens utmaning kommer vara varierad med en första halva i låglandsterräng och med en avslutande halva uppe i bergen i Brecon Beacons. Enligt Shane’s vägval skall det vara 56,5 km och 2313 höjdmeter. En extra krydda är dessutom utlovad i väderprognosen med ett kort men intensivt blåst- och regnväder lagom när jag räknar med att vara uppe i bergen.

Klockan 6 på morgon är det däremot lugnt, dimma och duggregn. Stämningen är på topp trots att vädret är dåligt och alla är extremt slita, vi är ivriga att komma iväg, det blir nästan kö när Ian Corless skall ta ett talande porträtt på var och en när vi ger oss i väg.

Lite väderbiten efter 4 dagar i bergen, nu är det dags för den 5:e
Photo: Ian Corless
Sista dagens utmaning, en bana med två helt olika delar
Första delan på banan är odramatisk, lite småvägar, lite stigar och upp över några mindre höjder. Höjdpunkten kunde varit en passage längs en 250 m hög och långsmal åsrygg mitt i jordbrukslandskapet som Shane även i år lyckats få tillträde till för oss. Kunde varit fint alltså, men inte nu, precis som de första dagarna är det noll sikt när utsikten kunde varit på topp, det är lite surt.
Sikten kunde ju varit lite bättre i dag också
Efter åsen passerar vi genom den lilla staden Llandovery, där kommer Kerstin och Niklas i kapp och passerar. Ser att dom kommer ut från en liten butik framför mig, jag passar också på, slinker in där och lyxar till det med en glass.Dimmorna lättar och solen kommer fram, då blir det riktigt varmt en stund.
Efter att vi passerat Llandovery kommer en lång slakmota på asfalt, där fanns två nästan lika vägval, jag väljer det som ser kortare ut men alla andra verkar välja det andra. (Mätte på kartan nu och mitt vägval var faktiskt 100 meter kortare så ögonmåttet på kartan var OK). Det är ungefär 5,5 km slakmota, det stiger sakta drygt 200 meter. Helt OK att springa normalt men nu är jag för seg, försöker få i mig lite energi men den kommer i  retur upp igen. Istället försöker jag gå i hyfsad takt, men ensam på den nästan raka slakmotan sätter sömnbristen in och jag somnar till gåendes ett par gånger. Till slut efter att ha passerat lite fjällhed och ett kalhygge närmar jag mig support point efter 26 km vid Usk Reservoir. Jag tar det lugnt och försöker få i mig lite energi trots att kroppen inte vill. När jag sitter där kommer Henrik in till supporten men han har lite mer bråttom och drar vidare innan jag känner mig klar.
Depåstopp för mera energi vid support point efter 26 km
Hisayuki från Japan behöver lite omplåstring inför sista delen

Direkt efter support pointen är det dags för Brecon Beacons. Först skall vi igenom en liten skog sen upp i en lång sluttning mot bergen. När skogen tar slut och heden på sluttningen tar vid har det börjat blåsa rejält och jag ser de svarta molnen torna upp sig. Jag stannar till och trots att det är riktigt hett just då i solen i lä så tar jag på mig en extra tröja och regnstället, även byxorna. Det visar sig vara rätt val, det dröjer bara några minuter innan regn och storm är över mig och något mer lä fanns det inte senare.
Det blev lite bistert väder, med piskande horisontellt regn
Sluttningen blir brantare och brantare, till slut skall man klättra uppför kanten till Fan Brycheiniog. Här hade det varit riktigt fint om man hade haft någon sikt, nu var det istället fullt fokus på att ta sig framåt och helst inte blåsa nedför kanten innan man var framme vid check point 5 på toppen.

Check point 5 på toppen av Fan Brycheiniog
Banan väder västerut och följer i princip bergskanten med stup till höger och mjuk sluttning ned till vänster. Det bästa vägvalet är att gena på skrå en bit ned på sluttningen, men hur mycket är lagom när man inte ser något i det piskande regnet och dimman. Jag förlitar mig på kompassen, ”känslan” av terrängen och enstaka skymtar av kanten på höger sida. Plötligt dyker ”de fyras gäng” från i går upp i dimman, var kom dom ifrån? Det spelar ingen roll, det blev så mycket bättre och lättare. Lättare att hålla farten och lättare att hålla kursen, det var ju faktiskt 4 engelsmän som kunde orientera. Vi lyckas hålla precis rätt riktning där i ovädret, däremot känns det betydligt längre än jag ville tro innan vi till slut når cp 6.

Från cp 6 skall vi runda två små dalgångar eller delvis gena ner genom dom innan nästa check point på nästa topp. Lagom när det är dags att välja väg börjar dimmorna lätta och vi får lite överblick, vi delar oss i två gäng, ett som håller höjden så mycket det går men får lite längre väg, jag är med där, och ett gäng som genar djupare ned. Det visar sig att båda är lika snabba ungefär, vi når cp 7 nästan samtidigt. 

Dimmorna och regnet lättar när vi tar oss mot cp 7
Ovädret drar bort lika snabbt som det kom och vi drar vidare mot de sista två kontrollerna. Även om vi inte är så snabba längre så springer vi trots allt så länge det är plant eller utför. Vid cp 8 bestämmer jag mig för ett kort stopp, jag vill fylla på energi och få av mig alla varma kläder nu när solen skiner igen. Jag låter gänget dra vidare, det är bara en kontroll kvar och jag vill njuta av känsla hela vägen in i mål. Från cp 8 fram till den sista är det 4 km ganska flack löpning på fina tekniska små stigar. Solen skiner och jag bara njuter av tillvaron och känslan att där framme sitter den sista. 
Fin och lätt terräng fram till den sista check pointen...
...och därborta sitter den, SISTA CHECK POINT
Då var den sista spiken slagen i drakens kista
Därborta på kullen till vänster ligger det, MÅLET i Carreg Cennen Castle
Nu var det bara spurten kvar men slottet ligger visst en bit bort. Även om det fågelvägen bara är 2,5 km skall man ned över en lång risig stiglös sluttning innan man passerar en väg, men sen är det bara uppfarten till slottet, trodde jag!

Det är ingen direkt uppfart till slottet, istället en lång omväg ned i en dalgång långt "bakom" slottet för att till slut avsluta hela äventyret med en stigning på 100 meter upp till det magiska slottet på toppen.

Långt ”bakom” slottet är man till slut nere i botten på dalen,
nu vänder det raka vägen upp dit. ÄNTLIGEN!
Pep Mayolas Casas gick de sista stegen mot slottet samtidigt som mig


Charlie Sproson med en liten välkomstkommitté uppe i slottet
YES - The Dragon is defeated!
Vilken känsla!! Det gick, draken är besegrad, det tog 5 långa dagar att ta sig genom Wales, för mig blev det totalt 322 km och jag var ute i nästan 69 timmar. Med en nästan 2 års lång uppladdning inför loppet och med massor av år med spring i benen innan dess så gick det att klara ett av de tuffaste bergsloppen i världen. Längden är inte extrem, totala antalet höjdmeter är inte extremt, men den extremt tekniska terrängen som stora delar av banan består av gör det till en riktig galen utmaning. Det var 300 galningar som anmälde sig och ville vara med, bara 150 godkändes för start av Shane, 129 tog sig till starten och till slut var det bara 65 som lyckades besegra draken i sin helhet. Precis 50% av de startande som Shane och Helene Whitaker förutspått på info-mötet dagen innan start. Jag var den äldste som lyckades fullfölja, förutom pappan i ett far och son par som genomförde hela loppet tillsammans, dom var äldst och klart yngst (59 och 22 år) häftigt att göra det tillsammans.


Efter målgången var det skönt att få åka buss ned till Llandeilo Rugby Club där våra tält stod. Där fanns dusch och där fanns mat, pub och prisceremoni på kvällen. Man bara flöt igenom denna kväll i något slags utmattat lyckorus, svårt att sätta några vettiga ord på det hela. Lite mat lyckades jag pilla i mig och en öl, men efter prisceremonin då vill alla fick våra drakar på slocknade vi snabbt i vårt tält.


Shane Ohly berättar om alla utmaningar och prestationer under loppet
Jag, Niklas, Henrik och Kerstin
4 Västeråsare startade och 4 fullföljde, 100%!
The Dragon is defeated!
Many, many thanks to Shane and the entire crew for an absolutely marvelous event and the best ever positive support throughout the challenge!! Not sure if any of you read Swedish or has translated and followed my day-by-day blog these weeks after the race, but anyway, a great Thanks To You All!!! 


Lite siffror från sista dagen...

  • Mina vägval gav en sträcka i dag på 60,4 km, bara 3,9 mer än det optimala vägvalet så en helt OK avslutning.
  • 12:42:42 blev tiden, den snabbaste dagen av alla 5
  • 65:e plats av de 93 som startade i dag
  • Inga skadeproblem sista dagen, både blåsor och skavsår som jag fick fjärde dagen kändes inte av i dag med den omplåstring de fått.
…och några siffror om hela äventyret

  • Det blev en 50:e plats totalt till sist. Jag är klart nöjd, 129 startade och bara 65 fullföljande är ett klart bevis på att bara målsättningen att fullfölja är utmaning nog. Det var min målsättning och den lyckades jag uppfylla.


  • Totala tiden blev 68 h 51 min, på den tiden hann jag ta mig fram 322 km över Wales bergskammar och fjällhedar. 
Det var en mäktig upplevelse, bara förunnat de få som är galna nog att våga försöka och starka nog att ens få försöka. Det är alltid svårt att sätta rätt ord på alla känslor och upplevelser och ännu mer så när kroppen får jobba på alla reservdepåer den har och visa vilken otrolig "apparat" den är när den fungerar, hur oerhört mycket mer än man tror som den faktiskt kan klara av.

När jag skriver detta, om den femte dagen, är det precis 4 veckor sedan just den dagen och vår målgång. Kroppen känns återställd nu, det tog ungefär en vecka att få magen att fungera normalt, under den veckan var jag nästan konstant vrålhungrig. Det tog ytterligare någon vecka innan benen kändes normala igen när man sprang.

Mission completed! Nu får man börja fundera lite mera allvarligt på vad som kan komma efter detta, än så länge har jag faktiskt inget nytt lopp inbokat och anmält. 

3 kommentarer:

  1. Perfekt uppvärmning inför Lidingöloppet.

    SvaraRadera
  2. Blir kul att se hur mycket det är värt på Lidingö i år!

    SvaraRadera
  3. Nu har jag läst igenom din racereports. Man bli allt lite nostalgisk efter att ha läst dem. Man blir även sugen att springa igen 2017. Nu vet man ju hur man ska göra :-)

    SvaraRadera